Äntligen levererar jag på julklappen
Jag hade levt som ensambarn i fem och ett halvt år påsken då min syster föddes. Efter en vecka med ett litet syskon hade jag ledsnat på att inte längre ha mina föräldrars odelade uppmärksamhet. Då uttalade jag de i min familj bevingade orden:
– Om ingen bär mig snart kan jag lika gärna dö! Det var med facit i hand ganska tur för min karaktär att jag fick lite konkurrens under uppväxten.
Hur som helst är fem och ett halvt års skillnad en hel livstid när man växer upp. När min syster fyllde sex år gav jag henne i present att jag skulle ”leka mer med henne”. Vilket jag så klart inte gjorde. (Och har fått höra ända sedan dess.
Förlåt!).
När jag var en tonåring och trodde att jag var vuxen tragglade hon fortfarande multiplikationstabellen.
”
Jag har en helt egen nedräkning.
Sedan hände något; runt 20 respektive 14 års ålder klickade det till. Vi började förstå varandra, skratta åt samma saker, kunna samtala. Och sedan dess har det bara fortsatt. Det är som att åldrarna gått baklänges. Ibland känns det som att hon är min storasyster och inte tvärtom.
Men att bli vuxen innebär (tyvärr) att man får fatta egna beslut, och min systers första vuxenbeslut efter gymnasiet var att flytta utomlands.
Kul när det går bra för andra, men trist för mig som blev kvar. För det suger faktiskt att vara långt ifrån någon man älskar, det är jag knappast ensam om att tycka.
Men det fin fina i kråksången är att de tillfällen man m träffas blir extra viktiga. Särskilt n när en högtid som julen står för dörren, dörre som för mig handlar om att vara tillsammans t med mina nära och kära. kära
Så när barn runt om i landet nu räknar ner till julafton och tomtens ankomst, ank har jag en helt egen nedräkning.ne
För en vecka före jul k kommer min syster hem till S Stockholm igen.
Och numera är det verklig gen en present att få vara med h henne.