Det är inte så jäkla underbart med ljuset
Snart börjar min värsta period på hela året. Den förbaskade våren. Vi är som tur är inte där riktigt ännu, men det hindrar inte människor från att tjata om det underbara ljuset och vårkänslorna som kommer med det.
Jag håller med om att morgonlöpningen underlättas av sjungande små fåglar i buskagen, absolut, det är fint och får hjärtat att slå ett extra litet slag. Men resten?
För mig är våren inte början på något nytt. Inte en öppen dörr mot ett härligare liv.
”
Allt man inte kunnat göra under vinterns mjuka täcke av mörker och mys ska man plötsligt göra nu.
För mig är
våren lätt ångest i bröstet. Stress. För plötsligt ska allt man inte kunnat göra under vinterns mjuka täcke av mörker och mys plötsligt göras nu. Helst allt samtidigt. Rensa i förrådet och tvätta alla vinterkläder. Det ska vårstädas i garderoben och på innergården och skrivbordet och kylskåpet och bilen och datorn och fan vet alla ställen man kan vårstäda på.
Och naturen?! Den går fullkomligt bananas och stressar fram knoppar och gängliga små stjälkar så fort solen tittar upp över den yrvakna horisonten.
Gräset på landet
börjar streta upp trots att det egentligen inte riktigt orkar och nässlorna tar fullkomligt över trädgården om vi inte åker dit på några veckor. Och så var det det här med ljuset. Det obarmh obarmhärtigt skarpa vårljuset som avslöj avslöjar smutsiga fönster och får hela värld världen att se kall ut när det tränger igen igenom kala grenverk och landar på lerig leriga gräsmattor.
Fö För att inte tala om hur tydligt det får allas alla vinterglåmiga ansikten e att framt framträda så fort vi kliver ut t på ga gatan.
Låter jag möjligen lite e g grinig? Absolut. Väck mig n när sommaren kommer. r.