Vad tänker folk på hela dagarna?

Tidigt i min karriär som skrivande journalist fick jag rådet att tänka radio när jag skrev mina texter. Alltså att jag tänkte mig texten talad och inte som något mottagaren bara såg på en skärm eller ett papper och läste tyst i huvudet.

Så genom åren har jag hört olika sannolika och osannolika röster läsa upp mina alster. Vad sägs om att få höra Glenn Hysén läsa upp en kanske inte helt initierad artikel om en fotbollsmatch i division fem någonstans. Eller Mark Levengoods mjuka stämma berätta om stora barngrupper i den kommunala förskolan.

När det handlade om brott eller andra hårda ämnen fick nyhetsankaret Katarina Sandström från Rapport rycka in och låna sin röst till texterna i mitt huvud.

Allt det där hjälpte mig att skriva rappare, rakare och förhoppningsvis lite mer läsarvänligt. Men litet knasigt var det allt. Att höra, eller halvhöra röster i sitt huvud förknippas ofta med galenskap. Men nu punkteras den myten av en artikel i tidningen Forskning & Framsteg (nr 2, 2024) med rubriken ”Rösten i ditt huvud”. Här lyfts i stället den inre berättaren fram som bärare av kreativitet, struktur, självpepp blandat med skoninglös kritik.

För alla är det där samtalet i huvudet litet olika. Hos en del är det den egna rösten som mal på, hos andra är det två röster som debatterar och på så vis hjälper till att fatta beslut.

Några, förvisso få, hör verkligen röster, helt utan att lida av psykisk sjukdom.

Det ovanligaste sättet att tänka på är enligt artikeln att tänka helt utan röst.

”

För alla är det där samtalet i huvudet litet olika.

Jag undrar hur det de skulle låta på Stockholms tunn tunnelbana om allas våra inre röster släpp släpptes fria. Ett och annat om Romarri Romarriket skulle man väl få höra och ett gäng gän att-göra-listor, lite sex och säkert e en rejäl utskällning av någon som käk käkar en äggmacka som osar i hela vagnen.

Vad pratar pra din inre röst om? Kanske är det ett nyhetstips ny du kan dela med m dig av?