Därför klappar mitt hjärta för DS
Jag vaknade vid fyratiden, en dryg timma före väckarklockans ilskna signal, av att hjärtat rusade i bröstet. Jag började svettas och känna oron greppa tag om mig som en tvångströja. Det har hänt flera gånger tidigare men nu var det väl tre år sen sist. Den här gången var det värre. Det kändes som om hjärtat skulle skjuta genom bröstkorgen som en projektil.
Det som gjorde mig extra orolig den här gången var att jag sedan några dagar tillbaka lidit av en besvärande yrsel. Rörde jag för hastigt på huvudet, som när man böjer sig för att knyta skorna och reser sig upp, kändes det som det kunde göra förr, morgonen efter en blöt festkväll. Men det kunde inte vara orsaken den här gången.
Min käresta vaknade: ”Hur mår du, ska jag köra in dig”? Så fick det bli och strax efter 06.00 kom vi till akuten på Danderyds sjukhus.
Jag blev seriöst bemött och genast inlagd på hjärtakuten. Den första halvtimman när jag låg där med min hustru på en stol bredvid britsen tänkte jag; ”det kommer att bli en lång förmiddag på det här sjukhuset”. Men jag behövde inte fundera i de banorna särskilt länge. Jag kopplades upp för EKG och sjuksköterskan sa att en läkare var på väg.
Jag tror hon hette Linnea och hon hälsade vänligt. En ung läkare med det klassiska stetoskopet runt halsen. Sedan startade en utfrågning om min hälsa, mina förehavanden de senaste dygnen, vilka mediciner jag tar, min alkoholkonsumtion och allt annat som kunde vara relevant.
Efter flera undersökningar, konsultationer med kollegor och ytterligare några frågor konstaterades att jag inte hade haft någon stroke men att jag skulle få ny, blodförtunnande medicin som definitivt minskade risken för propp i hjärnan.
Därefter blev det avfärd mot hjärtakutens dagvårdsrum där ytterligare en läkare omedelbart tog hand om mig och undrade om jag hade några frågor. Han berättade utförligt om den medicin jag skulle få. Man hängde på mig ett instrument som mätte hjärtats slag, ett hjärta som inte ville sluta rusa.
Nästa steg: öron, näsa, hals för att undersökas för orsakerna till min yrsel. Doktor Caroline gjorde en grundlig undersökning med en slags mörkermask över mitt huvud, och mycket snart var diagnosen ställd – kristallerna i innerörat rörde på sig men det var ingen större fara. Mitt hjärta slog som det skulle.
Sjukvården utsätts för mycket hård kritik, en klagosång som jag inte alls instämmer i. Mitt hjärta klappar för den utmärkta vården på Danderyds sjukhus.