”Jag är på väg in dit nu. Älskar dig”
Den 7 april 2017 klockan 14:53 hände det som inte får hända. Några minuter senare kommer ordern om att ingen polis i tjänst får gå hem samt att alla vi som jobbar i yttre tjänst ska inställa oss på våra basstationer omgående. Jag förstod att det var allvarligt. Jag mötte kollegans blick och såg samma oro som jag själv kände.
Ny order: ”Misstänkt terrorbrott. Kontrollera tung skyddsväst och ballistisk hjälm. Åk in till city”.
Det blir tyst i bilen då jag och kollegan fastnar i våra egna tankar. ”Vad har hänt och hur allvarligt är det?” Första reaktionen blir att ringa våra närmaste, vilket vi gör samtidigt som vi åker in mot city. ”Hej, är du okej? Det har varit ett misstänkt terrorattentat i city. Åk hem och stanna hemma. Jag är på väg in dit nu. Älskar dig.”
Vår utbildning om terrorbrott säger att organiserade terroristgrupper ofta slår till mot stora folksamlingar efter det första attentatet. Vi vet också att ”first responders” som polis och räddningspersonal är tänkbara mål. Kommer det fler attentat?
Lyckligtvis var detta inte ett sådant fall. Men ändå ett vedervärdigt terrordåd som kostade fyra oskyldiga personer sina liv samt flertalet fysiskt skadade och otaligt många psykiskt ärrade.
Våra tankar går naturligtvis först och främst till dem.
Men det är inte rädsla som vi svenskar besvarar terrorn med, det är kärlek. Folk öppnade upp sina hem och erbjöd skjuts för strandsatta. Det fanns inget hat mot gemene man, inga skiljaktigheter, bara en enormt stark sympati och medmänsklighet, gentemot varandra och gentemot oss vars arbetsuppgift var att åka in till platsen alla försökte lämna.
Under tiden vi har varit där har vi mottagit fantastiska lovord och hjärtliga tack från er. Ni har låtit oss gå före i kön när vi ska beställa mat och även erbjudit er att betala för den. Ni har kommit fram till oss med frukt och dryck. Ni har klätt våra polisbilar och även oss med blommor.
Att överösas med kärlek och detta enorma stöd från er i en tid där poliskåren krälat sig fram på knäna är en obeskrivlig känsla. Det här är det som gör att vi orkar kämpa mot dagliga kränkningar, påhopp, jobbiga arbetsförhållande och taskig lön.
Stort tack ska ni ha för att ni ger oss det stöd vi behöver för att kunna göra ett ännu bättre jobb för er.
Det fanns inget hat mot gemene man, inga skiljaktigheter, bara en enormt stark sympati och medmänsklighet.