Petter hittar berattelser pa andra sidan
Det hela började med att Petter Inedahl fick tag i några spökhistorier från olika platser i Stockholm. Sedan blev de fler och fler, och till sist växte insikten: Det skulle bli en bok.
”Hemsökt” kom ut 2015, och till årsskiftet kommer uppföljaren, ”Spöklikt”.
– Först såg jag det som en rolig grej. Men jag har upptäckt att det övernaturliga väcker starka känslor, ungefär som när man diskuterar fotboll eller politik, säger Petter.
Det finns alltså tydliga ”tror”– och ”tror inte”-läger.
– Men även de som inte tror har ofta varit med om övernaturliga saker.
En gammal chef till Petter avrådde honom starkt från att skriva en bok om spöken.
– Jag skriver också om kriminalhistoria och han menade att det skulle dra ner min trovärdighet.
Struntade i rådet
Men det rådet struntade Petter i. I stället började han resa runt till platser där människor rapporterat in spöklika saker.
– Jag har försökt besöka dem på kvällen eller natten, säger han.
Aldrig att Petter känt av något hotfullt eller övernaturligt. Kanske beroende på att ett medium kallat honom ”helt oemottaglig för sådant”.
Förutom den där gången i Brottby… Petter har inget körkort, så han hade tagit bussen till Brottby trafikplats och sedan gått den slingriga vägen till prästgården. Han var på väg hemåt, till fots mitt i skogen mot sista bussen, när han kände något.
– Det var helt becksvart så jag såg ner på grusvägen som åtminstone var lite ljusare. Jag gick långsamt för jag var rädd att jag skulle få grenar i ögonen. Jag fick för mig att något eller någon stirrade på mig, jag fick ta mig i kragen för att inte börja springa, berättar han.
När han kom fram till ett hus där det lyste släppte skräcken.
– Men fortfarande var jag på väg mot en övergiven kyrka där det ligger lik i marken.
Fick uppleva rädslan
Det gick dock bra att passera ruinen.
– Men det var en bra grej, att få uppleva den där rädslan som många vittnar om som är med i min bok. Vad tror du att det var, där i mörkret?
– Ärligt talat så vet jag inte. Men jag tror snarare att det var något djur, säger Petter.
Men att det spökar på prästgården finns det två olika vittnen till. Först hittade Petter ett brev på Nordiska museet. Det var från 1940-talet och en kvinna vaknade av att det gick i trappan. Så småningom kom kvinnan på att stegen alltid ledde till nattvardsskåpet, där vinet förvarades.
– Kvinnan trodde att någon tullade på nattvardsvinet. Hon lade sig i bakhåll och såg en skepnad försvinna in i skåpet. När kvinnan öppnade dörrarna slogs de igen med en smäll, berättar Petter.
När kvinnan berättade för prästen
Jag har försökt besöka dem på kvällen eller natten.
vad som hänt blev svaret ”så du har också träffat henne”.
Fick mejl om prästgården
När Petter publicerade historien på sin hemsida fick han ett mejl från en tjej som bott i prästgården på 80-talet.
– Hon skrev att hon blivit petad i ryggen när hon skulle sova – men att rummet sedan var tomt. Och när hon skulle tömma tvättmaskinen nere i källaren började taklampan flacka och sedan såg hon en skugga av någon – men inte någon som gick där. Mamman fick tömma tvättmaskinen.
Det är ett pusslande att hitta historierna, för det är inte alltid de dimper ner i form av ett mejl. Bland annat har Petter tillbringat två veckor på Nordiska museets folkminnessamling, rotat i dialekt- och folkminnessamlingsarkivet och läst biografier.
– Det är extra roligt när man hittar historier från flera håll om samma ställe. Som när det gäller Karlbergs slott, där finns det sju olika källor.
Den allra läskigaste historien Petter hört gäller ett radhus på Murstensvägen i Vallentuna.
– En kvinna var förföljd av sin döda svärmor, som hon aldrig ens träffat.
Petter brukar inte ifrågasätta det folk berättar för honom.
– Jag har varit journalist i många år och tror mig kunna se om någon ljuger, det borde komma fram att storyn inte stämmer om man har ett långt samtal. Bara en enda person har jag tvivlat på. Jag tror att de här människorna verkligen tror på det de berättar.