De vill se debatt om orosanmälningar
Orosanmälningar finns till för att barn med behov av stöd eller som misstänks fara illa ska få hjälp. Men vad händer när en familj känner att anmälningarna bara stjälper? Föräldrarna till autistiske Anthony vill rikta ljus på skolans roll.
Anthony Levin är 15 år gammal och går i nian på Strix, en fristående del av Hammarbacksskolan i Vallentuna. Familjen berättar att hela Anthonys skolgång har varit kantad av problem.
– Det började 2012, då kom orosanmälan för att vi inte fick iväg honom till skolan. I stället för att prata med oss anmälde de, säger pappa Håkan.
– Han fick inte tillräckligt med stöd i skolan. Vi försökte få iväg honom men det var inte lätt, säger mamma Sofie.
Efter tre orosanmälningar blev konsekvensen en LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga), och Anthony omhändertogs under åtta månader. En händelse som satt spår i hela familjen.
– De tog honom direkt från skolan. Första månaden fick vi inte träffa honom alls eller ens prata i telefon. Då mådde han jättedåligt. Det var fruktansvärt. I och med att han har särskilda behov har vi varit extremt tighta, säger Sofie.
– Han har fortfarande inte bearbetat det, han är rädd för att hamna på fa- miljehem och han har inte sovit borta sedan dess.
Anthony är autistisk, en diagnos han fick i sjuårsåldern. Sofie hade dock anat något redan när han var två år.
– Jag bromsade då, jag ville inte se det, säger Håkan och tillägger:
– Det var jobbigt att få höra det. Men vi visste att det var någonting, så jag tyckte också att det var en lättnad.
Nu menar föräldrarna att de har det stabilt på hemmafronten med de två, Anthony och lillebror. Men i skolan är det fortfarande stökigt, och de orosanmälningar som görs där går ut över familjen. Fick sitta i polisförhör Nu har Anthony gått i Hammarbacken i ett år. Redan efter två veckor orosanmälde skolan och Sofie och Håkan fick sitta i polisförhör.
– Man trodde inte att det var sant. Vi blir synade under lupp här hemma, när det egentligen är skolproblem. Man har ingenting att sätta emot som förälder, säger Håkan och tillägger:
– De har brutit ner oss under åren, med alla möten. Det har inte lett till något.
För några veckor sedan blev tre ur personalen rivna av Anthony under samma vecka. Då isolerades han till resurscentrum nere i Vallentuna centrum.
– Först fick han inte gå i matsalen. Jag förstår inte varför de inte vågar ta honom dit. Han har aldrig någonsin gått på någon annan elev. Han är utåtagerande, han snurrar och vrider på andras händer när han blir stressad, säger Sofie.
Sofie och Håkan upplever att det inte finns tillräcklig kompetens för autism i kommunen och skolan.
– Skolan klarar inte av problemet, och då orosanmäler de och det öppnas utredning på Anthony, säger Håkan och tillägger:
– Problemet som jag ser det är att de som är chefer inte har tid att sätta sig in i de här ärendena. Det finns ingen riktig insyn.
Carina Forsmans, rektor på särskolan vid Hammarbacksskolan anser att skolan har en stor kunskap för barn med olika funktionsnedsättningar.
– Personalen hos oss har en bred kompetens att möta elever inom det neuropsykiatriska spektra. Vi har låg personalomsättning vilket i sin tur bidrar till att personalen haft möjlighet att bygga upp ett bra samarbete och kompetens inom personalgruppen.
Hon menar också att de alltid har en långsiktig plan för skolans elever, som sedan bryts ner i delmål. ”Vårt sätt att få information” Carolina Olsson, verksamhetschef på barn- och familjeenheten på socialtjänsten, berättar hur de går tillväga när de får in en anmälan.
– När det kommer in en anmälan till oss har vi två veckor på oss att titta på den, och avgöra om det går inom vårt uppdrag, om det är en familj med barn som behöver vårt stöd.
– Då får vi bara kontakta den berörda familjen och den som anmält. Sen kan man besluta om man inleder utredning eller inte.
Skolan klarar inte av problemet, och då orosanmäler de och det öppnas utredning på Anthony.
Varför är det bra med orosanmälningar?
– Det är vårt sätt att få in information. Det är jätteviktigt att de som ser barn som far illa eller har behov av stöd anmäler. Alla som träffar barn i sitt yrke har en anmälningsskyldighet, de är enligt lag skyldiga att göra en orosanmälan när de misstänker att ett barn är i behov av stöd. Finns det något som är mindre bra?
– Det är svårt att svara på rent generellt. Men jag upplever inte att vi får in väldigt mycket okynnesanmälare. Jag upplever att det vi får in är från folk som uppmärksammat att någon behöver titta lite på det här barnets situation. Vårt huvudsyfte är att förbättra situationen till det här barnet och familjen.
Kan du förstå den här familjen som känner att problemen är i skolan, men att de blir granskade?
– Jag tänker att vem som helst som skulle bli ett föremål för en socialutredning skulle känna sig granskad. Jag kan absolut ha förståelse för att man upp-
lever att man känner sig granskad. Det är en balansgång hela tiden från vår sida, men vi måste alltid ta det säkra före det osäkra. Vi måste alltid titta på en orosanmälan som kommer in, om det kan vara något barn som far illa.
Har ni tillräcklig kunskap om funktionsnedsättningar, som till exempel autism?
– Dels har vi en LSS-enhet, som bara jobbar med de här diagnoserna, när vi behöva en specialkompetens inom just funktionsnedsättning. För oss är det också viktigt att alla barn utreds på samma sätt, säger Carolina Olsson.
Familjen har valt att gå ut öppet med problemen för att deras situation ska ordna upp sig och för att rikta ljus på frågan.
– Vi vill att det ska komma ut i ljuset så att man får slut på onödiga orosanmälningar. För familjer som ändå kämpar extra kan en orosanmälan få dem att krascha istället.
– Vi vill ha strukturen runt honom, med skolan och ledsagare. Skolan är en så stor del, säger Sofie.
Första månaden fick vi inte träffa honom alls eller ens prata i telefon. Då mådde han jättedåligt. Det var fruktansvärt.