Internatskolebyn som försvann
Med stor frihet för elever och ”duande” till lärarna var Viggbyholmsskolan unik i dåtidens Sverige. I över 40 år levde studenter och lärare sida vid sida i den lilla byn innan skolan tvingades lägga ner.
1928 startade den frisinnade idealisten Per Sundberg en internatskola för både flickor och pojkar på Viggbyholms gård, Täby.
– Han tyckte att man skulle leva naturligt tillsammans, både pojkar och flickor. Och att det blev en osund kultur annars, säger Per Sundbergs dotter Inga Sundberg Michaeli, i dag 77 år.
”De ledande principerna för skolans arbete äro: Individualiserad undervisning och fri flyttning. Stort utrymme åt praktiskt arbete. Härdande friluftsliv” stod det i annonsen för Viggbyholmsskolan 1928.
Här skulle eleverna ha frihet och vara självständiga, handen och hjärnans arbete vara lika mycket värt.
Med åren växte skolan till ett litet samhälle med ett 30-tal byggnader. Här, i området väster om där Drakskepsskolan i dag ligger, fanns bland annat skolbyggnader, elevhem, bastu, kaffeststuga och svinhus.
– Det är ganska märkvärdigt hur de förmådde att bygga alla de här husen. När de startade skolan hade de bara pengar för att trycka ett prospekt. Sen hade de inga mer pengar. Via vänner och andra som ville stödja det här projektet gick det, säger Inga Sundberg Michaeli.
I dag finns få spår kvar från skolan. Sundbergs gamla villa ligger kvar, liksom den andra rektorsbostaden och lärarbostäderna på Alvägen.
På internatskoleområdet föddes Ingela Sternberg Sjöblom. Hennes pappa var rektor på skolan mellan 1947 och 1949 och senare kom hon tillbaka som elev, efter en tid på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket.
– På Hum var det annorlunda om man hette Johansson eller af Klintberg. Men här var alla jämlika och hette Putte, Kalle, Lisa och Eva. Alla hade jeans och träskor, oavsett om de var diplomatbarn eller socialfall, säger Ingela Sternberg Sjöblom.
Ett blandat rykte
Enligt henne var det uppseendeväckande och radikalt att det var en internatskola både för flickor och pojkar.
– Det var jätte-, jättechockerande. Det var visserligen flick- och pojkhem, men man kan ju tänka sig att det blev spring på rummen ändå.
Skolans rykte var blandat, berättar Inga Sundberg.
– Det var en progressiv skola där det inte var lag och ordning på samma sätt som man ville ha på andra skolor. Det var många från barnavårdsnämnden som kom dit och de var väl kanske inte guds bästa barn, säger hon och tillägger:
– Sedan var det mycket flyktingar som kom och fick möjlighet att stanna där.
Sten Sig Bahn, elev och sedan både husfar, internatföreståndare och fritidsledare, berättar att det gått tråkiga rykten om skolan.
– Det var fråga om att det skulle funnits nazister. Jag vet inte hur det kunde uppstå eller vad det kom ifrån, tvärtom tog skolan emot folk som flydde från Tyskland och hjälpte även finländare från finska vinterkriget, säger han.
Ingela Sternberg Sjöblom tar upp familjen Meschke som exempel. Mamman i den tyska familjen räknades som judinna med Tysklands nya lagar och de flyttade 1939 till Sverige. Båda föräldrarna blev lärare på Viggbyholmsskolan.
– Viggan tog emot dem. Här tog vi hand om varandra. Det var en speciell anda. Det var ett hem med mycket stark gemenskap, säger Ingela Sternberg Sjöblom.
Nöjd grundare
1947 dog grundaren Per Sundberg i en sjukdom. Enligt dottern Inga var han rätt nöjd med den skola han lyckats skapa.
– Men det fanns problem som han hade velat komma åt. Det var väl bland annat den här sexuella friheten som fanns, i och med att pojkar och flickor bodde tillsammans. Sedan var det problem att många av de här barnen från socialnämndens klientel hade problem med alkohol och sånt där, säger hon.
Här var alla jämlika och hette Putte, Kalle, Lisa och Eva. Alla hade jeans och träskor, oavsett om de var diplomatbarn eller socialfall.
På 60-talet kom Jan Guillou till Viggbyholmsskolan för att gå klart de två sista åren i gymnasiet. Guillou, som gått på internatet Solbacka hade en krass syn på internatskolor.
– Den första lektionen var kristendom, som ny elev i klassen blev jag tilltalad, och då reser jag mig upp och säger doktor Meschke, för jag visste att han hade doktorerat.
– Då skrattar hela klassen, de vrider sig av skratt. Inte bara att jag ställer mig upp utan också att jag kallade Kurt för doktor Meschke.
Året var 1963, och enligt Guillou förekom det inte ens på det hyggligt liberala gymnasium han gått på innan att eleverna kallade lärarna vid förnamn.
– Det tog väl ett par dagar att smälta in i denna synnerliga liberala miljö. Det var en skola före sin tid på många sätt, säger han.
Ny typ av skolmiljö
Jan Guillou kom dit med vad han själv beskriver som en ” extrem misstänksamhet mot internatskolor”. Guillou, som var dagelev och bodde i Näsbypark, upplevde nu en helt ny typ av skolmiljö, vilket var en stor lättnad.
– Det var klart att det var det. Jag förutsatte att internatskolor är lika, att det skulle vara business as usual så fort mörkret lagt sig.
Men på Viggbyholmsskolan menar Guillou att det inte förekom någon pennalism.
– Hade det förekommit trakasserier hade alla känt till det, då hade jag lagt mig i det. Hade några gymnasister haft som sport att slå internatskoleelever i realskolan så hade jag ingripit på något sätt. Men det fanns aldrig skäl att göra det.
– Det var på sätt och vis den bästa och trevligaste skola jag gått på.
”Hyggligare än andra skolor”
Några år senare kom Jan Guillou tillbaka till skolan, men denna gång som lärarvikarie. Den tidens uppfattning om att skolan var flummig håller han inte helt med om:
– Det var naturligtvis mer familjärt än på andra ställen, eftersom lärarna också bodde där och bjöd hem eleverna på kvällarna. Tanken var att det här skulle vara enmer liberal och demokratisk skola. Jag har bara minnet av att det här var en mer hygglig skola än andra.
Boken ”Ondskan” baseras delvis på upplevelser från Guillous tid på internatskolan Solbacka. Men någon inspiration från Viggybyholmsskolan finns inte i några av hans böcker.
– Nej, Solbacka gör sig bättre i en dramatisk roman än Viggbyholmsskolan. Bad guys är intressantare än good guys, säger Jan Guillou och skrattar.
Men Täby kommun, det får inte Guillou att skratta glatt.
– Det var väl ingen höjdare, där fanns ingenting att göra. Då fick man ta tåget in till Stockholm. En förort utan glans, åtminstone i mina ögon.
”Lika ökänd som Viggbyholmsskolan var på sin tid för sin moraliska lössläppthet, lika bortglömd är den i dag”, står att läsa i boken ”En otrolig Tigerkaka”, en bok om Viggbyholmsskolan. Inga Sundberg Michaeli har själv funderat över varför det blev så tyst efter att skolan las ner.
– Det jag hört sägas om det, men det vet jag inte säkert, var att eftersom den hade dåligt rykte på slutet var det många som inte ville lyfta fram att de hade gått på Viggan, säger hon.
Sten Siegbahn, den tidigare husfadern och internatföreståndaren, menar att skolan var missförstådd:
– Den skolan var lite udda, bohemisk i folks ögon. De tog emot barn som hade svåra familjeförhållanden. Många av barnen klarade sig väldigt bra tack vare skolan. Men det är därför skolan haft lite knackigt rykte, säger Sten Siegbahn och tillägger:
– Dåligt rykte för att man missförstod skolan.
Intensiv räddningskampanj
Sten Siegbahn jobbade på skolan fram till 1970 och minns den intensiva kampen för att rädda skolan, en kamp som han själv deltog i.
– Skolan levde på knappa resurser redan från start. De levde på att leverera skolplatser till Täby köping. Sen byggdes skolkomplex på det vi kallade Tegelhögen (Drakskeppsskolan) och någon gång i slutet på 60-talet byggde man Tibble. Då behövdes inte de gymnasieplatser som skolan erbjöd, säger han.
Enligt honom ville Täby köping komma åt marken och försökte på alla möjliga sätt få skolan att lägga ner.
– Vi hade alla möjliga aktiviteter och uppbackningar under ett par år. Det var många engagerade.
När skolan lade ner 1972 var Stig Siegbahn inte längre kvar.
– Men det var en ganska dramatisk nedläggning, det var många tårar som spilldes, för eleverna älskade verkligen skolan.
Det var naturligtvis mer familjärt än på andra ställen, eftersom lärarna också bodde där och bjöd hem eleverna på kvällarna. Tanken var att det här skulle vara en mer liberal och demokratisk skola.