Så reste sig Josefin ur mörkret
Hon började dricka som 10-åring och var ”fullfjädrad alkoholist” vid 15. Nu inspirerar Josefin Dahlberg tiotusentals unga tjejer att stå emot alkoholkulturen.
Ljumma sommarkvällar med ett svalkande glas vin är förmodligen den klassiska drömbild som många får upp när det vankas semestertider. Men för Josefin Dahlberg, 28, är sommaren den svåraste perioden på året. Sedan 8 år tillbaka är hon nykter alkoholist. Men för det krävs tydliga rutiner när det gäller sömn, mat och regelbunden meditation.
– Semester ruckar upp det fullständigt, det blir svårare att känna den där trygga inre kontakten med sig själv. Men alkoholsuget har jag inte kvar.
Vi sitter på Nytorget 6, ett stenkast från Josefins lägenhet. Vid borden intill hörs klingande ölglas. Inte den optimala miljön för en alkoholist, kan man tänka. Men för Josefin är det vardag. Som en social och aktiv influencer med 75 000 följare på Instagram, en framgångsrik blogg och podd, är hon van att vistas i alkoholindränkta miljöer på stans hippa barer och restauranger. Och till skillnad mot vad Josefin hade trott, tog livet inte slut för att hon en dag beslöt sig för att välja alkoholfritt.
– Det är så sjukt. Jag trodde på allvar att livet skulle vara över. Många tänker så, trots att man känner att man har problem så skjuter man upp nykterheten lite lite till hela tiden. Mitt råd är enkelt: gör inte det. Varför ska man skjuta upp att må bra?
I bagaget har Josefin två uppväxtberättelser. Utåt: en idyllisk tillvaro i kärnfamiljen på Dalarö. Men inuti den gula villan doldes en alkoholiserad pappa, sjuka systrar och en mamma som jobbade dubbla skift för att få ekonomin att gå ihop. Bristen på uppmärksamhet hemifrån gjorde att hon sökte den “på mörkare platser”, som Josefin uttrycker det. Första gången hon blev full var hon tio år.
– Det var kärlek direkt. Det var den bästa känslan jag någonsin känt. Plötsligt vågade jag göra allt jag annars varit rädd för.
Josefin blev en mästerlig manipulatör hemma. Och någonstans på vägen, genom alla villafester på Da-
larö, fann hon sig själv ha blivit “fullfjädrad alkis” vid 15 års ålder.
– Andra kräktes och däckade, men det fanns inget stopp hos mig, jag kunde dricka hur mycket som helst.
har Josefin berättat öppet om många tunga situationer hon hamnat i. Hon har fått en enorm respons från framförallt unga tjejer, som säger att hon sätter ord på deras känslor. Därför skrev hon boken Idag är jag fri – för att nå ut till ännu fler.
För Josefin var det inte de många turerna in och ut på alkoholmottagningar som tillslut blev vändningen. Det var när hon som 20-åring kom in på journalistutbildningen och vännernas respons var ”jo tjena, lycka till”.
– Då vällde både en sorg och revanschkänsla över mig. Jag bestämde mig för att visa både mig själv och de som skrattade åt mig att jag klarar det.
Övergången var inte lätt. En gång var ett återfall nära. Det var sommar, en trasslig relation hade kraschat och dokumentären om Amy Winehouse rullade på tv:n.
– Medan andra såg den och kände usch vad hemskt, vilken tragedi, kände jag: EXAKT SÅDÄR vill jag må! Jag vill supa, knarka, gå sönder, fucka ur. Jag började kedjeröka, men blev plötsligt medveten om hur mitt sjuka jag tog över. Tankar som “vem fan tror du att du är som leker influencer och tror att du kan skriva”, “du är inte värd ett skit”. Den svarta rösten var precis samma röst som jag förr hörde inom mig varje dag, en känsla som är så vidrig och omöjlig att befinna sig i att man gör vad som helst för att bedöva den, säger hon och fortsätter:
– På något sätt lyckades jag se det utifrån och insåg att nej, jag vill inte. Jag har inte råd att släppa in den rösten igen, det handlar om liv eller död och jag förtjänar att må bra.
När hon var liten brukade hon säga till sina kompisar att hennes pappa var en varg. Att det var därför han aldrig kom och hämtade henne på dagis. Vargar lever bara på nätterna sa hon, och visade sina vassa hörntänder som bevis på att hon själv var en vargunge. För fem år sedan gick hennes pappa bort. Men innan dess hann en stor del av svärtan hon kände inför honom släppa.
– Det handlade ju inte om ovilja eller brist på kärlek... Han var sjuk. Men det krävdes att jag själv skulle bli sjuk för att förstå det.