Shakespeare goes punk med Julius Caesar
Även du, min gamle punkare! Black metal möter Brutus när Refused-gitarristen Kristofer Steen klär Shakespeares ”Julius Caesar” i nattsvart industriestetik. Vi hälsade på ett rep precis innan helgens premiär.
Punkare gör black metal-Shakespeare
– Här, på sida 25, vill jag att det ska börja regna lite tidigare. Kanske när plattformen åker ner redan? Testa det, det kan bli fint! Ja, exakt så.
Kristofer Steen lutar sig fram över axeln på mannen bakom mixerbordet, bläddrar i sitt manus, pekar och instruerar. Sex veckors repetition är snart över, deadline tickar allt närmare och det är bråda dagar i Orionteaterns ruffiga scenrum.
– Efter premiären är mitt jobb klart. Skådespelare brukar inte uppskatta om regissören går och kollar fler föreställningar. Jag har väl gjort det någon gång sådär och då märker jag att vissa saker ändrats, justerats. Och så ska det vara; jag lämnar ju över föreställningen till ensemblen, säger en storleende och skäggstubbig Kristofer Steen i en rep-paus.
Sveriges världskända punkband
Internationellt är han känd som den musikaliske motorn i Refused, Sveriges rödaste rockare och landets globalt mest gångbara punkband. Men till vardags är han scenregissör. Debuten skedde på Norrlandsoperan 2013 och ”Julius Caesar”, Shakespeares tragedi från 1599, blir hans femte uppsättning. Dock hans första teater, då det hittills bara blivit operor.
– Det här är mycket friare än operor, som man knappt får ändra något med. Å andra sidan är Shakespeare en utmaning då det är språk från en annan tid, det gäller att få liv i replikerna och det kräver mycket av skådespelarna. Det är ett jättesvårt material. Fast kul!
Så vad har han ändrat då? Nja, inte tokmycket ändå. Caesar är Caesar och repliken ”även du, min Brutus” måste givet vara med. Men estetiken är långt från det Romarrike man via Asterix lärt känna som ljust och fräscht, färgglatt och dråpligt.
Totalt mörker och black metal
Orionteaterns scenografi är industriell med kedjor, stål, blöt betong. Stroboskopen blixtrar i den ljusfattiga salen. Steens gamla parhäst, designern Behnaz Aram, har styrt matchande kläder av ångestladdat nattsvart snitt med ”romersk vibb”.
Regissören har sedan valt att tonsätta dunkelheten med franska black metal-artisten Drastus, och elektronisk dark ambient.
– Från början ville jag ha andra vågen norsk black metal, som Burzum. Men det fungerade inte, det kändes forcerat.
Överpedagogiskt med Trump
Spoiler alert: det som spelas upp med infernaliskt helvetesslammer som soundtrack, är en 419 år gammal text om mordet på en statsman. Caesar håller på att kantra över republiken in i totalitärt styre, och man får följa senatorn Brutus som leder konspirationen att störta den blivande despoten för att förhindra att Rom går full diktatur.
Som Steen tolkar det är det en evig moralisk nöt: är det rätt att döda någon för att rädda andra?
– Det är verkligen en skitbra pjäs som relaterar till vår tid. Vi kan se Rom utvecklas på många ställen i världen. Det är ett farligt skifte som pågår. I USA spelas Caesar numera nästan alltid av en Trump, vilket jag väl tycker är överdrivet pedagogiskt. Men ja, det är jämförbara situationer i USA och gamla Rom.