Supervulkaner

Dessa formationer är dödligare än en asteroidkollision och kan utrota hela civilisationer.

Många kommer ihåg flygkaoset 2010, då en av Islands största vulkaner, Eyafjallajökull, hade utbrott efter att ha sovit i nästan 200 år. Det är ganska svårt att tro när man tänker på hur enorma skador Eyafjallajökull orsakade, men utbrottet på Island var litet jämfört med krafterna från en supervulkan. Eyafjallajökulls utbrott mätte inte mer än 4 på det vulkanska explosivitetsindexen (VEI), som går från 0–8. Ett utbrott som är så kraftigt att det skulle klassificeras som VEI 8 hade faktiskt hotat hela den mänskliga civilisationen. Ett sådant utbrott skulle spy ut mer än 1 000 kubikkilometer med aska, gas och pimpsten – under loppet av bara några få dagar. Resultatet hade blivit förstörda odlingar och klimatändringar som hade varat i flera år.

Ett sådant utbrott har aldrig dokumenterats, men det sker med 10 000–100 000 års mellanrum. Det är fem gånger så ofta som en asteroidkollision som är tillräckligt stor för att hota mänskligheten. Enligt forskarna finns det ingenting som tyder på att ett sådant superutbrott kommer ske i det första taget, men förr eller senare kommer människorna stå inför en geologisk katastrof.

En supervulkan är helt enkelt en vulkan som har haft ett eller flera superutbrott. Supervulkaner är i regel aktiva i flera miljoner år, men vanligtvis går det tusentals år mellan de våldsamma utbrotten. Ju längre de sover, desto större är superutbrottet. Vanligtvis sker utbrottet genom ett brett, grytformat hål (kaldera), men inte alla kalderer innehåller en supervulkan.

Supervulkanen som puttrar under Yellowstone Nationalpark i USA är förmodligen en av de mest undersökta supervulkanerna i världen, men då vi så sällan ser ett superutbrott, är dessa vulkaner fortfarande ett

mysterium för oss. Vi vet om 42 VEI7- och Vei8-utbrutt under loppet av de senaste 36 miljoner åren, men mestadelen av resterna efter dem är borta sedan länge. Forskarna är fortfarande osäkra på vad som utlöser dessa utbrotten som kommer med jämna mellanrum.

Precis som alla andra vulkaner, uppstår supervulkaner när smält, eller delvis smält sten (kallad magma), tränger genom jordens yta. Alla supervulkaner bryter sig genom den tjocka jordskorpan som skapar kontinenten. Kalderan i Yellowstone ligger i en orolig region – en åder med ovanligt varma stenar i det hårda lagret precis under jordskorpan som kallas yttre mantel. Flytande mantel bubblar upp från denna ådra och smälter stenarna i jordskorpan.

Andra supervulkaner, som Tobasjön på Sumatra i Indonesien, ligger alldeles i kanten av pusslet av tektoniska plattor som tillsammans skapar hela jordskorpan. I närheten av Sumatra trycks den platta som bär det indiska Indiska oceanen under den platta som bär Europa. Allteftersom den sjunker smälter plattan och skapar magma.

Det behövs enorma mängder magma för att skapa ett superutbrott. Vissa forskare menar att supervulkanerna är «super» då de har enorma hålrum som kan rymma upp till 15 000 kubikkilometer med magma och därmed växer sig större och större under tusentals år. Magmakammare är underjordiska sjöar av uppsamlad magma som slungas upp genom sprickor i jordskorpan. Vulkaner med mindre magmakammare har utbrott innan det hunnit byggas upp ett tillräckligt stort tryck för att skapa ett superutbrott.

Vissa forskare menar att supervulkanernas magmakammare är omgivna av varma, flexibla stenar och att detta gör att kamrarna ständigt kan växa sig större och därmed rymma mer magma. Stenarna hålls mjuka av magmabubblorna som ständigt svämmar upp nedifrån.

Ett superutbrott startar när trycket i magmakammaren är så stort att magman exploderar genom sprickor i taket på kammaren. Utbrottet är så våldsamt då magman från en supervulkan är full av små gasbubblor som utvidgar sig och spricker när trycket plötsligt avtar. Explosioner kan jämföras med det som sker när man öppnar en champagneflaska. Magman är dessutom klibbig och flyter trögt då den delvis består av smält kontinentalskorpa. Detta är helt motsatt från vulkaner som Mauna Loa på Hawaii, där lavan forsar fram då den är flytande och innehåller lite gas.

Gas och varma fragment (pyroklaster) stiger mer än 35 kilometer upp i luften och sprids i atmosfären. Vissa av dessa fragment sjunker ned och lägger sig som snö på marken. Delar av magman kan också bli till giftiga pyroklastiska strömmar, som rör sig längs marken i hundratals kilometer i timmar och kan täcka flera hundra kvadratkilometer. Magmakammaren töms snabbt under ett superutbrott. Efteråt sjunker taket ned i den tomma kammaren och skapar en (ny) kaldera.