SKA­PA­DE AV MU­TA­TIO­NER

Vi ser ut som vi gör idag på grund av en rad mu­ta­tio­ner.

Det senaste inom vetenskap - - FORSKNING -

Vi de­lar 98,8 pro­cent av vå­ra ge­ner med schim­pan­ser­na. Även om skill­na­den kan ver­ka li­ten är det en se­kvens på tre mil­jar­der tec­ken som ska­par en enorm mängd ko­der.

Vi har dess­utom sa­ker ge­men­samt med de and­ra sto­ra ap­dju­ren. För om­kring 10–15 mil­jo­ner år se­dan fanns det var­ken schim­pan­ser, go­ril­lor el­ler män­ni­skor. Då lev­de vår ge­men­sam­ma stampri­mat, som ha­de en vik­tig gen som he­ter RNF213. Ge­nens funk­tion är in­te helt be­stämd, men en mu­ta­tion som hit­tats hos mo­der­na män­ni­skor le­der till en snä­va­re halspulså­der. Den sto­ra ådran för­ser hjär­nan med blod och för­änd­ring­ar i den­na gen un­der vår för­fä­ders tid an­tas ha bi­dra­git till en ökad blod­till­för­sel till de sto­ra apor­nas väx­an­de hjär­na. De and­ra aporna ut­veck­la­de dock ald­rig män­ni­skor­nas in­tel­li­gens. Fle­ra ge­ner har bi­dra­git till ut­veck­ling­en av vå­ra kog­ni­ti­va för­må­gor över ti­den.

Ett om­rå­de i ge­nom­et som he­ter Hu­man ac­ce­le­ra­ted re­gi­on 1 (HAR) ut­veck­la­des kort ef­ter att män­ni­skor­nas och schim­pan­ser­nas för­fä­der ha­de skiljts för om­kring fem till sju mil­jo­ner år se­dan. Det går att se i ne­ocor­tex, som är den se­nast ut­veck­la­de delen av hjär­nan. Hos schim­pan­ser har mo­le­ky­ler som bil­dats av HAR1-ko­den en oor­ga­ni­se­rad struk­tur, men hos män­ni­skor ser det ut som ett klö­ver­blad. Den­na mer ord­na­de ten­dens förändrar ut­tryc­ket för and­ra ge­ner och änd­rar sät­tet vår hjär­na ut­veck­las på.

Vå­ra för­fä­der slu­ta­de även med en dub­ble­ring av en gen som he­ter SRGAP2, som gör det möj­ligt för nerv­cel­ler­na i ne­ocor­tex att bil­da star­ka­re för­e­ning­ar. För­änd­ring­ar­na har se­dan dess ac­ku­mu­le­rats i en gen som he­ter FOXP2. Den bi­drar till den språk­li­ga in­lär­nings­för­må­gan, ge­nom att hjäl­pa oss att kon­ver­te­ra vårt de­kla­ra­ti­va minne (min­net om fak­ta och hän­del­ser) till pro­ces­so­riskt el­ler van­ligt minne (det omed­vet­na, lång­sik­ti­ga min­net som gör att vi kan ut­fö­ra upp­gif­ter).

Al­la des­sa tre hjärn­mu­ta­tio­ner gyn­na­de även vå­ra nä­ra släk­ting­ar ne­an­der­ta­lar­na. Allt ef­tersom vå­ra för­fä­der skilj­des åt för om­kring 500 000–600 000 år se­dan har fle­ra ge­ne­tis­ka för­änd­ring­ar gett Ho­mo sa­pi­ens (allt­så vi män­ni­skor) över­ta­get. En av dem var en för­änd­ring i en gen som he­ter AHR, som bi­drar till att skyd­da oss från gif­ti­ga bi­ef­fek­ter. En an­nan var du­pli­ce­ring­en av en gen som he­ter AMY1, som ko­dar för amy­las (ett en­zym som bi­drar till ned­bryt­ning­en av kol­hyd­ra­ter i ma­ten vi äter).

Med ti­den har al­la des­sa små ge­ne­tis­ka mo­di­fi­ka­tio­ner gjort det möj­ligt för oss att an­pas­sa oss till de för­änd­ra­de lev­nads­för­hål­lan­de­na och gö­ra oss till värl­dens do­mi­ne­ran­de art.

Små ge­ne­tis­ka för­änd­ring­ar skil­jer oss från vå­ra när­mas­te le­van­de släk­ting­ar.

Ge­ne­tis­ka för­änd­ring­ar gav män­ni­skor och ne­an­der­ta­la­re en stor hjär­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.