SKAPADE AV MUTATIONER
Vi ser ut som vi gör idag på grund av en rad mutationer.
Vi delar 98,8 procent av våra gener med schimpanserna. Även om skillnaden kan verka liten är det en sekvens på tre miljarder tecken som skapar en enorm mängd koder.
Vi har dessutom saker gemensamt med de andra stora apdjuren. För omkring 10–15 miljoner år sedan fanns det varken schimpanser, gorillor eller människor. Då levde vår gemensamma stamprimat, som hade en viktig gen som heter RNF213. Genens funktion är inte helt bestämd, men en mutation som hittats hos moderna människor leder till en snävare halspulsåder. Den stora ådran förser hjärnan med blod och förändringar i denna gen under vår förfäders tid antas ha bidragit till en ökad blodtillförsel till de stora apornas växande hjärna. De andra aporna utvecklade dock aldrig människornas intelligens. Flera gener har bidragit till utvecklingen av våra kognitiva förmågor över tiden.
Ett område i genomet som heter Human accelerated region 1 (HAR) utvecklades kort efter att människornas och schimpansernas förfäder hade skiljts för omkring fem till sju miljoner år sedan. Det går att se i neocortex, som är den senast utvecklade delen av hjärnan. Hos schimpanser har molekyler som bildats av HAR1-koden en oorganiserad struktur, men hos människor ser det ut som ett klöverblad. Denna mer ordnade tendens förändrar uttrycket för andra gener och ändrar sättet vår hjärna utvecklas på.
Våra förfäder slutade även med en dubblering av en gen som heter SRGAP2, som gör det möjligt för nervcellerna i neocortex att bilda starkare föreningar. Förändringarna har sedan dess ackumulerats i en gen som heter FOXP2. Den bidrar till den språkliga inlärningsförmågan, genom att hjälpa oss att konvertera vårt deklarativa minne (minnet om fakta och händelser) till processoriskt eller vanligt minne (det omedvetna, långsiktiga minnet som gör att vi kan utföra uppgifter).
Alla dessa tre hjärnmutationer gynnade även våra nära släktingar neandertalarna. Allt eftersom våra förfäder skiljdes åt för omkring 500 000–600 000 år sedan har flera genetiska förändringar gett Homo sapiens (alltså vi människor) övertaget. En av dem var en förändring i en gen som heter AHR, som bidrar till att skydda oss från giftiga bieffekter. En annan var dupliceringen av en gen som heter AMY1, som kodar för amylas (ett enzym som bidrar till nedbrytningen av kolhydrater i maten vi äter).
Med tiden har alla dessa små genetiska modifikationer gjort det möjligt för oss att anpassa oss till de förändrade levnadsförhållandena och göra oss till världens dominerande art.