Årets kameratest 2020: Mellanklassen

Vi har nått fram till den tredje delen i vår testserie, som ska mynna ut i att vi utser årets bästa kamera. Denna gång synar vi den populära mellanklassen, där avancerade funktioner lånas in från toppmodellerna i stor stil och till ett bra pris.

2020-07-30 -

Canon EOS RP

UPPLÖSNING: 26,0 megapixel FOKUSPUNKTER: 4779 BILDER PER SEKUND: 5,0 HÖGSTA ISO: 102 400

PRIS: 12 990 kronor

Fujifilm X-T3

UPPLÖSNING: 26,0 megapixel FOKUSPUNKTER: 425 BILDER PER SEKUND: 20 HÖGSTA ISO: 51 200

PRIS: 13 990 kronor

Nikon Z 6

UPPLÖSNING: 24,3 megapixel FOKUSPUNKTER: 273 BILDER PER SEKUND: 12,0 HÖGSTA ISO: 204 800

PRIS: 16 900 kronor

Olympus OM-D E-M5 Mark III

UPPLÖSNING: 20,2 megapixel FOKUSPUNKTER: 121 BILDER PER SEKUND: 30,0 HÖGSTA ISO: 25 600

PRIS: 11 990 kronor

Panasonic Lumix DC-GH5

UPPLÖSNING: 20,2 megapixel FOKUSPUNKTER: 225 BILDER PER SEKUND: 12,0 HÖGSTA ISO: 25 600

PRIS: 16 200 kronor

Sony A6600

UPPLÖSNING: 24,0 megapixel FOKUSPUNKTER: 425 BILDER PER SEKUND: 11,0 HÖGSTA ISO: 102 400

PRIS: 15 390 kronor

Jakten på årets kamera har nått fram till den tredje rundan, där vi testar den populära mellanklassen. Priserna ligger omkring 15000 kronor, och för första gången består startfältet uteslutande av kompakta systemkameror. Trots att det finns många DSLRkameror i denna klass har alla tillverkarna alltså valt att delta med en spegellös modell, där sökaren sålunda är elektronisk. Alla kamerorna är ytterst kompetenta med avancerad autofokus och vädertätning. När det gäller funktioner och pris ligger de helt rätt i förhållande till vad många entusiaster efterfrågar.

Vi gav oss ut för att testa de sex modellerna. I väskan hade vi två fullformatskameror i form av Canon EOS RP och Nikon Z 6, de två APSCmodellerna Fujifilm XT3 och Sony A6600 samt Micro Four Thirdskamerorna Olympus OMD EM5 Mark III och Panasonic Lumix DCGH5. Vi startade på en vacker åker omgärdade av binas surr och fåglarnas kvitter. Och så satte vi i gång med att fotografera i det fina vårvädret.

Med stativet fast förankrat kunde vi komponera och ställa in skärpan i lugn och ro. Snart stod det klart att tre av kamerorna hade en fördel i jämförelse med de andra. Modellerna från Fujifilm, Nikon och Panasonic har nämligen en liten joystick som gör att man kan flytta runt fokuspunkten blixtsnabbt. Det fungerade optimalt, inte minst när vi hade sökaren för ögat.

Näsan är i vägen

På alla kamerorna kan man även lägga fokus med fingret på skärmen, vilket är svårare att reglera exakt. Om man använder sökaren är det lätt hänt att näsan vidrör skärmen och ändrar skärpeinställningen. Det är särskilt ett problem om man håller sökaren framför vänster öga. Kamerorna utan joystick är även utrustade med navigationsknappar att flytta fokuspunkterna med, men för att aktivera denna funktion krävs ett extra tryck på en knapp.

Tillverkarna har gjort tämligen olika val när det gäller antalet fokuspunkter och inte minst deras placering. Med kameror som Fujifilm XT3 och Sony A6600, vars 425 punkter i stort sett täcker in hela bildytan, kunde vi lägga fokus ända ute i hörnen. Detta går inte i samma grad med exempelvis Olympus, som bara har 121 fokuspunkter.

Olympus är visserligen testets minsta och lättaste kamera med en vikt på bara 414 gram, men den ligger väldigt bra i händerna, och inställningsrattarna vrids med en distinkt, mjuk och läcker rörelse. Dessutom finns det många knappar till de viktigaste funktionerna, och genom att vippa ett litet reglage på baksidan kunde vi snabbt ändra funktion på den bakre inställningsratten, så att den styrde vitbalansen i stället för bländaren. Det är ett unikt och bra sätt att användaranpassa kameran utan att behöva ta en onödig omväg via menyn. Canon EOS RP, som är fysiskt större, krävde flera knapptryckningar och val på pekskärmen för att justera sådant som ISO eller fokusmetod. Ergonomin är heller inte den bästa. Det sämsta greppet om kameran ger dock Sony A6600. Sony har faktiskt gjort greppet större, och det har delvis hjälpt, men knapparna sitter fortfarande tätt och den lilla inställningsratten på baksidan roterar så

lätt att man ofta vrider till den av misstag. Vi råkade bland annat aktivera exponeringskompensationen för ofta, vilket gjorde bilderna för ljusa. Bäst i detta avseende var Nikon Z 6 med ett perfekt grepp och perfekt placerade knappar. Nikon vinner kategorin med 70 poäng.

Direktknappar underlättar

Att sensorstorleken inte alltid styr kamerans storlek är Panasonic GH5 ett bra exempel på. Liksom Olympus har GH5 den mindre Four Thirds-sensorn, men kameran är större och tyngre än Nikon Z 6 med fullformatssensor. Med sin robusta metallkonstruktion och sitt stora grepp kändes GH5 nästan som en DSLR och en aning klumpig. Fast den briljerade med sina många rattar och programmerbara funktionsknappar och en fin meny. Liksom Nikon Z 6 har den tydliga direktknappar för ISO och exponeringskompensation. Det fungerade optimalt när vi fotade med ögat för sökaren. En annan bra detalj på GH5 är att ISO-knappen har två små knoppar, så att man hittar den utan att titta. Som vanligt skiljer sig Fujifilm från mängden med sina manuella inställningsrattar för bland annat ISO och slutartid, som ger en elegant retrolook. Det fungerade bra när vi hade vant oss, och det fina samspelet mellan knappar, skärm och meny gjorde det lätt att välja rätt inställningar.

Efter några timmar på åkern gick vi vidare till ett gammalt slott med många detaljer i murverket. Här tog vi foton för vår senare granskning av detaljåtergivningen. Vi använde stativ i det kraftiga solskenet och fann snart att de flexibla skärmarna var en fördel. Hos Canon, Olympus och Panasonic är skärmen sidohängd, så vi kunde röra dem åt alla håll och lätt hitta en vinkel där solen inte störde. Sonys skärm går bara att fälla upp och ned, och dess lilla storlek och låga upplösning var ett problem. Vi hade svårt att se om bilderna blev rätt exponerade, så därför fotade vi för säkerhets skull både med och utan exponeringskompensation. När vi senare granskade bilderna på datorn såg vi dock att kameran hade exponerat mycket fint utan exponeringskompensation. Med tanke på priset borde skärmen vara bättre.

Vi hade inte samma problem med de övriga i testet, där särskilt den stora skärmen på Nikon Z 6 med sin höga upplösning gav en trovärdig återgivning med fina detaljer och färger. Kamerans fullformatssensor ger dessutom klassens bästa detaljåtergivning. Detsamma gäller hanteringen av bildbrus, och kameran presterar utan problem bra bilder vid ISO 25600. Även i denna kategori står Nikon som vinnare med hela 22 poäng ned till testets sistaplats.

Lätt sätt att öka upplösningen

De mindre APS-C-sensorerna från Fujifilm och Sony kan mäta sig med Nikon när det gäller detaljer, medan Canons stora fullformatssensor gör oss lite besvikna med ett överraskande mjukt

uttryck. De mindre Four Thirds-sensorerna med lägre upplösning har inte riktigt samma detaljgrad men gav ändå goda resultat så länge vi inte gick över ISO 6 400. Canon hade den största jämnheten i exponeringen, med en fin balans mellan högdagrar och skuggor. Även färgerna blev bra.

Vid slottet provade vi Olympus speciella pixel-shift-funktion, där kameran tar åtta foton som sätts ihop till en högupplöst bild. Ingen av de andra modellerna har denna funktion. Vi fotade i råformat och jpeg, vilket gav oss en råfil på 80,6 megapixel och en jpeg-fil på 49,9 megapixel. I tidigare modeller har funktionen haft svårt att skapa övertygande detaljer vid krävande mönster i motivet, men här blev resultatet riktigt bra. Motiv och kamera måste dock stå helt stilla under fotograferingen.

Hastigheten kan lägga krokben

På en väg i närheten med mycket trafik i form av bilar och cyklar testade vi kamerornas hastighet och inte minst om autofokusen hängde med. Här var Sony klart bäst med sin intelligenta följefokus, som höll motiven i ett säkert grepp. Det gav 109 poäng. Canons autofokus var inte lika snabb men ändå bra. Dessvärre är EOS RP långsam som en sköldpadda med sina fem bilder i sekunden. Autofokusen hos Fujifilm och Nikon håller nästan samma höga klass som hos Sony, och med toppfarter på 20 respektive 12 bilder i sekunden fungerade båda perfekt för actionmotiv. När det gällde ögonsökning vid porträttfoto var det återigen Sony som lade sig först, tätt följd av Canon, Fujifilm och Nikon, och även Olympus och Panasonic har efter hand blivit rätt bra på detta.

Nikon Z 6 vinner testet, bland annat tack vare en bra fullformatssensor i ett robust kamerahus. Dessutom håller den hög hastighet och har en bra autofokus. Den billigare Fujifilm X-T3 med en mindre APS-C-sensor ligger inte långt efter. Kameran säljs fortfarande, även om den dyrare X-T4, som var med i testet i nummer 10/2020, lanserades i år.