När svenska soldater blev ordinerade gråt
PLUS
Under en period för ungefär 200 år sedan ansågs det viktigt för soldater att vara känslosamma och kunna gråta. Men tårarna skulle fällas av rätt anledning – och i slutet av 1800-talet började gråten i stället tolkas som ett tecken på svaghet. En studie av brev och dagböcker ger en ny bild av soldaternas liv under denna tid, då Sverige nästan utan uppehåll deltog i flera olika krig.
Av HENRIK HÖJER Illustration ELIN ELFSTRÖM
Nekas kan icke heller, att det måtte vara bra hemskt, när en hel rad bajonetter kommer en så där burdus in på lifvet, att man ser hvitögat på fienden och i hans ursinniga blickar läser den onda meningen.”
Orden är Carl Johan Ljunggrens, och han skriver det apropå att ryssarna ofta flydde inför svenska bajonettanfall i kriget 1808–09. Däremot backade de sällan i en eldstrid.
Carl Johan Ljunggren var veteran från ett par av de krig som Sverige deltog i för drygt 200 år sedan. Han stred redan i övre tonåren som fänrik i finska kriget 1808–09, och sedan som drygt 20årig löjtnant och så småningom kapten i krigen på kontinenten åren 1813–14. Carl Johan Ljunggren deltog i ett stort antal slag och fick medalj för tapperhet i fält. Han skottskadades i slaget vid Leipzig hösten 1813 i Napoleonkrigens slutskede, och kulan satt sedan kvar strax under hans vänstra axel livet ut. Efter ofredsåren blev han så småningom posttjänsteman i Västerås tills han dog i kolera år 1852, 62 år gammal.
Carl Johan Ljunggrens utförliga minnesanteckningar är en av de källor som historikern Hugo Nordland har analyserat i sin forskning om känslor i krig. Resultaten är publicerade i hans doktorsavhandling vid Lunds universitet med titeln Känslor i krig. Sensibilitet och emotionella strategier bland svenska officerare 1788–1814 (Agerings förlag 2015).
Hugo Nordland har forskat om hur vanliga människor upplevt kriget, som ett led i det växande intresset för känslornas historia. Han har finkammat Krigsarkivet och Riksarkivet på brev och dagböcker från denna tid, då fyra krig utkämpades under ett par decenniers tid. Breven kan vara dels av mer formell art och behandla order och strategier, dels av mer privat karaktär, adresserade till familj och vänner. Dessutom finns många tryckta memoarer och berättelser från krigen.
– Källorna ger en motstridig bild, säger han. Man glorifierade ibland det man varit med om. Men man hittar även detaljerade skildringar av helt vedervärdiga saker.
Källorna härrör främst från officerare.