Åter­kom­man­de krig

Un­der åren 1788–1814 del­tog Sve­ri­ge i fle­ra krig. Ef­ter Gustav III:S krig mot Ryss­land drogs Sve­ri­ge in i Na­po­le­on­kri­gen, var­på de föl­jan­de kri­gen mer el­ler mind­re ha­ka­de i varand­ra. Svens­ka trup­per del­tog un­der des­sa krig i dus­sin­tals drabb­ning­ar. Kar­tan

Forskning & Framsteg - - Teknik/Krönika -

Un­der kri­get på kon­ti­nen­ten 1813–14 slogs svens­ka trup­per till­sam­mans med bland an­nat rys­ka, eng­els­ka och ös­ter­ri­kis­ka styr­kor mot Na­po­le­ons Frank­ri­ke.

– Det är myc­ket svårt att hit­ta ma­te­ri­al från van­li­ga sol­da­ter, sä­ger Hu­go Nord­land. Det var främst of­fi­ce­ra­re som skrev.

Han me­nar att de ut­veck­la­de oli­ka ty­per av emo­tio­nel­la stra­te­gi­er för att han­te­ra kri­gets li­dan­de.

– En emo­tio­nell stra­te­gi var – och är – ett sätt att ge me­ning åt si­na upp­le­vel­ser. Det hand­lar om att ska­pa en be­rät­tel­se där de ne­ga­ti­va upp­le­vel­ser­na får en in­ne­börd. På så vis kan li­dan­de va­ra me­nings­fullt och iden­ti­tets­ska­pan­de om det ger he­der på lång sikt. El­ler om det fo­gas in i en be­rät­tel­se där plå­gor­na är en del av Guds pröv­ning så att det har ett syf­te.

Hu­vud­de­len av ti­den i fält un­der des­sa krig be­stod in­te av sam­man­drabb­ning­ar – ut­an av vän­tan, ru­tin och för­flytt­ning­ar. En­ligt Hu­go Nord­land hand­la­de det om i snitt en el­ler ett par da­gar om året som äg­na­des åt fak­tisk strid.

– Men själ­va stri­den upp­tog än­då myc­ket av tan­ke­verk­sam­he­ten, sä­ger han. Det hand­la­de om för­vänt­ning­ar, och att man vil­le ha upp­levt stri­den. Det var som ett prov som man skul­le ige­nom.

– Vis­sa skrev hem och be­kla­ga­de att de in­te fått stri­da, någ­ra upp­ger till och med att de oro­a­de sig för att kri­get skul­le ta slut in­nan de fick upp­le­va strid. And­ra läng­ta­de ef­ter vad de kal­la­de krut­rö­kens ge­men­skap. Den förs­ta stri­den sågs som ett man­doms­prov el­ler en ini­ti­a­tions­rit, sä­ger Hu­go Nord­land.

an har allt­så hit­tat många ex­em­pel på läng­tan ef­ter strid. Vid fle­ra till­fäl­len ut­tryck­te man­ska­pet be­svi­kel­se över ute­bliv­na stri­der. Det­ta be­hö­ver in­te för­stås som en na­iv krigs­ro­man­tik, ut­an som en emo­tio­nell stra­te­gi med grund i ne­ga­tiv för­stärk­ning. Det hand­la­de om att få stri­den över­stö­kad, el­ler om en för­hopp­ning om att sla­get kun­de få slut på kri­get och där­med ock­så lä­ger­li­vets mi­sär och tristess. And­ra kun­de vär­de­sät­ta äran som en strid kun­de ge. Un­der fins­ka kri­get 1808–09 sågs det ibland som ett pro­blem att vis­sa of­fi­ce­ra­re sök­te strid även när det in­te var tak­tiskt gynn­samt, för att vin­na per­son­lig ära. Den fin­lands­svens­ke ge­ne­ral­ma­jo­ren Jo­han Fred­rik Ami­noff kri­ti­se­ra­de i si­na an­teck­ning­ar ego­is­tis­ka lyck­sö­ka­re som in­te såg till ar­méns över­gri­pan­de mål, ut­an i stäl­let ja­ga­de den per­son­li­ga ära som stri­den kun­de skän­ka.

Stri­den sågs ock­så som den mest au­ten­tis­ka upp­le­vel­se man kan tän­ka sig. I stri­den av­slö­ja­des kär­nan i en män­niskas iden­ti­tet, me­na­de många. Stri­den var ett sätt att lä­ra kän­na sig själv – och om­hul­da­des där­för i en tid då san­ning­en om in­di­vi­den allt mer kom i fo­kus. Un­der 1700-ta­let väx­te det, en­ligt den is­ra­e­lis­ke fors­ka­ren Yu­val No­ah Ha­ra­ri, fram en syn på stri­den som sublim, som en upp­le­vel­se där den verk­li­ga iden­ti­te­ten up­pen­ba­ra­des.

Till ex­em­pel be­rät­tar en käl­la om hur en svensk po­ste­ring på 24 man an­fölls av näs­tan 200 rys­sar un­der kri­get 1788–90. Vid rys­sar­nas fram­ryck­ning flyd­de ome­del­bart den be­fäl­ha­van­de of­fi­ce­ren och en un­derof­fi­cer på si­na häs­tar. En kor­pral vid namn Gre­go­ri­us Bugt tog då be­fä­let och grup­pe­ra­de den lil­la styr­kan. När rys­sar­na när­ma­de sig öpp­na­de svens­kar­na eld, och Bugt ro­pa­de högt: ”Jä­ga­re Bat­tail­lon ryck fram!” Rys­sar­na trod­de sig då stå in­för en för­trupp för en stör­re styr­ka och slog till snabb re­trätt.

Bugt hyl­la­des som en hjäl­te ef­ter epi­so­den. Nå­gon vitt­na­de dock ef­teråt om att han var känd som ”en­fall­dig, trög och af in­skränkt be­grepp”. Men lär­do­men var att man ald­rig i för­väg kun­de ve­ta hur nå­gon skul­le re­a­ge­ra på fa­ra: ”Huru miskiän­nas ic­ke of­ta per­so­ner?”, frå­ga­de sig den fin­lands­svens­ke

övers­te­löjt­nan­ten Ge­org Hen­rik Jä­ger­horn, och syf­ta­de på att Bugt nu vi­sat sitt san­na jag.

I det citat som in­le­der den­na ar­ti­kel kan man, för­u­tom be­skriv­ning­en av ett mo­ment av sla­get, no­te­ra en in­le­vel­se och till och med iden­ti­fi­ka­tion med fi­en­den. Carl Jo­han Ljung­gren fö­re­ställ­de sig rys­sar­nas käns­lor in­för ett svenskt ba­jo­nett­an­fall: ”För­vå­nan­de var rys­sar­nes vörd­nad för vå­ra ba­jo­net­ter. Så fort de fäll­des, ryg­ga­de fi­en­den has­tigt till­ba­ka.” Det­ta ska sät­tas i sam­band med den känslo­mäs­si­ga för­skjut­ning­en som skett un­der slu­tet av 1700-ta­let. En­ligt Yu­val No­ah Ha­ra­ri så för­änd­ra­des då skild­ring­ar­na av krig i brev och dag­böc­ker. Ti­di­ga­re hand­la­de det i re­gel om sak­li­ga och i vå­ra ögon rätt tor­ra re­do­gö­rel­ser för hän­del­se­för­lop­pet. Per­son­li­ga käns­lor och re­flek­tio­ner var ovan­li­ga. Men från och med slu­tet av 1700-ta­let bör­ja­de allt fler re­so­ne­ra om hur de upp­lev­de det som sked­de. Man kan ta­la om en in­ti­mi­se­ring och in­di­vi­du­a­li­se­ring av käns­lor.

En för­kla­ring till för­änd­ring­en kan va­ra ro­ma­nens ge­nom­slag. Den nya brev­ro­ma­nen syf­ta­de till iden­ti­fi­ka­tion med and­ra ka­rak­tä­rer via in­syn i käns­lo­li­vet. I de lit­te­rä­ra sa­long­er­na på 1700-ta­let på­bjöd nor­men att man skul­le rö­ras till tå­rar när man iden­ti­fi­e­ra­de sig med de lit­te­rä­ra ge­stal­ter­na.

Det hand­lar, med Hu­go Nord­lands ord, om en tid av ökad självre­flex­i­vi­tet och sen­si­bi­li­tet. And­ra har ta­lat om en väx­an­de sen­ti­men­ta­lism.

nligt ho­nom präg­la­des kri­get för 200 år se­dan av en ”tå­la­mo­dets strids­kul­tur”. Det hand­la­de i re­gel om att va­ra ut­hål­lig in­för fi­en­dens eld­giv­ning – och även en mind­re sam­man­drabb­ning kun­de ta lång tid. Den kun­de be­stå av många tim­mar av om­grup­pe­ring­ar, sken­ma­növ­rer och tak­tis­ka fin­ter. Den svens­ka tak­ti­ken var mer de­fen­siv än un­der stor­makts­ti­den, då strids­dokt­ri­nen fö­re­skrev an­fall med blan­ka va­pen.

Många slag kun­de allt­så ut­veck­la sig till ut­dra­gen be­skjut­ning på av­stånd, nå­got som var syn­ner­li­gen krä­van­de: ”Att lik­som ett vil­le­bråd un­der jak­ten va­ra skot­ta­flan för fi­en­dens konst­fär­dig­het i mål­skjut­ning är bå­de hemskt och läm­nar ett in­tryck af häp­nad som san­ner­li­gen pröfvar en bra karls be­slut­sam­het”, vitt­na­de en över­le­van­de. I så­da­na si­tu­a­tio­ner var of­fi­ce­rar­nas roll of­ta att hind­ra mass­flykt, och er­far­na trup­per an­sågs bätt­re rus­ta­de att ut­här­da på­frest­ning­en av lång­va­rig be­skjut­ning. Då när­stri­der med ba­jo­nett ut­bröt, vil­ket in­te var sär­skilt van­ligt, ställ­des än hög­re krav.

I de fall då ska­dor be­skrivs, var ide­a­let ett sto­iskt för­håll­nings­sätt – man skul­le va­ra obe­rörd in­för li­dan­det. Hu­go Nord­land ta­lar om en ”emo­tio­nell tyst­nad” vad gäl­ler eg­na smär­tor. Där­e­mot var många djupt be­rör­da av att se and­ras li­dan­de, även om käns­lor­na kun­de va­ra mot­sä­gel­se­ful­la: ”Visst var den mot­bju­dan­de, den­na an­blick av sar­ga­de män­ni­sko­krop­par, men det he­la eg­de nå­got hän­fö­ran­de, nå­got re­tan­de, jag törs ic­ke sä­ga – munt­ran­de”, sum­me­ra­de en of­fi­cer si­na er­fa­ren­he­ter från fins­ka kri­get 1808–09.

– Man ska kom­ma ihåg att krig var nå­got som in­te sågs som nå­got en­ty­digt ne­ga­tivt vid den­na tid, sä­ger Hu­go Nord­land. Åter­kom­man­de krig var en re­a­li­tet, ibland till och med nå­got önsk­värt el­ler po­si­tivt. Våld var de­fi­ni­tivt ett mer el­ler mind­re le­gi­timt po­li­tiskt me­del.

And­ra vitt­na­de om hur nå­gon form av av­trubb­ning tog vid. En of­fi­cer be­vitt­na­de hur en så­rad och blo­dig rysk sol­dat ef­ter sla­get vid Ora­vais 1808 trots si­na ska­dor lyc­ka­des av­fy­ra sitt ge­vär mot någ­ra svens­kar i när­he­ten. De gav sig då på ho­nom med si­na ge­värskol­var och slog ihjäl ho­nom un­der myc­ket bru­ta­la for­mer. Of­fi­ce­ren kon­sta­te­ra­de att hän­del­sen skul­le fyllt ho­nom med fa­sa un­der ci­vi­la för­hål­lan­den, men att hän­del­sen gjor­de ”fö­ga in­tryck” på ho­nom, trots att han be­skrev sig själv som en käns­lig per­son.

Han kon­sta­te­ra­de att kri­get var av ”den rys­li­ga be­skaf­fen­he­ten, att man slut­li­gen in­te skat­ta­de ett män­ni­sko­lif mer än en my­ras. I en sin­nes­fatt­ning, då man ut­an ­be­tän­kan­de off­rar sitt eget lif, mås­te man li­ka ringa ak­ta sin näs­tas”. Ett ty­piskt ex­em­pel på den nya ty­pen av självre­flek­tion över kri­gets käns­lor.

– Det finns i mitt ma­te­ri­al ett stort in­tres­se för den in­di­vi­du­el­la upp­le­vel­sen, sä­ger Hu­go Nord­land. Det är en käns­lo­sam era, det finns många ex­em­pel på gråt som en mar­ke­ring som lad­das med oli­ka käns­lor.

Att grå­ta över en kol­le­gas död till­hör­de nor­men. Men tå­rar­na skul­le ma­ni­fe­ste­ras på rätt sätt. Att öp­pet

”And­ra läng­ta­de ef­ter vad de kal­la­de krut­rö­kens ge­men­skap. Den förs­ta stri­den sågs som ett man­doms­prov el­ler en ini­ti­a­tions­rit.”

grå­ta av hem­läng­tan var in­te ac­cep­ta­belt – me­dan and­ra tå­rar skul­le ex­po­ne­ras. Det kun­de va­ra ett sätt att vi­sa sin go­da ka­rak­tär. Den kri­gis­ka man­lig­he­ten ha­de del­vis ett käns­lo­samt ide­al. Ett brett käns­lo­re­gis­ter sågs som en del av en god ka­rak­tär.

De emo­tio­nel­la stra­te­gi­er­na ha­de oli­ka funk­tio­ner på oli­ka are­nor. I stri­den var äran ett centralt be­grepp.

– He­der­stän­kan­de var eta­ble­rat se­dan länge. He­dern fun­ge­ra­de som en po­si­tiv kraft, som gjor­de kri­get lät­ta­re att ut­här­da, och var mot­sat­sen till skam, sä­ger Hu­go Nord­land. Att få ett äre­min­ne över sin per­son var ett sätt att bli odöd­lig. På så vis kun­de den eg­na dö­den i strid bli vär­de­full.

var­da­gen där­e­mot var vän­skap

lik­som Guds för­syn.

– 1700-ta­let var ett se­kel då vän­ska­pen blev allt vik­ti­ga­re, be­rät­tar Hu­go Nord­land. Ti­di­ga­re var vän­skap of­ta po­li­tiskt be­ting­ad. Nu be­trak­ta­des vän­skap som ka­rak­tärs­ut­veck­lan­de och var en del av in­ti­mi­se­ring­en av re­la­tio­ner.

Det är svårt, för att in­te sä­ga omöj­ligt, att ex­akt ve­ta om och hur des­sa stra­te­gi­er fun­ge­ra­de, me­nar Hu­go Nord­land.

– Där­e­mot var de fun­ge­ran­de i den me­ning­en att de gick att ut­tryc­ka, och att man val­de att mo­ti­ve­ra sig själv ge­nom dem ty­der på att de ha­de nå­gon form av lind­ran­de ef­fekt. Men det är svårt att kom­ma när­ma­re än så, så­här 200 år ef­teråt.

Ett tids­ty­piskt tec­ken var ta­let om ”hem­sju­ka” – be­grep­pet åter­kom­mer på fle­ra stäl­len i Hu­go Nord­lands forsk­nings­ma­te­ri­al. Svår­ar­tad hem­läng­tan bland sol­da­ter be­skrevs re­dan på 1600-ta­let, och di­a­gnosti­ce­ra­des då som nostal­gi. På 1800-ta­let bör­ja­de man i stäl­let an­vän­de ter­men ”hem­sju­ka”, som an­sågs lig­ga bakom fle­ra dödsfall i bör- jan av 1800-ta­let. Den drab­ba­de kun­de få svår fe­ber, men till sym­tom­bil­den hör­de även pas­si­vi­tet, ap­tit­lös­het, gråt­at­tac­ker och själv­mord. I en hand­bok i mi­li­tär me­di­cin från 1821 är nostal­gi sy­no­nymt med hem­sju­ka. Där be­ja­kas grå­ten som ett sätt att lind­ra plå­gor­na.

En­ligt Hu­go Nord­land ta­lar myc­ket för att oli­ka ti­der sät­ter oli­ka grän­ser för vad som är en so­ci­alt möj­lig emo­tio­nell stra­te­gi.

– Jag hit­ta­de till ex­em­pel inga tec­ken på det vi i dag ta­lar om som post­trau­ma­tiskt stres­syndrom i mitt ma­te­ri­al. Det finns and­ra fors­ka­re som me­nar att he­la trau­ma­ti­se­rings­tan­ken for­mu­le­ra­des un­der 1800-ta­let, i ett ci­vilt sam­häl­le där krig bli­vit allt­mer onor­malt, sä­ger Hu­go Nord­land.

När krig blev mer av ett un­dan­tag – för det blev det ef­ter Na­po­le­on­kri­gen – så upp­stod tan­ken att onor­malt våld bor­de ge en motre­ak­tion hos män­ni­skan. När den­na bild eta­ble­ras ska­pas trau­ma­tan­ken.

– Men man kan för­stås tän­ka sig att män­ni­skor blev trau­ma­ti­se­ra­de men in­te val­de att – el­ler kun­de – sät­ta ord på det.

Hu­go Nord­land hit­ta­de ett en­da ex­em­pel: en of­fi­cer som del­ta­git i en mind­re strid be­skrev att han upp­lev­de be­syn­ner­li­ga skak­ning­ar nat­ten ef­teråt. Men om käns­lor är so­ci­alt be­ting­a­de och har en histo­ria så får ut­tryc­ken en tyd­lig kopp­ling till det hi­sto­ris­ka sam­man­hang­et.

Läng­re fram un­der 1800-ta­let kom sen­si­bi­li­te­ten att ifrå­ga­sät­tas. Grå­ten fe­mi­ni­se­ra­des och bör­ja­de ses som ett ut­tryck för brist på själv­be­härsk­ning, vil­ket i sig blev en egen­skap som allt mer ko­da­des i man­li­ga ter­mer. Den mins­ka­de sen­si­bi­li­te­ten in­ne­bar att de emo­tio­nel­la stra­te­gi­er som tilläm­pa­des runt se­kel­skif­tet 1800 ef­ter hand blev otill­gäng­li­ga.

– De emo­tio­nel­la stra­te­gi­er­na var ett sätt att han­te­ra li­dan­det, sä­ger Hu­go Nord­land. I dag har vi har and­ra emo­tio­nel­la stra­te­gi­er och be­rät­tel­ser för att han­te­ra kri­gets li­dan­den. l

Forsk­ning & Fram­steg 1 — 2016

Sol­da­ter kring en lä­ger­eld, san­no­likt från kri­get i Fin­land 1808–09 el­ler från kri­get på kon­ti­nen­ten 1813–14. Teck­ning­en är gjord av of­fi­ce­ren Carl Jo­han Ljung­gren, som del­tog i bå­da des­sa krig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.