Nya be­sök vi­sar isar­nas nyck­full­het

Blädd­ra bland uni­ka bil­der

Forskning & Framsteg - - Teknik/Krönika - Av PER HOLM­LUND

En myc­ket ti­dig mor­gon den 1 au­gusti 1980 blev jag häm­tad med he­li­kop­ter från vår bas på söd­ra Kongsöya, Sval­bard. Det var kri­stall­klart med en varm natt­sol som gav ett fan­tas­tiskt ljus och fick de is­björ­nar som vi pas­se­ra­de att ly­sa som gu­la ull­nys­tan. Jag ha­de va­rit as­si­stent i ett gla­ci­al­me­te­o­ro­lo­giskt pro­jekt i tre må­na­der och skul­le nu åka hem med is­bry­ta­ren Ymer som låg för­ank­rad på and­ra si­dan ön. Vi skul­le fly­ga över ett berg som he­ter Hår­fagre­hau­gen.

Där­i­från ha­de Ax­el Ham­berg, pro­fes­sor i geo­gra­fi, fo­to­gra­fe­rat land­ska­pet som­ma­ren 1898. Nu vil­le jag fo­to­gra­fe­ra från sam­ma plats, för att se­dan kun­na jäm­fö­ra bil­der­na – och jag ha­de fått lov att lan­da ef­tersom vi än­då pas­se­ra­de ber­get. Men ef­tersom jag in­te ha­de sett Ax­el Ham­bergs bil­der, så viss­te jag in­te var han ha­de stått. Min för­hopp­ning var att det nå­gon­stans skul­le fin­nas ett rö­se där han ha­de pla­ce­rat sin ka­me­ra.

Var­ken jag el­ler pi­lo­ten Gun­nar Jans­son kun­de dock fin­na någ­ra led­trå­dar. I stäl­let fick jag in­ta­la mig att jag var Ham­berg och just ha­de kom­mit upp till top­pen. Vart skul­le jag gå för att kun­na över­blic­ka det jag var mest in­tres­se­rad av?

Den plats jag till slut be­stäm­de mig för, vi­sa­de sig se­na­re va­ra näs­tan ex­akt den som Ham­berg ha­de valt 82 år ti­di­ga­re. Och när jag jäm­för­de bil­der­na syn­tes det tyd­ligt hur istäc­ke­na på Ret­zi­us­ber­get ha­de bli­vit vä­sent­li­gen mind­re. Nu har det gått yt­ter­li­ga­re 36 år och jag är ny­fi­ken på hur det ser ut där i dag. När isar av det slag som finns på des­sa öar smäl­ter, blott­läggs land­skap och växt­de­lar som le­gat skyd­da­de från vä­der och vind un­der myc­ket lång tid, och bil­der­na hjäl­per oss att för­stå hur land­ska­pet har för­änd­rats.

Bil­den har i al­la ti­der an­vänts som hjälp­me­del i forsk­ning­en. Från mit­ten av 1800-ta­let bör­jar även de mål­ning­ar som görs un­der ex­pe­di­tio­ner att ef­ter­strä­va na­tur­tro­gen­het, och den fo­to­gra­fis­ka bil­den gör sitt in­tåg i den svens­ka po­lar­verk­sam­he­ten i och med Ot­to To­rells ex­pe­di­tion till Spetsbergen år 1861. Men det är fort­fa­ran­de mål­ning­ar­na som är stom­men i il­lust­ra­tions­ma­te­ri­a­let.

Bil­der an­vän­des i fle­ra syf­ten, som mil­jöskild­ring, ve­ten­skap­lig av­bild­ning, do­ku­men­ta­tion och som upp­le­vel­seskild­ra­re. Mil­jöskild­ring­ar finns med oli­ka grad av ex­akt­het. De an­vän­des som skol­plan­scher el­ler som il­lust­ra­tio­ner i lär­o­böc­ker och i po­pu­lär­ve­ten­skap­li­ga skrif­ter. Då rör det sig of­tast om mål­ning­ar, men det finns även fo­to­gra­fi­er. Det ve­ten­skap­li­ga ma­te­ri­a­let är å and­ra si­dan främst fo­to­gra­fiskt, men ock­så där fö­re­kom­mer teck­ning­ar och mål­ning­ar. Det är bil­der som vi­sar gla­ciä­rers ut­bred­ning och väx­ters och djurs ut­se­en­de, el­ler som har ta­gits för to­po­gra­fisk kar­te­ring. De skild­rar ock­så spe­ci­fi­ka hän­del­ser och hur li­vet ge­stal­ta­de sig un­der ex­pe­di­tio­ner­na. Till­sam­mans ger des­sa bil­der en bred och spän­nan­de bild av po­lar­na­tu­ren och po­lar­ex­pe­di­tio­ner­na för hund­ra år se­dan.

Un­der 1800-ta­lets se­na­re del var Sve­ri­ge en fram­stå­en­de po­lar­na­tion. Det fanns oli­ka driv­kraf­ter bakom det­ta och den främs­ta var av ve­ten­skap­lig na­tur. Den så kal­la­de is­tidste­o­rin ha­de gjort sto­ra fram­steg in­om ve­ten­ska­pen, och i hög grad ge­nom svens­ka geo­lo­gers in­sat­ser blev den in­ter­na­tio­nellt ac­cep­te­rad på 1870-ta­let. Is­tidste­o­rin för­kla­rar hur det svens­ka land­ska­pet har bil­dats, och den var till god hjälp vid ex­em­pel­vis malm­let­ning. Det fanns allt­så ett na­tio­nellt in­tres­se av att för­stå is­ti­den och dess verk­ning­ar. Pa­ral­lellt med des­sa re­na forsk­nings­mo­tiv, var det allt­så jak­ten på bryt­vär­da mi­ne­ral som drev på, lik­som ock­så loc­kel­sen att bli den förs­te att sät­ta sin fot på Nord­po­len.

Ot­to To­rell kan med fog sä­gas va­ra den fors­ka­re som in­led­de den svens­ka hög­kon­junk­tu­ren in­om po­lar­forsk­ning­en. Un­der en ex­pe­di­tion år 1861 ha­de han med sig bå­de en konst­när och en fo­to­graf och även yt­ter­li­ga­re en geo­log vid namn Erik Adolf

Nor­den­ski­öld, som se­na­re skul­le bli det sto­ra nam­net i svensk po­lar­forsk­ning. To­rell ha­de en sma­la­re in­rikt­ning på spe­ci­fi­ka forsk­nings­frå­gor, me­dan Nor­den­ski­öld re­pre­sen­te­ra­de ett mer tvär­ve­ten­skap­ligt an­grepps­sätt som in­klu­de­ra­de pro­spek­te­ring och en vil­ja att nå Nord­po­len.

id för­ra se­kel­skif­tet ha­de Sve­ri­ge tre sta­tio­ner på Spetsbergen. Det var sto­ra väl­bygg­da hus med till­hö­ran­de ut­hus. Två av des­sa har se­dan dess fått för­fal­la, me­dan ett hus vid Kapp Thord­sen i Is­fjor­den står kvar och är re­no­ve­rat. Det bygg­des som­ma­ren 1872 och är den älds­ta bygg­na­den på Sval­bard. Svensk­hu­set, som det kal­las, kan ses som ett mo­nu­ment över den in­ten­si­va po­lar­forsk­nings­pe­ri­od som råd­de un­der 1800-ta­lets and­ra hälft.

Den­na stor­hets­tid in­ne­höll även li­te märk­li­ga in­slag, som in­gen­jör André­es bal­long­färd som­ma­ren 1897. Det är i dag svårt att sät­ta sig in i hur man tänk­te då, men helt klart är att Andrée ha­de gott stöd från fors­kar­sam­häl­let för sitt fö­re­tag. Det sågs som djärvt, och det var in­tres­sant ef­tersom det för­li­ta­de sig på mo­dern tek­no­lo­gi. Men

110 ÅR AV IS- HISTO­RIA

Rim­fax­eg­la­ciä­ren vid Lom­me Bay på Sval­bard har krympt re­jält se­dan Ge­rard De Ge­er fo­to­gra­fe­ra­de den 1901. Den ned­re bil­den från 2011 är ta­gen av ar­ti­kel­för­fat­ta­ren Per Holm­lund.

Som­ma­ren 1930 gjor­des de sen­sa­tio­nel­la fyn­den av res­ter­na av André­ex­pe­di­tio­nen på Vi­tön i öst­ra Sval­bard. Det­ta in­spi­re­ra­de den ny­till­träd­de pro­fes­sorn i geo­gra­fi vid Stock­holms hög­sko­la, Hans W:son Ahl­mann, att be­sö­ka Nord­ost­lan­det på Sval­bard. Plat­sen för ex­pe­di­tio­nen var klassisk ”svensk” mark, där många svens­ka ex­pe­di­tio­ner ha­de va­rit un­der sent 1800-tal, och även där­ef­ter. Ahl­mann kun­de där­för ta vid där fö­re­gång­ar­na ha­de slu­tat och ut­nytt­ja ti­di­ga­re do­ku­men­ta­tion av ex­em­pel­vis gla­ciä­rer. En av hans främs­ta in­sat­ser för ve­ten­ska­pen gäll­de kopp­ling­en mel­lan den tem­pe­ra­tur­höj­ning som ha­de ob-

ser­ve­rats un­der 1900-ta­lets bör­jan och det fak­tum att al­la gla­ciä­rer runt norra At­lan­ten mins­ka­de i ut­bred­ning.

Gun­nar Hoppe och Valter Schytt ge­nom­för­de se­na­re ex­pe­di­tio­ner, un­der 1966 och 1967. De­ras ar­be­te var allt­så en för­läng­ning av dem som ha­de satts i gång långt ti­di­ga­re. Fo­kus låg på den se­nas­te nedis­ning­en i om­rå­det. Och det är ock­så den­na forsk­ning som skild­ras i den då ny­star­ta­de tid­skrif­ten Forsk­ning & Fram­steg.

Hoppe och Schytt stu­de­ra­de land­höj­ning­ens möns­ter runt Nord­ost­lan­det, öst­ra Spetsbergen och kring­lig­gan­de öar. En ho­ri­sont av pimp­sten från ett vul­kan­ut­brott för om­kring 6 000 år se­dan kun­de föl­jas på al­la strän­der. Det­ta gav en pe­da­go­giskt god il­lust­ra­tion av den olik­for­mi­ga land­höj­ning­en, som tyd­ligt vi­sa­de att isen med cent­rum i Ba­rents hav ha­de do­mi­ne­rat is­ti­den.

Drygt tio år se­na­re ge­nom­för­des ex­pe­di­tion Ymer -80. Den sat­te punkt för den ana­lo­ga tids­ål­der som in­led­des om­kring 1860. Un­der en 120 år lång pe­ri­od ha­de bil­der och fo­to­gra­fi­er ska­pats som för­e­vi­ga­de mil­jöns för­änd­ring­ar – en mil­jö som l Den bild­skatt som har sam­lats in se­dan 1861 är i dag splitt­rad på många in­sti­tu­tio­ner. För att gö­ra bil­der­na till­gäng­li­ga för fors­ka­re och en in­tres­se­rad all­män­het, samt för att säk­ra ­ma­te­ri­a­let in­för fram­ti­den, har fle­ra av ar­ki­ven nu in­ven­te­rats och bil­der­na har skan­nats in i hög upp­lös­ning. Bil­der­na finns sök­ba­ra och fritt ­till­gäng­li­ga på: www.al­vin-por­tal.org

OM FÖR­FAT­TA­REN:

Per Holm­lund är pro­fes­sor i gla­ci­o­lo­gi vid Stock­holms uni­ver­si­tet. Un­der åren 1996–2004 var han fö­re­stån­da­re för Tar­fa­la forsk­nings­sta­tion i Keb­ne­ka­i­se­fjäl­len. Han har gjort forsk­nings­ex­pe­di­tio­ner till bå­de Ark­tis och Antark­tis.

Ett bra ex­em­pel är gla­ciä­rer­na i Fax­e­da­len som lig­ger på nord­öst­ra Spetsbergen. Gla­ciä­rer­nas stor­leks­för­änd­ring un­der 1900-ta­let är här gans­ka blyg­sam jäm­fört med vad som kan ob­ser­ve­ras på Sval­bards väst­kust. Un­der 1930- och 1940-ta­len upp­märk­sam­ma­de Hans W:son Ahl­mann att det fanns ett tyd­ligt möns­ter i gla­ciä­rer­nas mins­ka­de ut­bred­ning kring norra At­lan­ten och den tem­pe­ra­turök­ning som skett se­dan se­kel­skif­tet. Ahl­mann kon­sta­te­ra­de att en kraft­full re­trätt kun­de ses näs­tan över­allt, men in­te i Fax­e­da­len.

Det finns fle­ra skäl till att vis­sa gla­ciä­rer kan upp­vi­sa ett li­te av­vi­kan­de möns­ter. Det är vis­ser­li­gen kli­ma­tet som be­stäm­mer gla­ciä­rens stor­lek och form, men kli­mat är in­te ba­ra tem­pe­ra­tur. För­änd­ring­ar i vin­dar, ne­der­börd, mol­nig­het och av­dunst­ning kan ge en gla­ciär ett till­skott som mat­char en ökad av­smält­ning. Bil­der­na ger oss en möj­lig­het att stu­de­ra gla­ciä­rers för­änd­ring i re­gi­o­nal ska­la och i ett långt tids­per­spek­tiv. l

Fjäll­rä­ven är ett av de få land­le­van­de dägg­djur som le­ver på Sval­bard.

Sjö­sätt­ning av land­stig­nings­båt un­der den geo­lo­gis­ka ex­kur­sio­nen i Is­fjor­den år 1910.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.