Varför är ? månen inte blöt?

I ett tidigare nummer (F&F 10/2014) skrev ni att vattnet på jorden förmodligen kommer från rymden. Hur har i så fall månen undkommit att kollidera med alla dessa isklumpar och bli vattenfylld på samma sätt? Eller vart har det vattnet tagit vägen? /Ferenc Blaho

Under ett par hundra miljoner år i början av sin existens blev jorden bombarderad av asteroider och kometer från det yttre solsystemet. Dessa objekt innehöll stora mängder vatten, i form av is. Även månen blev bombarderad av dessa objekt, men månen är inte tillräckligt massiv för att kunna kvarhålla den stora mängd vatten som anlände på detta sätt. Månens massa är endast 1/81 av jordens massa och gravitationen på månens yta är endast 1/6 av den på jorden. När vattnet frigjordes från asteroiderna och kometerna i de explosiva kollisionerna, undkom stora mängder vatten snabbt månens tyngdkraft och flydde ut i rymden som vattenånga.

Det utesluter inte att det kan finnas något vatten infryst under månens yta och detta har faktiskt observerats i mörka kratrar nära månens poler av NASA:S LCROSS mission år 2009. /Aage Sandqvist, professor emeritus i astronomi, Stockholms universitet

mätbar ledningsförmåga. Man skulle kunna tro att en ljuslåga leder elektricitet, eftersom den delvis är joniserad. En joniserad gas, som också kallas plasma, leder elektricitet eftersom den innehåller fria laddningar som kan röra sig i ett elektriskt fält.

Men joniseringsgraden i ljuslågor är oftast mycket låg, vilket ger dålig ledningsförmåga. Antalet joner i en låga är av storleksordningen 1010 per kubikcentimeter, medan antalet molekyler är cirka 1019 per kubikcentimeter. Bara en molekyl på miljarden är joniserad!

Om man däremot lägger på ett tillräckligt starkt elektriskt fält kan de fria elektro nerna och jonerna som finns i lågan accelereras, vilket kan initiera ett överslag vid lägre fältstyrka än om det inte funnits någon låga. Ljusbågen i överslaget blir då ett plasma med tillräckligt hög joniseringsgrad för att leda ström. /Tünde Fülöp, professor i fysik, Chalmers Senare fann man att hjärtats donator varit poet. Min fundering: Kan minnesceller ha följt med bland blodrester? Kan i så fall även den som fått en blodtransfusion genomgå en personlighetsförändring? /Bo Lindkvist

Det är en spännande tanke att man skulle kunna transplantera egenskaper – men det är tyvärr inget som det finns några belägg för. Det som kallas minnesceller i blodet är en del av immunsystemet, som känner igen främmande ämnen (t.ex. ett virus) och snabbt aktiverar immunförsvaret. Dessa minnesceller gör oss immuna mot sjukdomar vi redan haft, men de har inget att göra med vad vi vanligen kallar minnen.

Våra hjärnor är bra på att hitta mönster i våra erfarenheter – det gör det lättare att förstå och hantera verkligheten omkring oss. I detta fall har två ovanliga saker hänt: en hjärttransplantation och en personlighetsförändring. Det är därför lätt att tro att dessa händelser hänger ihop, även om de bara råkat sammanfalla.

När vi rett ut detta, att det inte finns några vetenskapliga belägg för att en poets hjärta kan få en annan person att börja skriva dikter, vill jag ändå kommentera alla förändringar som en hjärttransplantation innebär. Före ingreppet var patienten allvarligt sjuk – det är ju därför hen får ett nytt hjärta – och efter ingreppet är sjukdomen borta. Själva tillfrisknandet är i sig en möjlig orsak till att personen förändras. Hjärttransplantation är också ett omfattande ingrepp, med narkos, immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstötning, inflammation, stress inför operationen med mera. Vi vet att dessa fysiologiska reaktioner påverkar hjärnan och de nätverk som styr vår personlighet. Det är alltså fullt möjligt att en hjärttransplantation leder till någon form av förändring av personligheten. Men vad donatorn tyckte om poesi spelar i sammanhanget ingen roll. /Maria Lindskog, forskare i neurovetenskap, Karolinska institutet

”Det är alltså fullt möjligt att en hjärttransplantation leder till någon form av förändring av personligheten.”