Var­för är ? må­nen in­te blöt?

Forskning & Framsteg - - Frågor Svar -

I ett ti­di­ga­re num­mer (F&F 10/2014) skrev ni att vatt­net på jor­den för­mod­li­gen kom­mer från ­rym­den. Hur har i så fall må­nen und­kom­mit att kol­li­de­ra med al­la des­sa isklum­par och bli vat­ten­fylld på sam­ma sätt? El­ler vart har det vatt­net ta­git vägen? /Fe­renc Bla­ho

Un­der ett par hund­ra mil­jo­ner år i bör­jan av sin ex­istens blev jor­den bom­bar­de­rad av as­te­ro­i­der och ko­me­ter från det ytt­re sol­sy­ste­met. Des­sa ob­jekt in­ne­höll sto­ra mäng­der vat­ten, i form av is. Även må­nen blev bom­bar­de­rad av des­sa ­ob­jekt, men må­nen är in­te till­räck­ligt mas­siv för att kun­na kvar­hål­la den sto­ra mängd vat­ten som an­län­de på det­ta sätt. Må­nens mas­sa är en­dast 1/81 av jor­dens mas­sa och gra­vi­ta­tio­nen på må­nens yta är en­dast 1/6 av den på jor­den. När vatt­net fri­gjor­des från as­te­ro­i­der­na och ko­me­ter­na i de explosiva kol­li­sio­ner­na, und­kom sto­ra mäng­der vat­ten snabbt må­nens tyngd­kraft och flyd­de ut i rym­den som vat­ten­ånga.

Det ute­slu­ter in­te att det kan fin­nas nå­got ­vat­ten in­fryst un­der må­nens yta och det­ta har fak­tiskt ob­ser­ve­rats i mör­ka krat­rar nä­ra må­nens po­ler av NA­SA:S LCROSS mis­sion år 2009. /Aage San­dqvist, pro­fes­sor eme­ri­tus i ast­ro­no­mi, Stock­holms uni­ver­si­tet

mät­bar led­nings­för­må­ga. Man skul­le kun­na tro att en ljuslå­ga le­der elekt­ri­ci­tet, ef­tersom den del­vis är jo­ni­se­rad. En jo­ni­se­rad gas, som ock­så kal­las plas­ma, le­der elekt­ri­ci­tet ef­tersom den in­ne­hål­ler fria ladd­ning­ar som kan rö­ra sig i ett elekt­riskt fält.

Men jo­ni­se­rings­gra­den i ljuslå­gor är of­tast myc­ket låg, vil­ket ger då­lig led­nings­för­må­ga. An­ta­let jo­ner i en lå­ga är av stor­leks­ord­ning­en 1010 per ku­bik­cen­ti­me­ter, me­dan an­ta­let mo­le­ky­ler är cir­ka 1019 per ku­bik­cen­ti­me­ter. Ba­ra en mo­le­kyl på mil­jar­den är jo­ni­se­rad!

Om man där­e­mot läg­ger på ett till­räck­ligt starkt elekt­riskt fält kan de fria elektro­ ner­na och jo­ner­na som finns i lå­gan ac­ce­le­re­ras, vil­ket kan ini­ti­e­ra ett över­slag vid läg­re fält­styr­ka än om det in­te fun­nits nå­gon lå­ga. Ljus­bå­gen i över­sla­get blir då ett plas­ma med till­räck­ligt hög jo­ni­se­rings­grad för att le­da ström. /Tün­de Fülöp, pro­fes­sor i fy­sik, Chal­mers Se­na­re fann man att hjär­tats do­na­tor va­rit po­et. Min fun­de­ring: Kan min­ne­scel­ler ha följt med bland blo­dres­ter? Kan i så fall även den som fått en blod­trans­fu­sion ge­nom­gå en per­son­lig­hets­för­änd­ring? /Bo Lind­kvist

Det är en spän­nan­de tan­ke att man skul­le kun­na trans­plan­te­ra egen­ska­per – men det är ty­värr ing­et som det finns någ­ra be­lägg för. Det som kal­las min­ne­scel­ler i blo­det är en del av im­mun­sy­ste­met, som kän­ner igen främ­man­de äm­nen (t.ex. ett vi­rus) och snabbt ak­ti­ve­rar im­mun­för­sva­ret. Des­sa min­ne­scel­ler gör oss im­mu­na mot sjuk­do­mar vi re­dan haft, men de har ing­et att gö­ra med vad vi van­li­gen kal­lar min­nen.

Vå­ra hjär­nor är bra på att hit­ta möns­ter i vå­ra er­fa­ren­he­ter – det gör det lät­ta­re att för­stå och han­te­ra verk­lig­he­ten om­kring oss. I det­ta fall har två ovan­li­ga sa­ker hänt: en hjärt­trans­plan­ta­tion och en per­son­lig­hets­för­änd­ring. Det är där­för lätt att tro att des­sa hän­del­ser häng­er ihop, även om de ba­ra rå­kat sam­man­fal­la.

När vi rett ut det­ta, att det in­te finns någ­ra ve­ten­skap­li­ga be­lägg för att en po­ets hjär­ta kan få en ­an­nan ­per­son att bör­ja skri­va dik­ter, vill jag än­då ­kom­men­te­ra al­la för­änd­ring­ar som en hjärt­trans­plan­ta­tion in­ne­bär. Fö­re in­grep­pet var ­pa­ti­en­ten all­var­ligt sjuk – det är ju där­för hen får ett nytt hjär­ta – och ef­ter in­grep­pet är sjuk­do­men bor­ta. Själ­va ­till­frisk­nan­det är i sig en möj­lig or­sak till att per­so­nen för­änd­ras. Hjärt­trans­plan­ta­tion är ock­så ett om­fat­tan­de in­grepp, med nar­kos, im­mu­no­supp­res­si­va lä­ke­me­del för att för­hind­ra av­stöt­ning, in­flam­ma­tion, stress in­för ope­ra­tio­nen med me­ra. Vi vet att des­sa ­fy­si­o­lo­gis­ka re­ak­tio­ner på­ver­kar hjär­nan och de ­nät­verk som styr vår per­son­lig­het. Det är allt­så fullt möj­ligt att en hjärt­trans­plan­ta­tion le­der till nå­gon form av för­änd­ring av per­son­lig­he­ten. Men vad do­na­torn tyck­te om po­e­si spe­lar i sam­man­hang­et ing­en roll. /Maria Lind­skog, fors­ka­re i neu­ro­ve­ten­skap, Ka­ro­lins­ka in­sti­tu­tet

”Det är allt­så fullt möj­ligt att en hjärt­trans­plan­ta­tion le­der till nå­gon form av för­änd­ring av per­son­lig­he­ten.”

En per­son som ge­nom­gått en hjärt­trans­plan­ta­tion bör­ja­de plöts­ligt att skri­va dik­ter. Se­na­re fram­kom att do­na­torn ha­de va­rit po­et. Kan det fin­nas ett sam­band?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.