Ökar psy­kisk ohäl­sa hos barn på grund av äld­re för­äld­rar?

Finns det ett sam­band mel­lan hög­re ål­der hos da­gens först­fö­ders­kor och allt fler psy­kis­ka di­a­gno­ser hos unga?

Forskning & Framsteg - - Januari / 2015 - /An­ders Ludvigsson

Det finns ett se­dan länge rap­por­te­rat sam­band ­mel­lan för­äld­rar­nas ål­der och ris­ken för kro­mo­so­mav­vi­kel­ser hos barn (t.ex. Downs syndrom). Ti­di­ga­re har man be­trak­tat mo­derns ål­der som av­gö­ran­de, men ny forsk­ning pe­kar på att det i själ­va ver­ket kan va­ra fa­derns ål­der som är den bakom­lig­gan­de or­sa­ken (se Myt att äld­re kvin­nor har säm­re ägg, F&F 9/2012). Så­väl mo­derns som fa­derns ål­der har ock­så vi­sat sig ha en sta­tis­tisk kopp­ling till ris­ken för neu­ropsy­ki­a­tris­ka stör­ning­ar som schi­zo­fre­ni, bi­po­lär sjuk­dom, au­tism och ad­hd. Den­na riskök­ning med sti­gan­de ål­der är in­te li­ka stark som för Downs syndrom, men har hit­tats i fle­ra stu­di­er. Ut­veck­ling­en mot se­na­re för­äld­ra­skap har gjort att det­ta sam­band fått myc­ket upp­märk­sam­het – in­te minst ef­tersom det sam­man­fal­ler med en till sy­nes pa­ral­lell ök­ning av vis­sa neu­ropsy­ki­a­tris­ka di­a­gno­ser bland barn.

Det är emel­ler­tid osan­no­likt att det är äld­re för­äld­rar som lig­ger bakom ök­ning­en av an­de­len per­so­ner som fått en ad­hd- el­ler au­tis­mdi­a­gnos det se­nas­te de­cen­ni­et – riskök­ning­en per ext­ra år hos för­äld­rar­na är in­te stark nog för det. Man ska ock­så ha klart för sig att den ge­ne­rel­la ök­ning­en av psy­kisk ohäl­sa hos unga till störs­ta de­len be­står av fler fall av de­pres­sion och ång­est, vil­ket in­te an­ses ha kopp­ling till för­äld­rar­nas ål­der.

Med ål­dern ökar ris­ken för cell­mu­ta­tio­ner ( hos bå­de mam­man och pap­pan), samt kom­pli­ka­tio­ner un­der gra­vi­di­tet el­ler för­loss­ning. En­ligt vis­sa hy­po­te­ser är det­ta or­sa­ken till att äld­re för­äld­rars barn lö­per en ökad risk för att drab­bas av en neu­ropsy­ki­a­trisk stör­ning. En al­ter­na­tiv hy­po­tes är att per­so­ner med ärft­li­ga an­lag för en neu­ropsy­ki­a­trisk stör­ning på grund av per­son­lig­het el­ler egen sjuk­dom skaf­far barn se­na­re i li­vet. Att pre­ci­se­ra om det i grun­den är mam­mans, pap­pans el­ler bå­das ål­der i kom­bi­na­tion som är kopp­lad till bar­nets risk är me­to­do­lo­giskt svårt – helt en­kelt där­för att par ten­de­rar att va­ra un­ge­fär jämn­å­ri­ga. /Andre­as Lun­din, fors­ka­re i psy­ki­a­trisk epi­de­mi­o­lo­gi, Ka­ro­lins­ka in­sti­tu­tet

?

Stäm­mer det att 90 pro­cent av Aral­sjön har för­svun­nit på grund av kläd­till­verk­ning?

/Ta­deo Da­vids­son

Från 1900-ta­lets mitt fram till se­kel­skif­tet för­lo­ra­de Aral­sjön cir­ka 90 pro­cent av sin vat­ten­vo­lym och 75 pro­cent av sin vat­ten­y­ta. Av Aral­sjön kvar­stod då ba­ra två mind­re och be­tyd­ligt sal­ta­re sjö­ar. Den lil­la Aral­sjön i norr har del­vis åter­ställts och sta­bi­li­se­rats, me­dan den sto­ra Aral­sjön i sö­der har fort­satt mins­ka och är nu näs­tan helt bor­ta. Forsk­ning har vi­sat att den­na dra­ma­tis­ka minsk­ning av Aral­sjön be­ror på en ex­pan­sion av be­vatt­nat jord­bruk i re­gi­o­nen. Fram­för allt har bo­mulls­od­ling ökat myc­ket, men ock­så ve­te­od­ling, som nu är vik­tig för re­gi­o­nens mat­för­sörj­ning.

Aral­sjön får sitt vat­ten från ett stort av­rin­nings­om­rå­de på över 1,8 mil­jo­ner kvadrat­kilo­me­ter (runt fy­ra gång­er Sve­ri­ges yta). Den öka­de vat­ten­an­vänd­ning­en för be­vatt­nat jord­bruk i det­ta om­rå­de har ökat för­lus­ten av vat­ten till at­mo­sfä­ren, ge­nom av­dunst­ning och växt­tran­spi­ra­tion, med nä­ra 30 mil­li­me­ter per år (ut­sla­get över av­rin­nings­om­rå­dets he­la yta) från 1900-ta­lets förs­ta hälft till se­kel­skif­tet. Det­ta har lett till en mins­kad vat­ten­av­rin­ning till sjön med un­ge­fär li­ka myc­ket, ef­tersom den ge­ne­rellt lå­ga ne­der­bör­den i om­rå­det in­te för­änd­rats. I re­la­ti­va mått har till­för­seln av vat­ten mins­kat med näs­tan 80 pro­cent på grund av konst­be­vatt­ning­en. Det­ta är or­sa­ken till Aral­sjöns dra­ma­tis­ka minsk­ning. /Ge­or­gia Destou­ni, pro­fes­sor i hyd­ro­lo­gi, Stock­holms uni­ver­si­tet

1Hjär­nans sig­na­le­ring sker bland an­nat med ström­mar av po­si­tivt lad­da­de natri­u­moch ka­li­umjo­ner. Det ger upp­hov till pyt­tesmå elekt­ris­ka spän­nings­för­änd­ring­ar. Ef­tersom sto­ra grup­per av cel­ler ak­ti­ve­ras syn­kront, och ef­tersom cel­ler­na lig­ger rik­ta­de åt sam­ma håll i hjärn­bar­kens yt­ters­ta la­ger blir de elekt­ris­ka sväng­ning­ar­na så sto­ra att de går att mä­ta.

2Vid EEG pla­ce­ras elek­tro­der i ett ko­or­di­nat­sy­stem på hu­vu­det. Elek­tro­der­na mä­ter spän­nings­för­änd­ring­ar på ut­si­dan av hu­vu­det. Des­sa är cir­ka 25–150 mikro­volt. Kli­niskt an­vänds i re­gel ett 20-tal elek­tro­der. Vid forsk­ning an­vänds of­ta ett stör­re an­tal.

3Vär­de­na från var­je elek­trod blir en egen kur­va i den graf som ri­tas upp (elektro­ence­fa­lo­gram­met). EEG an­vänds of­ta för att ut­re­da epi­lep­si, och kan bland an­nat vi­sa var i hjär­nan an­fal­len har sitt ur­sprung. EEG an­vänds ock­så för att ut­re­da hjärn­ska­dor ef­ter sjuk­dom el­ler en olyc­ka. Un­der­sök­ning­en vi­sar dels om ak­ti­vi­te­ten i nå­gon del av hjär­nan skil­jer ut sig, dels om hjär­nan som hel­het ­upp­vi­sar ett av­vi­kan­de möns­ter. Sy­re­brist häm­mar cel­ler­nas ak­ti­vi­tet och sän­ker fre­kven­sen på vå­gor­na.

För drygt 50 år se­dan räk­na­des Aral­sjön som värl­dens fjär­de störs­ta sjö, i vil­ken det be­drevs ett om­fat­tan­de fis­ke.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.