Lyskraft som attack och försvar

Självlysande organismer skapar ljus med hjälp av speciella celler – eller med hjälp av ljusalstrande bakterier, som lever i symbios med dem. Den kemiska reaktionen är likadan i bägge fallen. Infografik Johan Jarnestad

familjen Oplophoridae som kan spotta ut stora mängder luciferin så att det bildas ett självlysande moln runt kräftan. Ett utmärkt sätt att förvirra fienden en stund, så att den hinner smita.

Enligt Matthew Davis och hans kolleger har bioluminiscens med hjälp av bakterier uppstått vid 17 olika tillfällen under 150 miljoner år av fiskevolution. Bioluminiscens med speciella celler har uppstått endast åtta gånger under samma period, vilket indikerar att denna process är mer komplicerad, sett ur ett evolutionärt perspektiv.

– De bakterier som fiskarna använder för bioluminiscensen finns överallt i havet, så det är antagligen enklare att utveckla speciella organ för att hålla sig med bakterier än att utveckla processer för egen ljusproduktion, säger Matthew Davis.

De cirka 750 arterna av självlysande fiskar som inte lever i symbios med bakterier måste antingen tillverka sina ljusalstrande molekyler själva eller få i sig dem via födan. Så gör till exempel sångfisken, vars namn kommer från hannarnas högljudda parningsläten – som faktiskt påminner mer om ljudet från en elgenerator än om skönsång. Fisken har ett elegant mönster av ljusorgan på kroppen. Det luciferin som finns i fiskens ljusorgan kommer från millimeterstora självlysande kräftdjur som ingår i födan. Om sångfisken slutar äta sådana kräftdjur så förlorar den alltså sin bioluminiscens.

Drygt 80 procent av alla djur som lever på mer än 500 meters djup i haven har bioluminiscens. Man kan därför föreställa sig att det pågår ett slags ljuskrig i djuphavens näringskedjor, där rovdjur och bytesdjur gör sitt bästa för att blända, förvirra och skrämma sina motparter (se infografiken på sidan 57). l