Därför är journalistiken så viktig
ournalisterna har blivit bättre, men det sorgliga är att de har mindre genomslag”. Citatet kommer från Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi. Hans uttalande ligger i tiden, men jag tror att det är delvis fel. Läget är inte fullt så sorgligt.
Lars Calmfors uttalande kom på ett intressant seminarium med rubriken ”Vem ska man tro på?” ordnat av det kommande Nobel Center i Stockholm. Och i den namnkunniga panelen rådde det konsensus kring påståendet att journalistiken blivit bättre. Den svenske Nobelpristagaren Torsten Wiesel, en annan av talarna, hyllade den kritiskt granskande journalistiken. Och när sedan Ulrika Björkstén, chef för Vetenskapsradion, beskrev hur god vetenskapsjournalistik ska bedrivas fick hon instämmande nickar.
Så här långt håller jag med. Inte bara har journalistiken blivit bättre, dess status har stigit. Vetenskapsjournalister är respekterade och efterfrågade, särskilt av forskarna.
Det som just nu förstärker denna samsyn är att både experter och journalister är ifrågasatta. Den nyvalde amerikanske presidenten har förklarat krig mot expertkunskap och mot etablerade medier. I trollfabriker och på pseudojournalistiska sajter bedrivs kampanjer mot den som inte är rättänkande. Det betyder att akademiker och medier har fått en gemensam fiende. Det svetsar oss samman.
När de som ska granskas och vi som granskar är så eniga och överens kan det finnas skäl att vara vaksam. Panelsamtal där alla håller med varandra är en varningssignal. När enigheten och kampen mot de mörka krafterna är viktigare, kan det hända att man blundar för vissa fakta eller obekväma sanningar.
Ändå är jag inte särskilt orolig. Senare tiders avslö- janden, till exempel av Macchiarini-skandalen, visar att journalistiken står stark. Än så länge har den ökade tilliten och förtroendet mellan forskare och journalister i de flesta fall inte lett till att vi gör avkall på vår professionalism. Journalister kan numera med större självförtroende ställa kritiska frågor och följdfrågor, och experter kan med större tillit svara och veta att citaten hanteras rätt.
Det finns smolk i glädjebägaren. Larm som visat sig överdrivna, vinklingar som varit tokiga, forskare som fått för stor uppmärksamhet med svaga studier. Och kanske värst av allt, en fokusering på en twittrande president i stället för journalistik om relevanta fakta och verkliga beslut. Men det skriver jag upp på listan över anpassningar till en ny värld. Vi måste testa oss fram, våga pröva nya tankar, och då blir det en del sladdar i kurvorna. I samma USA som drabbats av en ytterst oförutsägbar och möjligen farlig president har samtidigt seriösa journalistiska medier sett ett uppsving. Också i Sverige verkar dagstidningarnas nedgång ha hejdats. Antalet digitala prenumerationer ökar – särskilt bland yngre. Med detta i ryggen vågar jag alltså påstå att Lars Calmfors har delvis fel. Journalistiken har blivit bättre, ja, men genomslaget har inte minskat. Det är fortsatt stort.