REDAKTÖRER SÅGAR GRANSKNINGEN

”Partiskt, orättvist, oansvarigt, ofullständigt, tveklöst stelt, ofta förolämpande, vanligtvis okunnigt, stundtals dåraktigt och ofta felaktigt.” Så har Richard Horton, chefredaktör för The Lancet, beskrivit de vetenskapliga tidskrifternas system för fackgranskning. Kritiken mot systemet har funnits länge, och framförs ibland i ett högt tonläge. Richard Smith, tidigare redaktör för British Medical Journal, skrev år 2006 att fackgranskningen, peer review, är långsam, ineffektiv och föga mer framgångsrik än slumpen. Hur slumpmässig granskningen kan vara visade han med citat från två olika granskares synpunkter på samma artikel: Granskare 1: Jag bedömer den här artikeln som extremt rörig med ett stort antal brister. Granskare 2: Den är skriven med en tydlig stil och kan förstås av vilken läsare som helst. Richard Smith berättar även om Robbie Fox, redaktör för The Lancet 1944–64, som brukade skämta om att tidskriftens system för granskning gick ut på att kasta ett antal artiklar nerför en trappa och publicera dem som landade längst ner. Våren 2015, under ett tal på the Royal Society, berättade Richard Smith om ett experiment som han gjort under sin tid som redaktör. En artikel preparerad med åtta avsiktliga fel skickades till 300 granskare. Ingen hittade fler än fem fel. Medianvärdet låg på två, och var femte granskare upptäckte inte något av felen.