Ökad risk för forskningsfusk
En förutsättning för att vi ska kunna L I TA P Å FORSKNINGEN är att resultaten granskas. Men hur pålitliga är egentligen granskarna?
Inovember 2014 gjorde det brittiska förlaget Biomed Central en oroande upptäckt: Flera av deras vetenskapliga tidskrifter hade utsatts för fusk. Det hela var mycket sofistikerat. Företag som erbjuder författare hjälp med till exempel språkredigering hade anlitat falska granskare för att se till att artiklarna skulle få positiva omdömen.
Till en början spårade Biomed Central myglet till en handfull artiklar, men antalet växte. Det slutade med att förlaget drog tillbaka 43 artiklar. För att stävja fusket stängde man möjligheten för författare, eller vem som nu skickar in artikeln, att själv föreslå namn på fackgranskare.
Syftet med fackgranskningen, så kallad peer review, är att hindra spridning av dålig forskning. Systemet ger tidskrifterna en kvalitetsstämpel. Men att vara fackgranskare är i regel en ganska otacksam uppgift. Det ger varken pengar eller meriter, då det oftast bara är redaktören som vet vem granskaren är. Många redaktörer på vetenskapliga tidskrifter ägnar en stor del av sin tid åt att hitta forskare som kan, och vill, granska de artiklar som skickas in.
I en tid då tidskrifterna blir allt fler, och mängden artiklar ökar exponentiellt, blir granskningen allt viktigare. De fel som slinker igenom de allt större maskorna kan vara obetydliga, rentav triviala. Men ibland, särskilt inom medicinsk forskning, kan felaktiga eller övertolkade data få allvarliga följder. En tillräckligt rigorös granskare kan faktiskt rädda liv genom att noggrant nagelfara en artikel som, om den publicerades, skulle legitimera en farlig behandlingsmetod.
Ett ökänt exempel är den tidigare hyllade kirurgen Paolo Macchiarini, som sommaren 2011 genomförde världens första transplantation av en konstgjord luftstrupe på Karolinska universitetssjukhuset. Nyheten om den framgångsrika operationen spreds snabbt över världen. Kort därefter hade Macchiarini och hans kolleger skrivit en artikel där de berättade om operationen och hur luftstrupen hade utvecklats. Det var många som ville sola sig i glansen av stjärnkirurgen: Författar listan bestod av 28 namn. Artikeln skickades till New England Journal of Medicine. Den högt rankade tidskriftens redaktör gav artikeln till två fackgranskare som var tillräckligt kritiska för att tidningen skulle avböja publicering. Men författarna lät sig inte nedslås, utan skickade artikeln till The Lancet, som satte den i händerna på fyra granskare. Och nu gick det bättre. Artikeln klarade granskningen, och den publicerades i november 2011. Därmed fick påståendet att operationsmetoden fungerade en vetenskaplig tyngd – vilket banade väg för nya forskningsanslag och fler operationer.
I dag är artikeln försedd med varningsstämpel och fyra av författarna har dragit tillbaka sina namn. Om artikeln aldrig hade publicerats hade flera patienter troligen undkommit en plågsam död, och Karolinska sluppit att stå i centrum för en av världens största forskningsskandaler. The Lancets granskning är sluten, vilket innebär att läsaren varken kan ta del av granskarnas namn eller vad dessa har kommit fram till. Men när Karolinska institutets etikråd utredde en anmälan om forskningsfusk bad de Paolo Macchiarini att skicka granskarnas rapporter. Det gjorde han inte. Han nöjde sig med att skicka in sina och kollegernas svar på granskarnas synpunkter. Där framgår att synpunkterna huvudsakligen handlade om mindre justeringar i texten. Författarnas slutsats, att ett plaströr kan ersätta en biologisk luftstrupe, slank däremot igenom.
Granskningen av luftstrupeartikeln väcker många frågor. Hur noggrann hade den varit? Om processen varit öppen och granskarna vetat att deras slutsatser skulle bli offentliga, hade då resultatet blivit ett annat? Hur lätt är det att upptäcka felaktigheter i en artikel?
Per Aspenberg, professor i ortopedi och redaktör på tidskrif
ten Acta Orthopedica, har tydliga åsikter om flera av frågorna. Han anser att Paolo Macchiarinis och hans medarbetares artikel ger ett löjeväckande intryck.
– De har opererat en patient och sedan räknat upp alla dyra apparater de har och visat upp en vävnadsbit. Läsaren förleds att tro att det är avancerat för att forskarna har avancerade apparater. Där har The Lancet brustit i sin granskning.
Acta Orthopedica har öppen granskning som huvudregel. Såväl granskarnas namn som deras synpunkter är offentliga. Den som vill vara anonym, till exempel för att granskaren står i ett beroendeförhållande till författaren, kan välja det. Cirka tio procent av granskarna vill vara anonyma.
– Det är ganska absurt, säger Per Aspenberg. Men alla brottas med problemet att få tag i personer som vill granska, och en del tror att det blir svårare om granskaren inte får vara anonym.
För Anders Rydholm, chefredaktör på Acta Orthopedica, är öppenheten framför allt en ideologisk fråga. Han anser att granskningarna blir bättre om de är undertecknade med namn. Men de flesta tidskrifters granskare är fortfarande anonyma.
– Jag tror att folk är traditionsbundna, för det finns inga riktigt bra rationella argument för att ha det anonymt. De som försvarar det säger att granskarna blir ärligare, men jag menar att det är fel om man inte kan stå för sin bedömning.
Flera tidskrifter har börjat testa öppen fackgranskning. Sedan i fjol låter tidskriften Nature Communications författarna avgöra om granskarnas synpunkter ska bli offentliga, medan granskarnas namn förblir dolda. Enligt en utvärdering gick 60 procent av författarna med på att offentliggöra granskningen.
Det finns ett starkt stöd för öppen peer review. Över hälften av tre tusen tillfrågade redaktörer, publicister och forskare angav förra året i en enkät att öppenhet skulle göra granskningarna bättre. Bara 20 procent trodde att de skulle bli sämre. Däremot var drygt hälften skeptiska till att ta bort granskarnas anonymitet.
Stefan Eriksson är lektor vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet och redaktör på BMC Medical Ethics, en tidskrift där granskarna alltid är offentliga. Fast ibland skulle han önska att det fanns en möjlighet att vara anonym.
– Det man kan fundera över är när doktorander ska granska artiklar av seniora forskare som har makt över tjänster och anslag. Jag tycker att man ska sträva mot öppenhet, men det borde finnas en möjlighet att ange skäl för att vara anonym.
Enligt Stefan Eriksson är hela publikationsvärlden utsatt för ett hårt förändringstryck. Idéerna haglar tätt och förändringen går snabbt. Forskare lever under hård press på att publicera nya resultat för att få status och anslag. Många forskningsfinansiärer kräver numera att resultaten ska vara fritt tillgängliga på nätet, så kallad open access. Detta får ekonomiska följder. Seriösa tidskrifter som PLOS ONE har ökat sin utgivning av fritt tillgängliga artiklar från några hundra till tiotusentals per år. Men någon måste betala tidskriftens kostnader. För forskare från hög- och medelinkomstländer kostar det drygt tusen dollar att få en vetenskaplig artikel publicerad.
Denna framväxande marknad lockar till sig lycksökare. Oseriösa tidskrifter tar betalt för att göra vetenskapliga artiklar fritt tillgängliga på nätet – men slarvar med fackgranskningen. Det fick en journalist på tidskriften Science erfara när han i juli 2013 skickade en medvetet falsk artikel om cancerläkemedel till 304 olika tidskrifter. 70 procent av de 106 tidskrifter som genomförde något slags granskning accepterade artikeln. Även etablerade utgivare lät felaktigheterna passera, trots att det enligt skribenten bara krävdes kemikunskaper på högstadienivå för att upptäcka dem.
När en vetenskaplig artikel väl är publicerad börjar en annan typ av granskning, som blir allt viktigare. Pubpeer är ett nätforum där forskare nagelfar publicerade artiklar. Den typen av sajter står för ett paradigmskifte, enligt Stefan Eriksson.
– Pubpeer är den plats där flest anmälningar om oredlighet i forskning nu sker, säger han.
Hos Pubpeer är granskarna anonyma, något som har prövats i domstol efter att en kritiserad forskare stämt sajten för att få fram namnen. Enligt Brandon Stell, en av grundarna, är anonymiteten en förutsättning för att forskare ska kunna kritisera artiklar utan att riskera repressalier.
En annan fristående granskare av vetenskapliga tidskrifter är Retraction Watch, en blogg som spelade en viktig roll för möjligheten att granska Paolo Macchiarinis artikel i The Lancet. När någon skickade patientens journaler till Retraction Watch, som lade ut dem på hemsidan, kunde hela världen ta del av det underlag som ingen av fackgranskarna hade haft tillgång till. l