Demokrati kräver jämställdhet
Demokratiseringen i världen ser ut att stanna upp. En ny svensk studie pekar ut ett av de viktigaste fundamenten för en LEVANDE DEMOKRATI : att kvinnor har garanterade rättigheter.
”Nästan aldrig har något land lyckats bli demokratiskt utan att först ha etablerat kvinnorättigheter på en hyfsad nivå.” Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap
Redan på 1950-talet fick Tunisiens kvinnor rätt att skilja sig utan mannens godkännande, och polygami förbjöds. I arabvärlden var dessa lagar unika. Enligt nya forskningsresultat kan dessa tidiga framsteg för kvinnorna ha varit avgörande för den positiva utvecklingen i Tunisien efter den arabiska våren 2011.
Efter det första valet i Tunisien år 2011 började arbetet med en ny konstitution, vilket hotade att bromsa demokratiseringsprocessen. Enligt regeringens islamistiskt inspirerade förslag skulle kvinnan nu ses som ett ”komplement till mannen” – till skillnad från de principer som hade fastställts redan 1956. Efter omfattande protester kom en ny författning till stånd 2014. Det blev den mest progressiva i hela arabvärlden. Den är inte baserad på sharia, som de flesta grundlagar i regionen, utan tillskriver män och kvinnor lika rättigheter. Detta är ett fundament i ett demokratiskt samhälle – och vikten av detta inskärps av helt nya forskningsresultat.
Under andra hälften av 1900-talet demokratiserades världen i accelererande takt, och detta fortsatte en bit in i 2000-talets första decennium. En viktig aspekt av denna utveckling är relationen mellan demokratisering och kvinnorättigheter.
– Men den demokratiska utvecklingen är inte könsblind, säger Staffan I. Lindberg.
Han är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och föreståndare för V-dem, som syftar på Varieties of democracy, världens största forskningsdatabas över demokrati och demokratisk utveckling. Ett av de senaste projekten är tvärvetenskapligt och handlar om just kvinnornas roll för demokratiseringen.
– Vi har försökt mäta så mycket man kan om demokrati, säger Staffan I. Lindberg. Vi mäter 350 indikatorer per land, vi mäter över 170 länders utveckling sedan år 1900. Detta gör att vi över tid kan se en mängd mönster i förändringen.
Han berättar att kvinnornas betydelse för demokratiseringen är ett av de viktigaste resultaten hittills.
– Nästan aldrig har något land lyckats bli demokratiskt utan att först ha etablerat kvinnorättigheter på en hyfsad nivå, säger han. Det är fundamentalt – annars kommer demokratin inte att överleva.
Historiskt sett har männens rättigheter kommit först. Det handlar om rätten att äga egendom, yttrandefrihet, rörelsefrihet och frihet från tvångsarbete. Sedan följer – eventuellt – kvinnornas. Det är bara i de länder där kvinnors rättigheter sedan har garanterats och där både män och kvinnor har hög nivå av med- borgerliga rättigheter som det växt fram stabila demokratier.
– Det förefaller med andra ord vara svårt att försöka demokratisera ett land om inte kvinnor har fått civila rättigheter, säger Staffan I. Lindberg.
Han ger flera tänkbara förklaringar till detta. En orsak kan vara att när kvinnor i strängt patriarkala samhällen hålls i den privata sfären och inte tillåts vara en del av samhället, så är halva den vuxna befolkningen borta från det politiska samtalet i ett land. När kvinnor får medborgerliga rättigheter finns det helt enkelt fler människor som sätter press på de styrande – vilket gör att en icke-demokratisk ledare sitter lösare.
– I till exempel länder som Chile och Argentina, men även i Sierra Leone och Guinea, har kvinnoorganisationer haft en viktig del i demokratiseringsprocessen, säger han.
– Jag tror att dessa organisationer sågs som lite harmlösa av diktatorerna, fortsätter Staffan I. Lindberg. Och jag tror även att säkerhetstjänster och poliser i auktoritära länder ibland har dragit sig för att slå ner alltför hårt på kvinnor som demonstrerar. Det ser inte särskilt manligt ut, om man säger så.
Staffan I. Lindberg tror även att man kan betrakta hela befolkningen som mer frigjord när kvinnor får rättigheter – det gör i sig ett auktoritärt styre svårare.
Mönstret gick igen i nästan alla de 173 länder som analyserades för åren 1900–2012: ”Genom att ge medborgerliga rättigheter till halva befolkningen [även kvinnorna], blir medborgarna mer benägna att organisera sig politiskt och utmana regimen, vilket ökar kostnaderna för repression vilket ökar möjligheten till en övergång till demokrati”, skriver forskarna i artikeln, som nyligen publicerades i European Journal of Political Research.
Detta projekt har arbetat tvärvetenskapligt och lånat metoder från biologin.
– Vi har försökt se om man kan använda evolutionärt tänkande på den historiska demokratiutvecklingen, säger Patrik Lindenfors, som är docent i zoologi vid Stockholms universitet och som medverkat i forskningsprojektet.
– Det handlar om hur något modifieras och är ett försök att hitta orsakssamband genom att fastställa ordningen i något, säger Patrik Lindenfors.
I projektet har de undersökt hur politiska system förändras med hjälp av tre olika analysverktyg: ett grafiskt, ett frekvensbaserat och ett ordningsföljdsbaserat.
– Kanske förklarar dessa resultat varför den arabiska våren inte gick så bra, säger Staffan I. Lindberg. Det finns förstås även många andra faktorer, men det generella mönstret stämmer faktiskt.
Efter den arabiska våren 2011 framstår det som allt tydligare att revolterna mot auktoritära härskare misslyckades över lag – med ett undantag – Tunisien. Där lagstiftade landets progressiva president Habib Bourguiba som sagt om kvinnors rättigheter redan vid självständigheten på 1950-talet, vilket inskärper att kvinnornas situation är en faktor att ta på allvar om man ska förstå processerna bakom demokratisering.
Resultaten från V-dem utmanar också teorin om att modernisering och ekonomisk utveckling är en huvudfaktor bakom demokratiseringen.
Själva demokratiseringen i världen verkar däremot ha mattats av på senare år. Flera undersökningar – Freedom house och Economist democracy index – visar samma sak: Den globala demokratiutvecklingen håller på att tappa fart eller är rent av utmanad. I Oxfordekonomen Max Rosers faktasamling Our world in data visas att antalet demokratier i världen har minskat något de senaste åren, efter en makalös ökning sedan 1970-talet. Även valdeltagandet, en viktig indikator på hur mycket vi värdesätter demokratin, har sjunkit i många länder på senare år. I de flesta demokratiska länder toppade valdeltagandet för flera decennier sedan. Därefter har det sjunkit. Sverige hade till exempel högst valdeltagande för 40 år sedan, vid riksdagsvalet år 1976.
– Vi ser en kulmen på demokratin i världen runt år 2010 i våra data från V-dem, säger Staffan I. Lindberg. Sedan har det skett en viss nedgång. Det är inget dramatiskt, men demokratiseringsvågen avstannade för en tio år sedan. Men i sådana genomsnitt jämställs ju små länder som Ekvatorialguinea med 800 000 invånare med folkrika länder som Turkiet och Ryssland.
Han konstaterar – som många andra – att det finns oroande tecken i samtiden.
– I Turkiets nutida historia får politisk islam större utrymme, och i Europa växer högerpopulismen, som även göds av en stor invandring, säger Staffan I. Lindberg.
Även Max Rånge, statsvetare vid Högskolan i Halmstad, menar att vi sedan tio år har kunnat se tendenser till en försvagning av demokratiseringen.
– Det handlar om att andelen starka demokratier har minskat, eftersom de svaga demokratierna blivit fler i världen. Men även några starka demokratier har försvagats. Det är en riskfaktor inför framtiden, säger han.
Max Rånge står bakom Maxrange, som är ett index över politiska regimer i världen sedan år 1600. Det bygger på 650 000 observationer från 1600 till 2015, och Maxrange är bland de största i sitt slag i världen.
– Däremot, fortsätter Max Rånge, har det egentligen bara skett två tydliga nedgångar i demokratisk utbredning i världen: dels från andra hälften av 1920-talet och fram till andra världskrigets slut, dels från mitten av 1960-talet och några år framöver. Dessa perioder hade vissa likheter. Dels såg vi då en ökning av nya stater eller statsstrukturer kombinerat med dålig samhällsinfrastruktur, dels ökade det militära och auktoritära inflytandet på politiken.
Dessa faktorer, menar Max Rånge, är generellt inte alls så tydliga i världen i dag för att vi ska befara en upprepning av scenariot. Trots alla spektakulära och uppmärksammade fall av hot mot demokratin så finns det väldigt många fler stater i dag som i det tysta är välfungerande demokratier.
– Över lag har det skett en dramatisk utveckling i positiv bemärkelse under andra hälften av 1900-talet, säger Max Rånge.
Även han menar att mjuka faktorer spelar en stor roll för demokratiseringsprocessen.
– En viktig faktor för att demokratiseringen ska vara lyckad är att auktoritära rörelser har tillåtit vissa reformer – eller öppnat sig på något sätt före själva demokratiseringen, säger Max Rånge. Då kan demokratin bli hållbar. När man försöker skapa demokratier med vapenmakt så blir det i regel sämre resultat. l
”Vi ser en kulmen på demokratin i världen runt år 2010 i våra data från V-dem.” Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap