Forskare förklarades galen
Olof Selling var en kontroversiell botanist och professor vid Naturhistoriska riksmuseet. År 1955 påstod Kungliga Vetenskapsakademien att han var sinnessjuk, för att kunna avsätta honom. Arkeologen Keith Wijkander har granskat fallet och funnit en infek
Hur kom det sig att du intresserade dig för denna historia?
– Jag fick i uppdrag av Naturhistoriska riksmuseet att skriva en historisk återblick inför deras 100-årsjubileum. Jag ville inte göra en sedvanlig hyllningstext, utan hoppades kunna bidra med något viktigare. När medarbetare på museet uppmärksammade mig på historien kring Olof Selling slogs jag av den starka laddning den fortfarande verkade ha. Jag blev nyfiken på vad som dolde sig bakom denna anmärkningsvärda episod i Sveriges vetenskapshistoria. 2| I dag framstår det som absurt att Vetenskapsakademien skulle påstå att en professor är sinnessjuk för att kunna avsätta honom. Hur kunde det gå så långt?
– Det är just detta jag söker en förklaring till i boken. Delvis handlar konflikten om prestige, och olika personlighetstyper som krockar. Men i botten finns något annat. Sellings motståndare provocerades av den syn på naturen och världen som han och forskare vid växtbiologiska institutionen i Uppsala företrädde. Deras lära, med rötter i det naturfilosofiska tänkandet, hotade den moderna naturvetenskapens identitet och självbild som empiriskt realistisk och fri från inslag av mystik.
3|
Vad kännetecknade Olof Sellings syn på naturen?
– Den så kallade Uppsalaskolan, som Olof Selling tillhörde, tänkte sig en värld där helheten var viktigare än delarna. Man sökte ett ursprungligt naturtillstånd och en bakomliggande förklaring och ordning i tillvaron, som hade sitt upphov i en högre makt. En konflikt hade sedan länge funnits mellan företrädare för Uppsalaskolan och den darwinistiska Stockholmstraditionen. Med Sellingaffären når konflikten sin kulmen. 4|
Du skriver att realistisk naturvetenskap och naturfilosofiskt influerade tankefigurer kan vara varandras nödvändiga komplement. Hur menar du?
– Det finns skäl att anta att viktiga naturvetenskapliga framsteg drivits fram genom konflikter och samspel mellan dessa två sätt att tänka och att skiljelinjen mellan dem inte alltid är så klar. I konflikterna inom växtgeografin stod Uppsalaskolan för ett kreativt nytänkande och kom med nya djärva uppslag. Stockholmstraditionen reagerade och anpassade dem till ett mer "normalvetenskapligt" synsätt och på så sätt utvecklades vetenskapen. Den moderna ekologi som växte fram ur den äldre växtgeografin och dess konflikter hade knappast sett dagens ljus utan Uppsalaskolans bidrag. 5|
Lever de naturfilosofiska tankefigurerna kvar inom naturvetenskapen i dag?
– Många viktiga tankegångar inom naturfilosofin, bland annat den om ”tillvarons stora kedja”, tycker jag att man kan skönja inom till exempel fraktalmatematiken. Men det återstår att visa hur detta hänger ihop. Det har jag tänkt göra i en kommande bok. Av Johan Lundberg
Jordens 4,5 miljarder år långa historia kan beskrivas utifrån de olika lager som finns i berggrunden. Vi befinner oss för närvarande i epoken holocen, som började vid slutet av den senaste istiden. Eller gör vi verkligen det? Människan påverkar nu planeten i en sådan utsträckning att det är fullt möjligt att vi efterlämnar bestående avtryck i de sedimentlager som sakta växer under våra fötter. I sådana fall har en ny epok börjat: antropocen, människans tidsålder. Detta är temat för miljöhistorikern Sverker Sörlins nya bok.
Författaren tar oss med på en svindlande tidsresa där vi träffar geologer, antropologer, filosofer, humanister och allsköns forskare som på olika sätt berört frågan. Det är lätt att tappa orienteringen. Det finns ingen tydlig kronologi och författaren tycker om att brodera ut språket med vackra liknelser och litterära referenser. Kapitlens titlar ger inga ledtrådar om ”vart vi är på väg”. Men det är fascinerande läsning och Sverker Sörlins research i ämnet imponerar.
Det finns många intressanta frågeställningar kring begreppet antropocen. Ett exempel är startpunkten för en sådan epok. Kärnvapnen har satt avtryck som kommer att bestå under lång tid. År 1945 kunde alltså vara tidsålderns startpunkt. Ett annat förslag är industrialismens början.
Sverker Sörlin, som för övrigt var gästredaktör för F&F 3/2016, bjuder på många exempel på människans enorma påverkan på planeten. Vi flyttar årligen 57 miljarder ton jord, grus och sand. Det är mer än jordens alla floder gör tillsammans. En trillion blykulor har skjutits sedan andra världskriget och de flesta ligger sannolikt kvar i marken. Allt vi har skapat – teknosfären – väger 30 biljoner ton. Det är flera tusen gånger mer än mänsklighetens sammanlagda vikt. ”Antropocen är redan begreppet för hur vi tillät oss leva över våra tillgångar”, skriver författaren – men påpekar också att antropocen skulle kunna betyda precis det omvända, ”att vi avstår från att göra det vi har förmåga till”. Det inger hopp.
Själv funderar jag över om tanken på en ny epok som bär vårt namn är ett resultat av människans arttypiska övermod. Vi har ju definierat och namngivit de andra tidsåldrarna efter det att de har upphört. Borde det inte därför vara upp till dem som kommer efter oss att namnge den tidsperiod som vi nu lever i?