DYKANDE URSPRUNGSBEFOLKNINGAR
l Min forskning om dykning började på 1980-talet, när jag skulle göra mitt examensarbete i biologi. Jag tyckte om att fridyka och ville lära mig mer om hur bra människan är på att lära sig dyka, och vad som avgör förmågan. Därför bestämde jag mig för att studera de duktigaste dykarna i världen. I gamla reseskildringar läste jag om ett folk i Indonesien som kallades för vattenfolket. Enligt de gamla dokumenten kunde de vara under vattnet i en halvtimme. De sades även ha gälar, och fjäll på kroppen. Jag trodde förstås inte att det var sant, men beslöt mig för att undersöka om de var bra dykare – och om möjligt varför. Den första utmaningen var att försöka hitta dem. Därför reste jag till Indonesien och efter flera månaders letande fick jag kontakt. Den första personen jag mötte hade verkligen fjäll på kroppen! Det verkade vara en reaktion på saltvatten. Han hade dock inga gälar! Jag togs emot av hövdingen i en by i Sulawesi, där jag fick stanna och dyka tillsammans med dem och mäta deras dykrespons. För tre år sedan besökte jag byn igen och har sedan rest dit varje år, senast i januari 2017.
Vattenfolket, eller SamaBajau, bor i övärlden kring Indonesien, Malaysia och Filippinerna. Området, som kallas koralltriangeln, räknas som världens rikaste havsmiljö. Förr var många av vattenfolket nomader och bosatta på husbåtar, men i dag bor de flesta i byar med hus på pålar i vattnet, ofta en bit från stranden. Deras dykrespons är starkare än hos andra grupper som jag har testat. En annan sak som jag upptäckte var att de ser bra under vattnet. Trots att de dök utan dykmask eller glasögon kunde de plocka små snäckor som jag själv inte kunde se när jag tog av mig masken. Väl tillbaka i Lund berättade jag detta för en optikforskare och några år senare gjorde doktoranden Anna Gislén studier som visade att barn hos vattenfolket ser dubbelt så bra som vi under vattnet.detta förklarades inte bara av att de kan ackommodera bra, det vill säga ändra linsens rundning mycket, utan också av att de kan dra samman pupillen när de dyker, vilket ger bättre synskärpa. Hos oss landkrabbor blir pupillen större under vattnet, på grund av att ljuset minskar. Pupillsammandragningen är en förmåga som kan tränas upp, visade optikforskarna.
I senare studier av vattenfolket undersökte vi hur lång tid av ett arbetspass som tillbringas under vattnet. De kunde vara under ytan hela 60 procent av sin arbetstid. De arbetade upp till nio timmar per dag i vattnet – som är nästan 30 grader varmt – och kunde alltså vistas sammanlagt fem timmar av arbetsdagen under ytan! Det är den längsta totala dyktid som har uppmätts och liknar mycket hur en havsutter dyker efter mat.
l Ett annat folk som lever på fridykning är ama i Japan. De dyker på samma sätt som vattenfolket, genom att hålla andan och göra serier av korta
dyk med korta andningsperioder emellan. Men de använder nu för tiden mer utrustning än vattenfolket, till exempel fenor och våtdräkt. De samlar bland annat snäckor och musslor, som är en delikatess i Japan och köps upp och säljs dyrt på restauranger i Tokyo. För att motverka överfiske sker fisket av dessa dyrgripar bara tre månader om året. Under resten av året samlar Amadykarna alger. Vi har studerat deras fysiologi sedan 1991 och gjorde senast en studie för att undersöka om åldrandet påverkar deras dykning, eftersom många ama-dykare arbetar högt upp i åren. I studien deltog 44 yrkesdykare, varav den yngsta var 18 och den äldsta 97 år. Vi fann att dykarna behåller sin prestationsförmåga ända upp i 75-årsåldern; bara i gruppen över 75 år avtog förmågan att dyka. Det är högre ålder än som är känt att människor klarar fysiskt arbete på land. Kanske sliter inte arbete i vattnet på kroppen på samma sätt som arbete på land. Marina däggdjur blir också väldigt gamla jämfört med de flesta landdjur.
rebrist som uppstår då man håller andan leder till ökad blodbildning. Våra resultat visar att EPO – det hormon som styr blodbildningen – ökar vid dykträning. På så vis har vi kunnat förklara dykarnas höga Hb.
Vi har även upptäckt en annan fysiologisk reaktion som ökar människokroppens förmåga att lagra syre. Det är en kontraktion av mjälten, som gör att fler röda blodkroppar kommer ut i blodet, vilket ökar Hb – ungefär som en naturlig bloddoping. Detta innebär att mer syre kan lagras i blodet och dyktiden förlängas. Tävlingsdykare har ofta stor mjälte och kan tillfälligt öka sin Hb med 10 procent genom tillskottet av röda blodkroppar från den. Det behövs två till tre dyk för att mjälten ska kontraheras maximalt, och efter cirka 20 minuters vila är alla röda blodkroppar lagrade i mjälten igen. Den här mekanismen återfinns hos dykande däggdjur, som sälar.
Kontraktionen av mjälten märks även i den syrefattiga miljön på hög höjd, till exempel när bergsklättrare ska bestiga toppar. När vi undersökte klättrare, som besteg världens högsta berg Mount Everest, fann vi att deras mjältesrespons blivit kraftigare efter toppbestigningen. Men mjältesresponsen är ännu starkare vid dykning. Det beror på att den utlöses av både syrebrist och överskott på koldioxid. På hög höjd råder endast syrebrist, men när man håller andan ökar även halten koldioxid.
Mjältens volym är på samma sätt som lungvolymen avgörande för framgång i dyktävlingar. I en nyligen genomförd studie upptäckte vi att även mjältens storlek kan ökas genom träning.
Vad blir då effekten i dyktid när alla dessa kroppsfunktioner läggs ihop? En tränad dykare, som maximerar syreförrådet i lungor och blod, kan enligt våra mätningar lagra cirka 3,2 liter syre. Om 50 procent av denna mängd kan användas innan hjärnan stänger av, och om syreförbrukningen är 200 milliliter per minut, kan dykaren hålla andan i ungefär 7,5 minuter. Det är lång tid – men fortfarande nästan fyra minuter under världsrekordet. Så vad finns det mer för förmåga att utnyttja i människokroppen? Jo hjärnan kan lära sig att fungera med mindre syre. Det har visat sig att tränade dykare kan bevara medvetandet vid lägre syrenivåer i blodet än icke-dykare. De kan hålla sig vakna ända ner till 30 procents syremättnad i blodet. Tävlingsdykare kan