OMSTRIDD TEORI MER POPULÄR BLAND BIOLOGER
l Teorin att människans förfäder har levt i strandzonen är kontroversiell, och accepteras inte av flertalet forskare inom antropologi. Ursprungligen kallades den för ”vattenapeteorin”. Nu kallas den i stället oftast för strandhypotesen, eller littorala hypotesen. Oavsett namn så tycker många biologer att teorin är intressant, eftersom den hjälper till att förklara många av människans unika egenskaper. Nyss sände BBC två radioprogram där David Attenborough presenterade de senaste rönen kring teorin. Efter programmen blev han kritiserad i den populärvetenskapliga nättidskriften The Conversation, för att han hade medverkat i ett så ”ovetenskapligt” program. Detta trots att allt som presenterades var baserat på vetenskapliga studier, publicerade i bland annat Science och Nature. Kritiken visar hur starkt revirtänkandet är inom forskningen. Elva av de forskare som medverkade i programmet svarade med att lista nya upptäckter som stödjer teorin – och som alla har publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Här är fem av av dem: 1. Människans dykfysiologi och prestationer i vatten liknar den hos andra djur som kan dyka. 2. Människan har ett slags benutväxter i öronen (exostoser) som tyder på upprepat simmande. 3. Den mänskliga hjärnan är beroende av bland annat jod, järn, selen, zink och fetter – som finns i marin mat. 4. Förmänniskan Homo erectus hade en kraftig men skör benstomme, som antyder anpassning till grund dykning. 5. Förekomsten av fosterfett ( Vernix caseosa) hos människor och sälar är sannolikt en adaptation till att vara i vatten direkt efter födseln.
alltså använda hela 70 procent av det syre som finns lagrat i kroppen, vilket enligt våra beräkningar gör det möjligt att hålla andan i 11 minuter och 12 sekunder. Om dykaren dessutom fastar eller dricker rödbetsjuice kan tiden ökas med ytterligare någon minut (se rutan på sidan 38). Här har vi alltså de sista pusselbitarna som behövs för att förklara hur det nuvarande världsrekordet på 11 minuter och 35 sekunder faktiskt är möjligt – och varför det sannolikt kommer att slås.
Men varför har landdjuret människan en kropp som fungerar så bra under vatten? Våra närmaste släktingar, schimpanser och gorillor, kan varken simma eller dyka. En förklaring till detta skulle kunna vara att våra förfäder under en tidsperiod levde på stranden och hämtade mat genom att dyka i grunt vatten.
Idén att människan härstammar från en ”strandapa” presenterades redan 1960 av den brittiske marinbiologen sir Alister Hardy, som upptäckte likheten mellan människors fettlager och späcket hos marina djur. Den förhärskande teorin var vid den tiden att människan hade utvecklats som jägare på savannen, eftersom fossil av våra första förfäder hittats där. Hardy radade dock upp många egenskaper som skiljer människor från apor och drog slutsatsen att vi på flera punkter liknar dykande djur mer än savanndjur.
Men teorin blev hånad och ignorerad av antropologer, som sedan tidigt 1900-tal arbetat utifrån savannteorin. Dock kom savannteorin att ifrågasättas på 1990-talet, när man upptäckte att de platser där fossil från våra tidigaste förfäder hade hittats var fulla av fossilt pollen, vilket visade att där funnits skog. I dag anser många antropologer i stället att människan har utvecklats i en mosaik av olika miljöer, både i skog och öppnare terräng. Många biologer är dock intresserade av vattenteorin, eftersom det är lättare att förklara varför vi skiljer oss från de andra människoaporna om vi har utvecklats i helt olika miljöer. De andra aporna håller ju till i skogen.
Nya studier ger ytterligare stöd åt vattenteorin. Forskning under ledning av professor Michael Crawford visar att våra stora hjärnor är beroende av marina fetter för att utvecklas optimalt, och att marin mat kan ha möjliggjort den snabba utvecklingen av hjärnan hos tidiga Homo. Teorin stärktes ännu mer när en forskargrupp ledd av professor Curtis Marean år 2007 hittade lämningar efter vad man tror kan ha varit de första Homo sapiens som lämnade Afrika, i grottor vid stranden i Pinnacle point i Sydafrika. De levde till stor del av snäckor och musslor som de hämtade i vattnet. Annan forskning under det senaste decenniet konstaterar att fossil av flera av våra tidiga förfäder, till ex- empel Homo erectus, uppvisar förändringar i örat i form av ett slags benutväxter, exostoser, som tyder på att de tillbringade mycket tid i vattnet.
Kanske var det genom att våra tidiga förfäder anpassades till ett liv i strandkanten, med simning och dykning efter mat, som vi blev så olika de andra människoaporna. Det skulle förklara varför våra kroppar tycks dela flera anatomiska och fysiologiska egenskaper med marina däggdjur, till exempel dykresponsen och mjältesresponsen. Det finns alltså allt fler resultat från olika forskningsområden som tyder på att någon del av människans tidiga utveckling kan ha skett på havsstranden. Kanske är det därför vi ofta väljer sol och badsemester, och gärna skaffar pool i trädgården.
Teorin att våra förfäder var dykare är dock fortfarande kontroversiell. Framtida forskning kommer sannolikt att få bilden att klarna. Men oavsett vad som har utspelat sig under evolutionens gång så kan vi nu simma och dyka bättre än de flesta andra landdjur – lika bra som många grunda dykare bland de vattenlevande däggdjuren. Och din egen förmåga kan du träna upp ytterligare – kanske redan nu i sommar. l