Brons­ål­derns dna-spår

STÄP PEN

Forskning & Framsteg - - Augusti/2017 - Av HEN­RIK HÖ­JER Fo­to WILD WONDERS OF EUROPE / LESNIEWSKI/ NPL

GENE T ISK T S PÅR

hos da­gens eu­ro­pé­er. Nya dna-ana­ly­ser vi­sar att sto­ra grup­per av unga män an­län­de till Cen­tra­leu­ro­pa för 5 000 år se­dan.

ör 5 000 år se­dan nåd­des Eu­ro­pa av en stor mi­gra­tion ös­ter­i­från. Det har främst be­lagts ge­nom fle­ra stu­di­er av genetik, där fors­kar­na ser att dna från jä­ga­re-sam­la­re och från jord­bru­ka­re har blan­dats ut med ge­ne­tis­ka va­ri­an­ter av en typ som ti­di­ga­re var myc­ket ovan­li­ga i Cen­tra­leu­ro­pa. För­änd­ring­en sked­de av allt att dö­ma myc­ket snabbt, var­för en stor­ska­lig mi­gra­tion är en rim­lig för­kla­ring.

Her­de­fol­ket yam­naya från stäp­per­na norr om Svar­ta ha­vet och Kaspis­ka ha­vet är den grupp som san­no­likt för­kla­rar det­ta. Histo­ri­en om den­na folk­vand­ring vi­sar hur myc­ket som ti­di­ga­re va­rit okänt om vår för­histo­ria.

Det be­rät­tar Kristi­an Kristi­an­sen, som ny­li­gen fick Dan­marks störs­ta ar­ke­o­lo­gipris, Erik Wes­ter­by-pri­sen, för sin mång­å­ri­ga forsk­ning om brons­ål­dern. I dag är han se­ni­or­pro­fes­sor i arkeologi vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet.

Han lik­nar det som sked­de i cen­tra­la och nor­ra Eu­ro­pa för 5000 år se­dan vid eu­ro­pé­er­nas in­tåg i Nya värl­den år­hund­ra­de­na ef­ter Christo­fer Co­lum­bus seg­lats år 1492. Ur­sprungs­be­folk­ning­en gick un­der i sjuk­do­ma­re l ler­dö­da­des, och de som an­län­de in­led­de en de­mo­gra­fisk, kul­tu­rell och po­li­tisk do­mi­nans.

Folk­grup­pen yam­naya är känd se­dan ti­di­ga­re, men har främst va­rit för­pas­sad till spe­ci­a­lis­ter­nas bord.

– Yam­naya ha­de häs­tar och vag­nar med hjul, sä­ger Kristi­an Kristi­an­sen. Så de för­flyt­ta­de sig tro­li­gen mel­lan bo­ska­pens som­mar- och vin­ter­be­ten. Kanske red de häs­tar­na, el­ler så an­vän­de de dem mest som drag­djur. Men det var en ny livs­stil.

Han tilläg­ger att de här upp­täck­ter­na har gjorts helt ny­li­gen, främst med hjälp av dna-ana­ly­ser av ske­lett och iso­to­pa­na­lys av stron­ti­um­strål­ning. Det kan av­slö­ja om en per­son har levt nå­gon an­nan­stans än där hon el­ler han dog.

Till skill­nad från den ti­di­ga­re mi­gra­tio­nen av jord­bru­ka­re från Mel­la­nöstern till Eu­ro­pa för drygt 10 000 år se­dan, be­stod yam­nay­as folk­vand­ring till 90 pro­cent av män. Mat­ti­as Ja­kobs­son, pro­fes­sor i genetik vid Uppsa­la uni­ver­si­tet, har i en ti­di­ga­re in­ter­vju i Forsk­ning & Fram­steg jäm­fört des­sa grup­per med hur vi­king­ar­na tro­li­gen lev­de:

– Det hand­la­de även då om grup­per av män som gav sig av, ibland i kri­giskt syf­te, ibland för att be­dri­va han­del. Många av dem slog sig se­dan ner på and­ra plat­ser. Jag tror att mi­gra­tio­nen för 5 000 år se­dan kan ha sett lik­nan­de ut. Fors­kar­na vet i nu­lä­get in­te ex­akt var­för yam­naya mi­gre­ra­de. – Men jag tror att det finns de­mo­gra­fis­ka och so­ci­a­la fak­to­rer, sä­ger Kristi­an Kristi­an­sen. Vi vet att i lik­nan­de sam­häl­len så gick ar­vet från fa­dern ba­ra till den älds­te so­nen. Det be­ty­der att det fanns unga män som in­te ha­de nå­gon fram­tid i hem­met. Visst kun­de de stan­na och ar­be­ta för si­na sto­re­brö­der, men det

STOR MI­GRA­TION

År 2015 blev en ana­lys av 69 ske­lett från Eu­ro­pa kla­ra. De är mel­lan 3 000 och 8 000 år gam­la, men i det­ta ­ma­te­ri­al ser man en helt ny typ av dna i de ske­lett som är yng­re än 4 500 år. Ske­let­ten från Cen­tra­leu­ro­pa har från den­na tid 75 pro­cent av sitt dna från dem som kom från stäp­pen. Det hand­la­de allt­så om en rätt stor ­de­mo­gra­fisk för­änd­ring på re­la­tivt kort tid. var sä­kert mer fres­tan­de att slå sig ihop med li­ka­sin­na­de och dra väs­terut och ko­lo­ni­se­ra ny mark.

– Det har tro­li­gen hand­lat om ton­å­ri­ga poj­kar. Vi vet från da­gens forsk­ning att den­na grupp är bå­de risk­be­nä­gen och rör­lig, fort­sät­ter Kristi­an Kristi­an­sen.

Hos yam­naya var det tro­li­gen en el­ler fle­ra äld­re män som led­de grup­per­na av unga män när de gav sig i väg. För­flytt­ning­ar­na sked­de sä­songs­vis, och de gav sig ut på rä­der läng­re och läng­re väs­terut. Res­ten av året var de unga män­nen hos si­na för­äld­rar el­ler i sam­häl­len där de tro­li­gen äg­na­de sig åt her­de­syss­lor.

Hi­sto­riskt sett har her­de­kul­tu­rer va­rit mer kri­gis­ka än jord­brukskul­tu­rer. De har präg­lats av rör­lig­het och hål­lit häs­tar, vil­ket har gyn­nat ett man­ligt kri­ga­ri­de­al.

En an­nan tänk­bar or­sak till yam­nay­as mi­gra­tion är kli­mat­för­änd­ring­ar. Ti­den ef­ter om­kring 3 000 f.kr. präg­la­des av fuk­ti­ga­re kli­mat med mer ne­der­börd, vil­ket var gynn­samt för de be­tes­mar­ker som yam­naya-her­dar­na var be­ro­en­de av. Bra be­te gjor­de att bo­skaps­hjor­dar­na väx­te och kun­de fö­da stör­re grup­per av män­ni­skor.

En­ligt en an­nan stu­die ex­pan­de­ra­de yam­naya även ös­terut, till da­gens Mon­go­li­et och söd­ra Si­bi­ri­en – där de helt ska ha er­satt den ti­di­ga­re be­folk­ning­en. De ska ha do­mi­ne­rat Cen­tra­la­si­en än­da till för 2 000 år se­dan, då ös­ta­si­a­tis­ka folk ska ha ta­git över.

Yam­nay­as bo­skap be­stod av häs­tar, kor och får, och de lev­de främst på kött, me­je­ri­pro­duk­ter och fisk. Den pro­te­in­ri­ka di­e­ten med­för­de att me­del­livs­läng­den var re­la­tivt hög, om­kring 50–60 år. Di­e­ten gjor­de dem även re­la­tivt långa. De ska ha va­rit lju­sa i hyn, men ha­de san­no­likt mör­ka ögon.

En vik­tig och ti­di­ga­re okänd fak­tor i sam­man­hang­et är att Eu­ro­a­si­en av allt att dö­ma drab­ba­des av pes­ten ef­ter yam­nay­as mi­gra­tion. En­ligt en ar­ti­kel i The Cell härom året, som Kristi­an Kristi­an­sen var med­för­fat­ta­re till, är det­ta den älds­ta kän­da pes­te­pi­de­min. Men om­fatt­ning­en är än­nu oklar.

Spår av pes­ten har hit­tats i om­rå­den från Si­bi­ri­en till Ös­ter­sjön. Kristi­an Kristi­ans en och hans kol­le­ger har ana­ly­se­rat tand-d n af rån 101 brons­ål­ders in­di­vi­der i Eu­ro­pa och Asi­en. Hos sjua v des­sa fann de spår av bak­te­ri­en Yersi­nia pes­tis, som or­sa­ka­de pest. Des­sa sju kom från fynd­plat­ser i da­gens Est­land, Po­len, Ar­me­ni­en och Ryss­land (söd­ra Si­bi­ri­en, nä­ra grän­ser­na till Mon­go­li­et och Ka­zakstan) och kun­de da­te­ras till främst 2000-ta­let f.kr. Med 99-pro­cen­tig sä­ker­het dog de av pes­ten, en­ligt fors­kar­na.

I vil­ken om­fatt­ning som smit­tan spreds un­der den­na pe­ri­od är dock fort­fa­ran­de oklart. En epi­de­mi krä­ver en viss be­folk­ningstät­het–och för 5000 år se­dan fanns det, en­ligt för­sik­ti­ga be­räk­ning­ar, fär­re än 50 mil­jo­ner män­ni­skor i he­la värl­den. När­di­ger­dö­den spred spå 1300- ta­let var be­folk­nings­mäng­den om­kring tio gång­er stör­re.

Fors­kar­na tror dock att det­ta ut­brott av pest kan va­ra or­sa­ken till att be­folk­ning­en mins­ka­de i Eu­ro­pa och Asi­en un­der sam­ma tid. Tro­li­gen ha­de pes­tens sprid­ning och kon­se­kven­ser ett sam­band med den om­fat­ta­de mi­gra­tio­nen.

– Pes­ten kom san­no­likt med yam­naya, sä­ger Kristi­an Kristi­an­sen.

Den­na för­hi­sto­ris­ka pest kan nu läg­gas till de tre histo-

ris­ka pest­ut­brott som finns do­ku­men­te­ra­de: den jus­ti­ni­ans­ka pes­ten på 500-ta­let, di­ger­dö­den på 1300-ta­let och pes­ten som spreds från Ki­na till and­ra de­lar av Asi­en och Afri­ka i slu­tet av 1800-ta­let och i bör­jan av 1900-ta­let.

Yam­nay­as mi­gra­tion var av allt att dö­ma bå­de om­fat­tan­de och snabb. ”Det är in­tres­sant att det gick så fort, och det an­ty­der bå­de en kon­kur­rens­för­del och ett ag­gres­sivt an­vän­dan­de av den­na för­del”, skri­ver an­tro­po­lo­gen Da­vid W. Ant­ho­ny i boken The hor­se, the whe­el, and lan­gu­age (Prin­ce­ton uni­ver­si­ty press, 2010). Häs­ten och vag­nen var cen­tra­la fak­to­rer i de­ras snab­ba ex­pan­sion.

– Det var en re­gel­rätt folk­vand­ring, och det var främst om­rå­den som mest lik­na­de stäp­pen som ko­lo­ni­se­ra­des, sä­ger Kristi­an Kristi­an­sen.

Så små­ning­om sked­de en in­teg­ra­tion mel­lan yam­naya och jord­bru­kar­na i och med att de fick barn till­sam­mans och för att de an­län­dan­de yam­naya-män­nen ef­ter hand blev bo­fas­ta.

– Vi har sett att många kvin­nor väx­te upp med jord­bruks­di­et och se­dan änd­ra­de di­et som vux­na. Det­ta kan va­ra tec­ken på att de byt­te miljö. Det kan ibland ha skett helt fred­ligt – men ibland dra­ma­tiskt och våld­samt, sä­ger Kristi­an Kristi­an­sen. Vi har även sett spår av mas­sak­rer.

Brons­ål­dern har på se­na­re år kom­mit att be­trak­tas som en rätt våld­sam epok (se ”Den bru­ta­la brons­ål­dern”, F&F 4/2013). Många gra­var från den­na tid vitt­nar om våld­sam död hos bå­de den bo­fas­ta och den in­vand­ra­de be­folk­ning­en, vil­ket ty­der på att de ny­an­län­da in­te all­tid var väl­kom­na.

– Men den lång­sik­ti­ga kon­se­kven­sen var att yam­nay­as genetik blev do­mi­ne­ran­de i Eu­ro­pa, sä­ger Kristi­an Kristi­an­sen. Och det är den genetik som vi har i dag. Vi här­stam­mar från stäp­pen. Han på­pe­kar att un­der den­na tid mins­ka­de andelen dna från Ana­to­li­en i vis­sa om­rå­den från 50 pro­cent ner till mind­re än 10 pro­cent ef­ter yam­nay­as mi­gra­tion. De­lar av Eu­ro­pas be­folk­ning har allt­så ett på­brå från i förs­ta hand yam­naya och i and­ra hand den ur­sprung­li­ga jä­gar-sam­lar be­folk­ning­en, en­ligt vad fors­kar­na kan sä­ga i dag.

– Det var en ge­ne­tisk, kul­tu­rell och språk­lig för­änd­ring som vi ba­ra har bör­jat för­stå. Häs­tens roll i det­ta är till ex­em­pel om­de­bat­te­rad, sä­ger Kristi­an Kristi­an­sen. Den närms­ta pa­ral­lel­len är ju Ame­ri­ka på 1500- och 1600-ta­len.

Yam­naya kom med en ny so­ci­al or­ga­ni­sa­tion, som lev­de vi­da­re in i brons­ål­dern.

– Den bygg­de på små hus­håll och på fa­mil­jen. Och mo­del­len var fram­gångs­rik ef­tersom den lev­de vi­da­re, sä­ger Kristi­an Kristi­an­sen.

Det ne­o­li­tis­ka sam­häl­le som de kom till be­stod av stör­re grup­per, kla­ner.

Myc­ket ty­der även på att yam­naya tog med sig det in­doeu­ro­pe­is­ka språ­ket till Eu­ro­pa, ef­tersom nå­gon form av pro­to­ger­mans­ka bör­ja­de ta­las i Nor­deu­ro­pa vid den­na tid.

Ef­ter mi­gra­tio­nen och in­teg­ra­tio­nen for­ma­des den så kal�-

la­de snörkeramiska kulturen. Det var en ke­ra­mik­kul­tur som känns igen på ler­kru­kor­nas snör­möns­ter. Tro­li­gen hand­lar det om att man imi­te­ra­de yam­naya-fol­kets trä­be­hål­la­re. Den snörkeramiska kulturen ha­de strids­yx­an som sin främs­ta sym­bol.

Även snör­ke­ra­mi­ker­na ha­de in­di­vi­du­el­la gra­var, pre­cis som yam­naya, och den­na snab­ba för­änd­ring av grav­skick är en­ligt fors­kar­na ett tyd­ligt tec­ken på en sam­hälls­för­änd­ring, gi­vet de djupt ex­i­sten­ti­el­la in­ne­bör­der­na i en kul­turs grav­skick.

– Rent ar­ke­o­lo­giskt är det gra­var­na som de­fi­ni­e­rar yam­naya, sä­ger Vol­ker Heyd, som är ar­ke­o­log och fors­ka­re vid uni­ver­si­te­tet i Bri­stol och har fors­kat om grup­pen i över tio år.

Han be­to­nar att myc­ket forsk­ning om yam­nay­as mi­gra­tion åter­står. Fyn­den är re­la­tivt få­ta­li­ga och än är bil­den in­te helt klar.

– Vi vet in­te vad de kal­la­de sig själ­va el­ler vad and­ra kal­la­de dem. Nam­net yam­naya kom­mer från rys­kan och syf­tar på de­ras gra­var, och de fles­ta gra­var har hit­tills hit­tats i rysk­ta­lan­de om­rå­den.

– De ha­de myc­ket ka­rak­te­ris­tis­ka gra­var. Men vi vet in­te myc­ket om de­ras bo­sätt­ning­ar, tilläg­ger Vol­ker Heyd, som va­rit med och grävt ut många av yam­nay­as gra­var i Ung­ern ti­di­ga­re.

Den­na som­mar har han äg­nat åt att un­der­sö­ka yam­nay­agra­var i Ser­bi­en.

Grav­hö­gar­na var of­ta pla­ce­ra­de så att de bil­da­de möns­ter i land­ska­pet. San­no­likt var syf­tet att man skul­le kun­na ori­en­te­ra sig ef­ter dem på stäp­pen.

– De be­grav­des i in­di­vi­du­el­la gra­var med en grav­hög över, sä­ger Vol­ker Heyd. Den dö­de la­des på ryg­gen med be­nen krök­ta och föt­ter­na mot mar­ken. Det­ta sätt att be­gra­va män­ni­skor var unikt för Eu­ro­pa un­der brons­ål­dern, så rent ar­ke­o­lo­giskt är det gra­var­na som de­fi­ni­e­rar dem. Och des­sa gra­var upp­kom­mer på 3000-ta­let f.kr.

Man kan ba­ra spe­ku­le­ra om var­för yam­naya be­grav­de si­na dö­da på det­ta sätt. En tolk­ning gör gäl­lan­de att bru­ket att be­gra­vas med föt­ter­na mot mar­ken häng­er ihop med de­ras av­bild­ning­ar av skor el­ler san­da­ler. En­ligt Vol­ker Heyd kan det ha att gö­ra med en tan­ke om att de ska kun­na gå ut ifrån gra­ven, el­ler kun­na gå till en an­nan värld ef­ter döden.

– Vi har hit­tat många va­pen i gra­var­na, och vi tror ju att det­ta är bör­jan på el­ler en del av den kri­gar­kul­tur som väx­te fram på brons­ål­dern, sä­ger han.

Gra­var­na var som sagt in­di­vi­du­el­la, och för­sed­da med vis­sa ut­smyck­ning­ar.

– Vi har in­te sett någ­ra stör­re skill­na­der mel­lan män och kvin­nor, men 80 pro­cent av al­la yam­naya-gra­var som hit­tats är mans­gra­var. Så det kan ju va­ra så att kvin­nor­na in­te alls be­grav­des, det vet vi in­te, sä­ger Vol­ker Heyd.

Han tilläg­ger att många grav­hö­gar i Cen­tra­leu­ro­pa hål­ler på att för­stö­ras av jord­bruk, väg­byg­gen och väx­an­de stä­der.

– Så vi för­sö­ker skyn­da oss att kart­läg­ga gra­var­na in­nan det är för sent. Vi vill ju för­sö­ka för­stå des­sa män­ni­skor som för­flyt­ta­de sig tu­sen­tals kilo­me­ter och vars dna syns så tyd­ligt i många nor­deu­ro­pe­is­ka län­ders nu­va­ran­de be­folk­ning. Det är enormt fa­sci­ne­ran­de.

För om­kring 4 800 år se­dan kan man se mer och mer spår av d ens åkal­la­de strid sy x e kulturen i Skan­di­na­vi­en. Det hand­lar om fynd av strids­yx­or, men även om nya ty­per av gra­var. I re­gel be­grav­des de dö­da lig­gan­de på si­dan med upp­drag­na ben och med hu­vu­det vänt åt ös­ter. Tack va­re den se­nas­te ti­dens forsk­ning kan des­sa spår nu kny­tas till yam­naya-fol­ket och de­ras mi­gra­tion.

Tor­björn Ahl­ström är pro­fes­sor i hi­sto­risk os­te­o­lo­gi vid Lunds uni­ver­si­tet och har­va rit in­vol­ve­rad ide forsk­nings­pro­jekts om lett till de nya rö­nen, som ba­se­rats på dna-ana­ly­ser.

– Det är da­to­rer­na som är de sto­ra hjäl­tar­na i den­na forsk­ning, sä­ger han. Nu kan man ana­ly­se­ra dna i en långt stör­re ska­la än ti­di­ga­re. Men det hand­lar om att puss­la, och det mesta finns kvar att gö­ra.

Tor­björn Ahl­ström po­äng­te­rar att me­ga­lit­kul­tu­ren som fanns ti­di­ga­re ha­de kol­lek­ti­va gra­var, men att strid sy x e kulturen kom­me d ett nytt grav­skick där in­di­vi­du­el­la gra­var med sten­rö­sen do­mi­ne­ra­de.

Han ser yam­naya-mi­gra­tio­nen som ett fe­no­men som kan för­kla­ra till ex­em­pel den ök­ning av kropps­läng­den som in­träf­fa­de i Skan­di­na­vi­en strax fö­re brons­ål­dern.

– Folk blev mar­kant läng­re i he­la Nor­deu­ro­pa då, men vi har nog bäst da­ta i Sve­ri­ge från den­na tid, sä­ger han.

Män­nen öka­de från 165 till 177 cen­ti­me­ter, och kvin­nor­na öka­de från 153 till 166 cen­ti­me­ter.

–En mi­gra­tion kan för­kla­ra det­ta, men även för­änd­ra­de lev­nads­för­hål­lan­den, sä­ger Tor­björn Ahl­ström. Men vi be­hö­ver kom­plet­te­ra med an­nan evi­dens. Om yam­naya kom med eg­na häs­tar så bor­de det­ta kun­na be­läg­gas i fram­ti­da stu­di­er av dna i häst­ske­lett.

Även om många de­tal­jer än­nu är okla­ra, så är de fles­ta över­ens om att en helt ny bild bör­jar fram­trä­da. Som Kristi­an Kristi­an­sen sä­ger:

– Vi är ba­ra i bör­jan av för­stå­el­sen av den­na pro­cess. l

De nya forsk­nings­re­sul­ta­ten har pub­li­ce­rats un­der de se­nas­te åren, och nu bör­jar en ny bild av Eu­ro­pas för­histo­ria sät­ta sig (se även ”Här spå­ras sten­ål­derns mi­gra­tion”, F&F 4/2016). Myc­ket av forsk­ning­en sam­man­fat­ta­des ny­li­gen i en ar­ti­kel i An­tiqui­ty av bland and­ra Kristi­an Kristi­an­sen.

”Den dö­de la­des på ryg­gen med be­nen krök­ta och föt­ter­na mot mar­ken. Det­ta sätt att be­gra­va män­ni­skor var unikt för Eu­ro­pa un­der brons­ål­dern.”

Vol­ker Heyd, ar­ke­o­log och fors­ka­re

Norr om Svar­ta ha­vet lig­ger det stäpp­land­skap där yam­nay­a­fol­ket lev­de. Många unga män läm­na­de det­ta om­rå­de för att ta sig väs­terut.

FLYTTLASS FÖR 5 000 ÅR SE­DAN

Yam­nay­agrav i Ukrai­na. Man­nen var 1,80 me­ter lång och har be­gravts med be­nen upp­drag­na på ty­piskt yam­nay­a­manér.

Brons­ål­dersyx­or. Fle­ra av dem kom­mer från den så kal­la­de strids­yx­e­kul­tu­ren, som fanns i nor­ra Eu­ro­pa för cir­ka 4 500 år se­dan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.