Var­för gav vi upp det jäm­li­ka jä­gar­li­vet?

Så hävs slad­den

Forskning & Framsteg - - Frågor + Svar -

Vis­sa me­nar att jord­bruks­re­vo­lu­tio­nen i många ­av­se­en­den för­säm­ra­de män­ni­skans vill­kor. Det led­de till mer ar­be­te, en­si­di­ga­re kost, säm­re hälsa och upp­koms­ten av hi­e­rar­ki­er, svält och fat­tig­dom. Om nack­de­lar­na var så många – var­för över­gavs då jä­gar- och sam­lar­li­vet? /Je­an-lou­is von Dar­del

Var­för män­ni­skan blev jord­bru­ka­re och bo­skaps­skö­ta­re och där­med över­gav en fler­tu­sen­å­rig ex­istens som jä­ga­re och sam­la­re är en av den ar­ke­o­lo­gis­ka forsk­ning­ens sto­ra frå­gor. Den har ing­et en­ty­digt svar, men det finns myc­ket in­tres­sant att sä­ga i äm­net.

Ti­di­ga­re har ar­ke­o­lo­ger de­bat­te­rat om de ur­sprung­li­ga jä­gar- och sam­lar­kul­tu­rer­na i Skan­di­na­vi­en själ­va över­gick till att bli bön­der, el­ler om de träng­des un­dan av in­vand­ran­de jord­bru­kan­de kul­tu­rer. I dag är den van­li­gas­te upp­fatt­ning­en att bå­da pro­ces­ser­na ägt rum, men att den för­ra va­rit do­mi­ne­ran­de. Över­gång­en till jord­bruks­ba­se­rad eko­no­mi led­de till sta­bi­la­re mat­för­sörj­ning och en väx­an­de be­folk­ning samt på sikt även bätt­re lev­nads­för­hål­lan­den. De ti­di­ga bön­der­na bod­de i väl­or­ga­ni­se­ra­de sam­häl­len, i or­dent­li­ga lång­hus.

Att för­änd­ring­en ge­ne­rellt skul­le ha med­fört säm­re lev­nads­för­hål­lan­den finns det inga be­lägg för i Skan­di­na­vi­en, men det är sant att den in­te ba­ra in­ne­bar för­de­lar för in­di­vi­der­na. Det ny­bliv­na jord­bru­kar­sam­häl­let ut­veck­la­des snabbt på fle­ra oli­ka plan och blev bland an­nat myc­ket hi­e­rar­kiskt, med mak­ten kon­cen­tre­rad till ett få­tal män. Spå­ren av den mak­ten kan vi fort­fa­ran­de se i vårt land­skap som dö­sar och lång­hö­gar – sto­ra grav­mo­nu­ment av­sed­da för en en­da per­son. /Mats Lars­son, pro­fes­sor i arkeologi, Lin­néu­ni­ver­si­te­tet

”Över­gång­en till jord­bruks­ba­se­rad eko­no­mi led­de till sta­bi­la­re mat­för­sörj­ning och en väx­an­de be­folk­ning.”

Där­för ser vi rött – även ge­nom plast

Var­för ger vitt ljus ge­nom en röd ge­nom­skin­lig plast­film ett rött ljus? Plas­ten är röd för att den re­flek­te­rar rö­da våg­läng­der. Bor­de in­te det le­da till att den in­te släp­per ige­nom rött ljus, så att lju­set på and­ra si­dan fil­men sak­nar rö­da våg­läng­der? /Ste­fan Samu­el­son

Röd plast har färg­pig­ment som ab­sor­be­rar al­la våg­läng­der för­u­tom rö­da. Den mins­kar då an­de­len av des­sa våg­läng­der bå­de för re­flek­te­rat ljus och för ljus som släpps ige­nom fil­men, så att vi ser en röd­ak­tig ton.

Det finns dock fil­ter som är trans­pa­ren­ta för vis­sa våg­läng­der men re­flek­te­rar and­ra våg­läng­der. De kal­las för in­ter­fe­rens­fil­ter och be­står of­ta av en glas­ski­va be­lagd med fle­ra la­ger av oli­ka ma­te­ri­al i myc­ket tun­na skikt. /Lin­da Lund­ström, fors­ka­re i vi­su­ell op­tik, KTH

Tyder flo­res­män­ni­skans lil­la hjär­na på läg­re in­tel­li­gens?

/Victor

Den blott me­ter­långa män­ni­sko­ar­ten flo­res­män­ni­skan (Ho­mo flo­re­si­ensis) levde på ön Flo­res i nu­va­ran­de In­do­ne­si­en. De yngs­ta fyn­den har ny­li­gen omda­te­rats till cir­ka 100 000 – 60 000 år fö­re nu­tid. De an­ty­der att flo­res­män­ni­skan till­ver­ka­de sten­red­skap, ja­ga­de öns små­väx­ta ele­fan­ter, styc­ka­de dem och an­vän­de eld – möj­li­gen för att tilla­ga by­tet. Tolk­ning­ar­na är om­strid­da, men man kan än­då frå­ga sig hur hon kun­de ha en så avan­ce­rad kul­tur med sin myc­ket lil­la hjär­na, vars vikt upp­skat­tats till ba­ra cir­ka 440 gram. Hjärn­vik­ten hos den mo­der­na män­ni­skan, Ho­mo sa­pi­ens, är i me­del­tal cir­ka 1 400 gram. Hos schim­pan­sen är den om­kring 380 gram.

Hjärn­vikt är emel­ler­tid in­te den en­da fak­tor som be­stäm­mer vår kog­ni­ti­va för­må­ga. Vik­ti­ga­re fak­to­rer är san­no­likt bland an­nat det to­ta­la an­ta­let nerv­cel­ler i hjär­nan, an­ta­let för­bin­del­ser mel­lan oli­ka hjärn­de­lar och an­ta­let kopp­ling­ar (sy­nap­ser) mel­lan nerv­cel­ler­na – samt den re­la­ti­va stor­le­ken hos vis­sa hjärn­de­lar, sär­skilt stor­hjär­nans så kal­la­de pre­fron­ta­la bark hos dägg­djur.

Kråk­fåg­lar och pa­pe­go­jor har myc­ket små hjär­nor, men de­ras kog­ni­ti­va för­må­gor kan jäm­fö­ras med apors, till och med män­ni­sko­a­pors. Ny­li­gen har man vi­sat att nerv­cel­ler­na är myc­ket tä­ta­re pac­ka­de i des­sa fåg­lars hjär­nor än i dägg­djurs­hjär­nor, vil­ket le­der till att de to­talt har un­ge­fär li­ka många nerv­cel­ler som många apor. Fåg­lar­na har dess­utom en stör­re an­del av si­na nerv­cel­ler i stor­hjär­nan.

Flo­res­män­ni­skan kan ha här­stam­mat från den ti­di­ga ar­ten Ho­mo ha­bi­lis, med en upp­skat­tad hjärn­vikt på cir­ka 650 gram, el­ler från den se­na­re Ho­mo erectus, vars hjärn­vikt har upp­skat­tats till cir­ka 1 000 gram. Då hon blev iso­le­rad på ön Flo­res kan hon ha mins­kat i kropps­stor­lek – nå­got som of­ta sker med dägg­djur på öar.

Vi får tro­li­gen ald­rig nå­got svar på frå­gan om hur flo­res­män­ni­skan un­der sin evo­lu­tion kun­de bi­be­hål­la en re­la­tivt väl­ut­veck­lad kul­tur, trots minskad hjärn­stor­lek. Hon kom­pen­se­ra­de kanske ge­nom att till ex­em­pel ut­veck­la fler sy­nap­ser mel­lan nerv­cel­ler­na, el­ler dju­pa­re få­ror i stor­hjär­nans bark. Al­ter­na­tivt kan hon ha off­rat vis­sa men­ta­la för­må­gor. Då kan de­lar av hjär­nan ha fri­gjorts för det som var vik­ti­gast för över­lev­na­den. Hos den mo­der­na män­ni­skan kan vis­sa så­da­na för­änd­ring­ar ske un­der en in­di­vids lev­nad. Ett of­ta ci­te­rat ex­em­pel är för­sto­ring av hjärn­om­rå­den som styr hän­der­na hos pi­a­nis­ter. /Anders Lun­dquist, ­uni­ver­si­tets­lek­tor em. biologi, Lunds uni­ver­si­tet

”... man kan än­då frå­ga sig hur hon ­kun­de ha en så avan­ce­rad kul­tur med sin myc­ket lil­la hjär­na, vars vikt upp­skat­tas till ba­ra cir­ka 440 gram.”

För att hä­va slad­den ut­nytt­jar an­ti­sladd­sy­ste­met prin­ci­pen att ett for­don som brom­sas på ena si­dan bör­jar ro­te­ra åt det hål­let, som när en ka­no­tist styr ge­nom att brom­sa med pad­deln. Vid en understyrd sladd brom­sar bi­len på det in­re bak­hju­let, vil­ket får bi­lens ro­ta­tion att öka. Vid en överstyrd sladd brom­sar bi­len nor­malt på det ytt­re fram­hju­let, ­vil­ket får bi­lens ro­ta­tion att mins­ka. Re­sul­ta­tet blir at­t­bak­vag­nen vill in­åt och in­te far iväg ut­åt i kur­van.

HÄVNING UNDERSTYRD SLADD HÄVNING ÖVERSTYRD SLADD BROMSAT HJUL

Pa­pe­go­jor har myc­ket li­ten hjär­na, men nerv­cel­ler­na är ef­fek­tivt pac­ka­de. De kan va­ra li­ka in­tel­li­gen­ta som apor.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.