Hjälpte det att borra hål i huvudet?
I en artikel om lobotomi läste jag att det gjordes kirurgiska ingrepp genom kraniet redan på stenåldern – så kallad trepanering. Vet man varför dessa gjordes, var det vanligt – och verkar de ha haft någon effekt? /Mats
!Arkeologiska fynd, skriftliga källor och etnografiska berättelser visar att trepanationer har skett under tusentals år i olika kulturer över stora delar av världen. Operationstekniken användes mellan den yngre stenåldern (för cirka 6–7 000 år sedan) och fram till början av 1900-talet. Man kan inte ge en specifik förklaring, det finns sannolikt flera.
Det fanns ett flertal meto- der att trepanera, till exempel genom att skrapa, hugga, mejsla, såga eller borra i skallbenet. Det vanligaste sättet var att skrapa med ett vasst föremål i sluttande vinkel genom skalltaket. Metoden minskar risken att skada hjärnhinnorna och har använts i alla delar i världen där trepanationer förekommit.
En intressant upplysning ger den franske kirurgen Lucas-championniére, som i början av 1900-talet experimenterade med att göra en trepanation på en död människa. Det tog honom 35 minuter med en obearbetad flinta som enda verktyg att åstadkomma en öppning i kraniet.
Operatörerna var skick- liga och hade en mycket god kunskap om anatomi, teknik och verktyg – liksom om sterilisering, desinfektion och efterbehandling. Cirka 80–85 procent av de trepanerade personerna överlevde ingreppet, vilket framgår av att hålet i kraniet har börjat växa igen.
Trepanationerna har gjorts i kulturer med en annan förståelse av hälsa och ohälsa än vår moderna och får i våra ögon drag av både medicinsk behandlingsmetod och rituell handling. Enligt etnografiska skildringar har ett gemensamt syfte ofta varit att ta bort någonting – traumatiska upplevelser, demoner, ett upplevt tryck, huvudvärk, blod eller benbitar. /Kristina Jennbert, professor i arkeologi, Lunds universitet
Varför finns nagelskräck?
Fobier är en sådan konstig blandning av rationella och irrationella rädslor. Det är lätt att förstå en skräck för till exempel giftiga djur eller höjder, men svårare att förstå varför någon exempelvis är rädd för sina tånaglar. Finns det både evolutionärt grundade och mer slumpartade fobier? /Mirjam
Om en person skulle söka behandling för rädsla för sina egna tånaglar skulle jag förmodligen komma fram till att det nog inte handlar om en traditionell så kallad ”specifik fobi”, utan snarare om att tånaglarna är associerade med något som individen uppfattar som potentiellt farligt. Exempelvis skulle personen kanske ha en överdriven rädsla för den smuts som alltid finns under tånaglarna och att smutsen skulle kunna smitta individen med en sjukdom. Det skulle i så fall inte vara naglarna i sig som är det farliga, utan det som finns under naglarna ( bakterier, virus, sporer). Det skulle också kunna handla om dysmorfofobi, det vill säga en upptagenhet av en verklig eller föreställd kroppslig defekt. Ofta är defekten, i detta fall naglarna, inte synlig för omgivningen men upplevs som i det närmaste outhärdlig för den drabbade (till exempel ”äcklig nagelfärg” eller att de är ”för grova”). En annan alternativ förklaring till tånagelskräck är att personen varit med om, eller bevittnat, tortyr där smärta åsamkats med tång på nämnda kroppsdel. Det är emellertid långt ifrån alltid man intellektuellt kan härleda sin fobi till något konkret. Ofta skapas en fobi av att man varit med om en potentiellt farlig situation, så som i 1900-talsexperimentet med lille Albert. Forskaren John B. Watson lät det
elva månader gamla barnet leka med försöksråttor och efter ett tag skapade försöksledaren ett kraftigt oväsen genom att banka på ett järnrör med en hammare samtidigt som en vit råtta visade sig för barnet. Detta resulterade i att lille Albert inte bara utvecklade en fobi för vita råttor, utan denna skräckreaktion generaliserades sedan också till exempelvis kaniner. Denna förmåga, att automatiskt dra långtgående slutsatser kan vara både en välsignelse och en förbannelse för oss.
Glädjande är att psykologisk behandling av fobier är mycket effektiv – även om nästan alla som söker sådan behandling tror att just deras fobi är så stark att det nog inte går att göra några framsteg. /Per Carlbring, professor i klinisk psykologi, Stockholms universitet
Är barn extra känsliga för nickel?
Min pappa säger att det är betydligt större risk att få nickelallergi om man tar hål i öronen när man är yngre än när man är vuxen. Stämmer det? /Matilda, tolv år
Din pappa har både lite rätt och lite fel. Uppfattningen att barn skulle vara känsligare än vuxna för nickel och andra kontaktallergener tycks vara felaktig – det har inte kunnat visas vetenskapligt. Men riskerna för barn kan ändå sägas vara högre, av flera skäl. Den som börjar sin exponering i unga år hinner utsättas för mer nickel, vilket ökar risken för allergi. Barn som blir nickelallergiska löper också större risk att få vänta länge på rätt diagnos, eftersom vård och föräldrar ofta är inriktade på barneksem (atopiskt eksem). Den som får sin nickelallergi som ung har dessutom flera år av besvär framför sig.
Nickelallergi är en kontaktallergi, en annan typ av allergi än vid allergisk astma och snuva, och hänger inte ihop med atopiskt eksem. Risken för nickelallergi och eksem beror framför allt på hur mycket nickel som kommer i kontakt med huden. Det kan komma från örhängen eller andra smycken, men också från föremål som klockor, spännen, knappar, glasögon, mobiltelefoner, mynt och verktyg.
I genomsnitt är cirka 8 procent av alla 16-åringar i Sverige (10 procent av flickorna och 5 procent av pojkarna) allergiska mot nickel. Bland vuxna är andelen ännu högre. Många tror att kvinnor är känsligare än män, men anledningen till att nickelallergi är vanligare hos kvinnor är att de är mer utsatta för kontakt med nickel.
Nickeltest (dimetylglyoximtest) är ett enkelt test som visar om föremål avger nickel. Det går att köpa på apotek. Hudläkare rekommenderar att nickelallergiska patienter ska använda det för att undvika kontakt med nickel. Det kan också användas förebyggande av den som vill minska risken för att utveckla en allergi.
Sedan 2001 är det förbjudet inom EU att sälja föremål avsedda för långvarig kontakt med huden om de avger nickel, men det har hittills haft begränsad effekt.
En god nyhet på området är att alla svenska mynt i år har blivit nickelfria. /Carola Lidén, professor emeritus, Institutet för miljömedicin, Karolinska institutet