FÄRGBLINDA FÄRGBYTARE?

Våra ögon har tre sorters celler, ”tappar”, som registrerar var sin färg: rött, blått och grönt. Hjärnan för samman och tolkar informationen från de olika tapparna – på så sätt kan vi uppleva mängder av nyanser. Bläckfiskarnas ögon har bara en sorts färgregistrerande celler. Därför har man antagit att de är färgblinda. Men bläckfiskar är mästare på att både kommunicera och kamouflera sig med färger. Hur denna ekvation går ihop har länge varit en gåta. Amerikanska forskare har nyligen visat att bläckfiskar trots allt kanske kan uppfatta färger. Nyckeln till detta tycks vara pupillens form, som är W-formad hos sepialiknande bläckfiskar, U-formad hos tioarmade bläckfiskar samt oval eller ”hantelformad” hos åttaarmade bläckfiskar.

Vår runda pupill släpper in ljuset rakt mot näthinnan. Där fokuseras det till ett litet område vilket ger maximal skärpa. Bläckfiskarnas utdragna pupiller sprider i stället ljuset så att olika ljusvåglängder – färger – träffar näthinnan på olika ställen. Det ger en suddig bild av omvärlden och orsakar ett brytningsfel som kallas kromatisk aberration. Om du någon gång har fått ögondroppar som utvidgar pupillen vid en synundersökning, så har du upplevt det virrvarr av färger som utmärker kromatisk aberration.

Enligt de amerikanska forskarna är bläckfiskarnas brytningsfel själva nyckeln till deras färgseende. Till skillnad från oss kan bläckfiskar justera avståndet mellan linsen och näthinnan så att ljus med en specifik våglängd – det vill säga en specifik färg – kan träffa mitt i prick på näthinnan. Genom att variera avståndet mellan lins och näthinna kan de sannolikt läsa av färgerna i omgivningen – en i taget.

Att tolka omgivningens färger på det här sättet är antagligen ganska krävande och kan därför vara en förklaring till varför bläckfisken har ovanligt stora synlober i hjärnan.