LEVER FORT – DÖR UNGA

Hos däggdjur och fåglar finns ett starkt samband mellan hjärnstorlek och livslängd: Ju större hjärna en art har, desto längre är den förväntade livslängden hos arten i fråga. Det kostar massor med energi och tar lång tid att bygga upp en stor hjärna. Om man ska hinna få valuta för den investeringen, så bör livstiden vara åtminstone hyfsat lång.

Men det här sambandet finns inte hos bläckfiskarna. Där är det snarare tvärt om. Pärlbåtar, som har en liten hjärna, kan leva i 20 år, medan åttaarmade och tioarmade bläckfiskar, som har stora hjärnor i förhållande till kroppsstorleken, åldras snabbt och sällan blir äldre än 1–3 år. Pärlbåtarna kallas ibland för levande fossil. Det beror på att deras utseende skiljer sig väldigt lite från utdöda arter som levde för ungefär 200 miljoner år sedan. De nu levande, skallösa bläckfiskarna har alltså utvecklats från arter som liknade pärlbåtarna.

Det finns forskare som menar att det var konkurrensen från fiskarna som medförde att bläckfiskar utan skal uppstod. Det ökade rörelsefriheten och lade grunden för de avancerade beteenden och den finstämda motorik som man i dag finner hos bläckfiskar.

Men utan skal blev bläckfiskarna lätta byten för rovfiskar. Bläckfiskarna utvecklade sitt kamouflage, men trots det var risken att bli uppäten så stor att evolutionen gynnade livsstilen ”lev fort och dö ung”. I djurriket innebär det att satsa alla resurser på att växa fort för att kunna fortplanta sig så tidigt som möjligt, och sedan dö. På så sätt uppstod den unika kombinationen: stor hjärna och kort livslängd. Detta är dock bara en teori.