Inte bara svensk kamera på månen

I er artikel om den svenska kapplöpningen till månen skriver ni bland annat att det enda svenska instrumentet som har funnits på månen är en Hasselbladskamera. Det är en sanning med modifikation. Bland de saker som finns kvarlämnade på månen finns också ”fem speglar för mätexperiment”. Utan min pappas forskning och uppfinning hade dessa speglar aldrig stått på månen.

Min farfar, Östen Bergstrand, var professor i astronomi i Uppsala. Min far, Erik Bergstrand, växte upp i observatoriets tjänstebostad med alla instrument som tillhörde astronomin på den tiden. Senare i livet fick han anställning som statsgeodet på Kartverket. Han hade en idé om hur han skulle kunna bestämma ljusets hastighet. En medarbetare på Kartverket blev intresserad och insåg att om Erik fick möjlighet att förverkliga sin idé, skulle den kunna användas som avståndsmätare.

Pappa fick en forskarplats på Nobelinstitutet i Stockholm, vilket ledde till en doktorsavhandling om ljushastighet och en avståndsmätare, geodimetern, som i en moderniserad version används än i dag. Ursprungligen bestod den av en stor spegel som ställdes upp på en höjd och själva geodimetern som ställdes på en annan. En ljusstråle sändes tur och retur till geodimetern, vilket gjorde det möjligt att registrera avståndet. Geodimetern revolutionerade avståndsmätning för bland annat kartritare. När månfärderna var aktuella användes pappas teknik för att säkert mäta avståndet till månen – och därför finns speglarna där.

En av kratrarna på månens baksida heter dessutom Bergstrand, efter pappa. /Åsa Fahlbeck f. Bergstrand