Maf­fia och ci­tro­ner

Ef­ter upp­täck­ten att skör­bjugg kan bo­tas med ci­trus­fruk­ter be­ställ­de den brit­tis­ka flot­tan mil­jon­tals li­ter ci­tronsaft som grogg­vir­ke åt si­na sjö­män. Men CITRONBOOMEN HA­DE EN BAK­SI­DA – den luk­ra­ti­va han­deln gjor­de det möj­ligt för maffian att eta­ble­ra sig

Forskning & Framsteg - - Ledare - Av HEN­RIK HÖ­JER Il­lust­ra­tion BJÖRN ÖBERG

Vå­ren 1747 drab­ba­des de­lar av be­sätt­ning­en på det brit­tis­ka lin­je­skep­pet HMS Sa­lis­bu­ry av skör­bjugg. Det var en myc­ket van­lig sjuk­dom på skepp som låg ute till havs un­der läng­re pe­ri­o­der. Och många för­sök att hit­ta ett bo­te­me­del ha­de gjorts un­der åren, ut­an tyd­li­ga re­sul­tat.

Men när be­sätt­ning­en på just HMS Sa­lis­bu­ry in­sjuk­na­de i skör­bjugg be­slu­ta­de skeppslä­ka­ren Ja­mes Lind (1716–1794) att me­to­diskt un­der­sö­ka oli­ka tänk­ba­ra bo­te­me­del. Det­ta blev sam­ti­digt värl­dens tro­li­gen förs­ta kän­da ran­do­mi­se­ra­de ve­ten­skap­li­ga stu­die gjord med kon­troll­grup­per. Ja­mes Lind de­la­de helt en­kelt in de sju­ka sjö­män­nen i oli­ka grup­per, för att se­dan ge dem oli­ka bo­te­me­del och jäm­fö­ra re­sul­ta­ten. Ex­pe­ri­men­tet lyc­ka­des över förväntan. I och med de allt läng­re seg­lat­ser­na ef­ter me­del­ti­dens slut blev skör­bjugg ett väx­an­de pro­blem. Sjö­män­nen kun­de va­ra till sjöss i många må­na­der på de allt stör­re skep­pen som seg­la­de över ha­ven. Ena­han­da mat och fram­för allt brist på C-vi­ta­min kun­de ef­ter ba­ra någ­ra vec­kor el­ler nå­gon må­nad le­da till trött­het och kraft­lös­het. Ef­ter hand kun­de den sju­ke ock­så få då­lig an­de­dräkt, blöd­ning­ar i hår­säc­kar, blö­dan­de gom och tand­loss­ning. De fles­ta sjö­män un­der ti­dig­mo­dern tid drab­ba­des nå­gon gång – så även lord Nel­son (1758–1805). Om sjuk­do­men för­vär­ra­des yt­ter­li­ga­re, fick sjö­män­nen även fläc­kar på hu­den och öpp­na sår i kom­bi­na­tion med ut­matt­ning och svå­ra smär­tor i musk­ler och le­der. Till sist fick de hög fe­ber och dog.

Själv­klart för­sök­te man bo­ta skör­bjug­gen på många sätt. Åder­låt­ning, att dric­ka salt­vat­ten el­ler urin och and­ra på­hitt tes­ta­des, men ut­an re­sul­tat. Men ef­tersom man ha­de kun­nat kon­sta­te­ra att drab­ba­de sjö­män i re­gel blev fris­ka när de kom i land, för­stod man att nå­gon typ av för­änd­ring till lands in­ne­bar bo­te­med­let. San­no­likt var det kost­hål­let, tänk­te man.

Ja­mes Lind var vis­ser­li­gen ut­bil­dad i lä­ran om de fy­ra kropps­väts­kor­na, som häv­da­de att det var oba­lan­sen mel­lan dem som ska­pa­de sjuk­dom. Men han ha­de ock­så hört ta­las om att or­sa­ken till skör­bjugg kun­de fin­nas i det man åt, och det fanns ti­di­ga­re upp­gif­ter om att ci­trus­fruk­ter even­tu­ellt kun­de bo­ta den fruk­ta­de sjuk­do­men. Lind de­la­de in tolv sjö­män som han be­döm­de ha­de li­ka långt gång­en skör­bjugg i sex grup­per, som fick oli­ka be­hand­ling. För­u­tom van­lig kost fick de var­je dag ett till­skott av an­ting­en ci­der, vi­nä­ger, havs­vat­ten, vitri­ol (äld­re be­näm­ning på sul­fat­hyd­ra­ter), apel­sin- och ci­tronsaft el­ler hav­re­vat­ten. Den öv­ri­ga in­sjuk­na­de be­sätt­ning­en fick ut­gö­ra kon­troll­grupp, även om Lind in­te for­mu­le­ra­de sig så. Inom en vec­ka var män­nen som fått ci­trus­fruk­ter på be­nen.

Resultatet skul­le få lång­sik­ti­ga kon­se­kven­ser, in­te ba­ra för sjö­män­nen.

Bak­grun­den till att be­ho­vet av att hit­ta ett bo­te­me­del mot skör­bjug­gen ha­de bli­vit allt­mer akut var bland an­nat den världs­om­seg­ling som brit­ten sir Ge­or­ge An­son led­de 1740–1744. Seg­lat­sen drab­ba­des svårt av skör­bjugg. Av åt­ta skepp med över 1 800 sjö- män kom ba­ra ett skepp med 188 man till­ba­ka. Mer­par­ten dog av skör­bjugg.

”Skör­bjugg var en långt mer de­struk­tiv fi­en­de än de frans­ka och spans­ka vap­nen un­der det se­nas­te kri­get”, skrev Ja­mes Lind själv i A tre­a­ti­se on the scur­vy från 1753, där han be­skri­ver sitt fram­gångs­ri­ka ex­pe­ri­ment. ”Jag kan smick­ra mig själv med att den­na olyc­ka nu kan fö­re­byg­gas”, fort­sät­ter han.

Det skul­le dock drö­ja en tid in­nan Ja­mes Linds kur skrevs in i flot­tans reg­le­men­te. Fort­fa­ran­de un­der sju­år­s­kri­get (1756–1763) be­räk­nas ti­o­tu­sen­tals brit­tis­ka sjö­män ha dött i skör­bjugg, sam­ti­digt som 1 500 stu­pa­de i stri­der­na.

Skeppslä­ka­ren sir Gil­bert Bla­ne (1749–1834) kän­de till Linds ex­pe­ri­ment och vil­le för sä­ker­hets skull tes­ta re­sul­ta­ten på en långre­sa till In­di­en om­bord på HMS Suf­folk. Re­san skul­le ta över fem må­na­der, och sjö­män­nen fick en dag­lig grogg på rom, vat­ten, soc­ker och pres­sad ci­tron (se ru­tan på si­dan 64), vil­ket myc­ket rik­tigt höll skör­bjug­gen bor­ta. Ef­ter den­na be­kräf­tel­se av Linds lär­do­mar reg­le­men­te­ra­des 1795 att al­la sjö­män skul­le få pres­sad ci­trus var­je dag om­bord.

När man till ful­lo in­såg ci­trussaf­tens väl­sig­nel­se öka­de ef­ter­frå­gan på ci­tro­ner. Re­jält. Den brit­tis­ka flot­tan be­stod un­der Na­po­le­on­kri­gen (1803–1815) av över tu­sen skepp, om man in­be­räk­nar hjälp­far­tyg. Mel­lan 1795 och 1814 köp­te det brit­tis­ka ami­ra­li­te­tet in över 7 mil­jo­ner li­ter ci­tronsaft. Själ­ve lord Nel­son be­ställ­de vid ett till­fäl­le över 200 000 li­ter ci­tronsaft från Si­ci­li­en till den brit­tis­ka Me­del­havs­flot­tan. På Si­ci­li­en ha­de man od­lat ci­tro­ner se­dan ara­ber­na in­tro­du­ce­rat fruk­ten på 900-ta­let. Ci­tron­trä­den trivs oer­hört bra i det var­ma Si­ci­li­ens bör­di­ga jor­dar. Kli­ma­tet med­ger två skör­dar per år. Och man lär­de sig att om man skör­da­de fruk­ter­na när de var näs­tan mog­na kun­de de lig­ga i sva­la lo­ka­ler och ef­ter­mog­na, vil­ket gjor­de att man kun­de säl­ja ci­tro­ner året runt.

Ci­trus­od­ling var en lång­sik­tig in­ve­ste­ring, ef­tersom det kräv­des ter­ras­se­ring och konst­be­vatt­ning. Och trä­den gav i re­gel in­te frukt för­rän ef­ter åt­ta år.

Ef­ter Na­po­le­on­kri­gen fort­sat­te ef­ter­frå­gan att växa och ex­por­ten öka­de snabbt. Stor­bri­tan­ni­en var fort­satt en av de störs­ta upp­kö­par­na.

Bätt­re trans­port­möj­lig­he­ter – ång­far­tyg – och all­mänt ökad ef­ter­frå­gan, i takt med de väl­ståndsök­ning­ar som följ­de på in­dust­ri­el­la re­vo­lu­tio­nen, på­ver­ka­de för­stås ock­så citronboomen. Samt från­va­ron av tul­lar. År 1853 od­la­des ci­tro­ner på näs-

tan 7 700 hek­tar på Si­ci­li­en, och 1880 ha­de om­fatt­ning­en mer än tre­fal­di­gats med ci­t­ron­od­ling­ar på över 26 800 hek­tar. Så små­ning­om blev USA den sto­ra im­por­tö­ren.

Lön­sam­he­ten var ex­tremt stor, men ci­trus­boo­men drab­ba­de det fat­ti­ga Si­ci­li­en på ett ovän­tat sätt.

Ett nytt svensk–ita­li­enskt forsk­nings­pro­jekt vi­sar vad ci­trus­boo­men in­ne­bar för Si­ci­li­en.

– Det har fun­nits en del upp­gif­ter i ti­di­ga­re forsk­ning om att det var maffian som tjä­na­de peng­ar på ci­tru­s­ex­por­ten. In­for­ma­tio­nen har fun­nits – men ing­en har ti­di­ga­re tes­tat det­ta sys­te­ma­tiskt och ve­ten­skap­ligt, be­rät­tar Ola Olsson.

Ola Olsson är pro­fes­sor i na­tio­na­le­ko­no­mi på Han­dels­hög­sko­lan vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet. Han har kon­tak­ter med ita­li­ens­ka fors­ka­re vid Uni­ver­si­ty of Man­ches­ter och Qu­een’s uni­ver­si­ty of Bel­fast, som syss­lar med frå­gan om maf­fi­ans ur­sprung och blev häromå­ret om­bedd att med­ver­ka i forsk­nings­pro­jek­tet. Re­sul­ta­ten har ny­li­gen pub­li­ce­rats i tid­skrif­ten Jour­nal of Eco­no­mic Histo­ry.

– Det var allt­så den brit­tis­ka flot­tan som drev på ef­ter­frå­gan på ci­tro­ner. Och bo­ten mot skör­bjugg ska­pa­de en snabb ök­ning av ef­ter­frå­gan, sä­ger Ola Olsson.

En sam­ling ad­mi­nist­ra­ti­va do­ku­ment, den så kal­la­de Da­mi­a­ni­ut­red­ning­en från 1880-ta­let, har va­rit ut­gångs­punk­ten för forsk­nings­pro­jek­tet. Ita­li­en ena­des 1860, och lan­dets by­rå­kra­ti bör­ja­de då växa. En av många ad­mi­nist­ra­ti­va åt­gär­der var in­for­ma­tions­in­hämt­ning – bland an­nat skic­ka­des ett fråge­for­mu­lär ut till lo­ka­la do­ma­re och myn­dig­hets­per­so­ner på Si­ci­li­en. Där om­bads de bland an­nat att re­gi­stre­ra ni­vån på brotts­lig­he­ten i 143 di­strikt på Si­ci­li­en.

Den förs­ta in­sik­ten som Ola Olsson och hans forskar­kol­le­ger fick var att maffian in­te väx­te fram över he­la Si­ci­li­en i sam­ma takt. Det vi­sa­de sig att 51 di­strikt på Si­ci­li­en ha­de maf­fi­a­verk­sam­het som störs­ta kri­mi­nel­la pro­blem – allt­så en tred­je­del (se kar­ta på näs­ta si­da).

Fors­ka­re bru­kar gil­la va­ri­a­tion. Om ett fe­no­men fö­re­kom­mer i oli­ka om­fatt­ning i oli­ka de­lar av en re­gi­on, kan ju det­ta in­ne­bä­ra att det finns spe­ci­fi­ka, lo­ka­la or­sa­ker – om nu va­ri­a­tio­nen är stör­re än slum­pen.

– Maffian eta­ble­ra­des runt om på Si­ci­li­en un­der 1870- och 80-ta­len. Men man vet väl­digt li­te om dess ur­sprung. Det är en hem­lig­hets­full or­ga­ni­sa­tion, och det finns en tyst­nads­kul­tur, be­rät­tar Ola Olsson.

Or­det maf­fia är för förs­ta gång­en be­lagt i skrift 1863. Si­ci­li­en präg­la­des vid den­na tid av en svag rätts­ap­pa­rat med låg tillit och av en eko­no­misk boom i kom­bi­na­tion med hög lo­kal fat­tig­dom. Ägan­de­rät­ten var ock­så myc­ket svag. Al­la des­sa fak­to­rer ut­gör i sig en bör­dig gro­grund för tung kri­mi­na­li­tet – men den­na över­gri­pan­de fond för­kla­rar fort­fa­ran­de in­te de rätt sto­ra lo­ka­la va­ri­a­tio­ner­na av maf­fi­ae­ta­ble­ring på Si­ci­li­en. De ad­mi­nist­ra­ti­va käl­lor­na från 1880-ta­let in­ne­höll även in­for­ma­tion om bland an­nat od­ling och ekonomi i de 143 di­strik­ten på Si­ci­li­en. Des­sa käl­lor har fors­kar­na kom­plet­te­rat med ut­red­ning av maf­fi­ae­ta­ble­ring på lo­kal ni­vå samt of­fi­ci­ell jord­bruks­sta­tistik. Upp­gif­ter­na har ko­kats ner till en sta­tis­tisk ana­lys. Det vi­sa­de sig då att det finns ett starkt sam­band mel­lan de om­rå­den där ci­trus­od­ling do­mi­ne­ra­de och de om­rå­den där maffian eta­ble­ra­des på Si­ci­li­en un­der slu­tet av 1800-ta­let. Kor­re­la­tio­nen är stark och sta­bil. I ge­nom­snitt öka­de ci- tron­od­ling i ett di­strikt san­no­lik­he­ten för maf­fi­a­verk­sam­het med 54 pro­cent. Re­sul­ta­ten står sig även när man kon­trol­le­rar för tänk­ba­ra fel­käl­lor.

– Nu vet vi att det finns ett starkt sam­band mel­lan maf­fi­ae­ta­ble­ring och ci­trus­od­ling för ex­port, sä­ger Ola Olsson.

Ef­tersom ci­trus­od­ling­ar­na fanns där först, är det rim­ligt att tro att de var or­sa­ken – det vill sä­ga att det finns en kau­sa­li­tet.

– Ita­li­en var ju som ung na­tion en svag rätts­stat, sä­ger Ola Olsson. Man ha­de då­lig kon­troll – det fanns ett makt­va­ku­um. I det lä­get var det lätt för maffian att kon­trol­le­ra och be­skat­ta den lön­sam­ma han­deln. Man be­skyd­da­de tro­li­gen pro­du­cen­ter och age­ra­de som mel­lan­hän­der. Men det var ing­et be­skydd som od­la­ren själv kun­de väl­ja, om man sä­ger så.

Ett av de all­ra förs­ta do­ku­men­te­ra­de maf­fi­a­mor­den sked­de fak­tiskt vid en ci­t­ron­od­ling, Fon­do Ri­el­la, strax ut­an­för Pa­ler­mo vid nord­väst­ra Si­ci­li­ens kust. Vi kän­ner till det ef­tersom den re­spek­te­ra­de ki­rur­gen Gas­pa­re Ga­la­ti i ef­ter­hand vitt­na­de om fal­let.

Han ärv­de 1872 en fy­ra hek­tar stor ci­trus­od­ling av sin svå­ger. Det var en myc­ket lön­sam od­ling; det ingick till och med en ång­ma­skins­dri­ven vat­ten­pump på tre häst­kraf­ter som drev konst­be­vatt­ning­en.

Vid den­na tid var ef­ter­frå­gan på ci­tro­ner så stor att skör­dar­na i re­gel köp­tes upp i för­väg, och spe­ku­lan­ter kun­de kö­pa in

sig i fle­ra steg i pro­ces­sen. Men på Fon­do Ri­el­la ha­de Gas­pa­re Ga­la­ti märkt att mäng­der av ci­tro­ner på se­na­re år ha­de för­svun­nit från trä­den strax in­nan skörd. Od­ling­ens ryk­te da­la­de, vil­ket med­för­de säm­re af­fä­rer.

Gas­pa­re Ga­la­ti be­fa­ra­de att nå­gon el­ler någ­ra av de an­ställ­da låg bakom ci­tron­stöl­der­na. Sär­skilt en per­son, Ca­rol­lo, miss­tänk­tes och fick spar­ken. Han hör­des snart pra­ta på stan om hur för­o­rät­tad han var, och Ga­la­ti var­na­des för följ­der­na. Den 2 ju­li 1874 sköts den man som ha­de an­ställts som Ca­rol­los er­sät­ta­re mitt i ci­trus­od­ling­en. Han av­led på sjuk­hu­set i Pa­ler­mo ett par tim­mar se­na­re. Ga­la­ti be­rät­ta­de om si­na miss­tan­kar för po­li­sen, som dock ig­no­re­ra­de tip­set. Han fick sam­ti­digt en se­rie hot­ful­la brev som häv­da­de att han gjort fel när han spar­ka­de Ca­rol­lo, en ”man av he­der” – vil­ket är en om­skriv­ning för en maf­fi­a­med­lem. Om han in­te åter­an­ställ­de Ca­rol­lo så skul­le han själv drab­bas på sam­ma sätt som man­nen som nyss ha­de dö­dats. Ga­la­ti gick åter­i­gen till po­li­sen med si­na miss­tan­kar, åter­i­gen för­gä­ves.

Ga­la­ti för­stod att han ha­de en stör­re or­ga­ni­sa­tion emot sig, en or­ga­ni­sa­tion som san­no­likt ha­de för­gre­ning­ar inom po­li­sen. Den­na or­ga­ni­sa­tion ver­ka­de fram­för allt ge sig på fram­gångs­ri­ka ci­trusod­la­re. Or­ga­ni­sa­tio­nen såg till att de­ras män blev an­ställ­da på od­ling­ar­na, de kon­trol­le­ra­de trans­por­ter­na av ci­tro­ner, de or­ga­ni­se­ra­de kar­tel­ler bland hand­lar­na, de be­skat­ta­de och be­skyd­da­de od­lar­na – allt ge­nom ett un­der­för­stått hot om våld.

Ga­la­ti väg­ra­de att gå med på kra­ven – och i ja­nu­a­ri 1875 sköts än­nu en an­ställd, som över­lev­de. Ga­la­ti själv skaf­fa­de en re­vol­ver, men de hot­ful­la bre­ven fort­sat­te att kom­ma. När po­li­sen in­te vi­sa­de tec­ken på att lö­sa fal­len läm­na­de Ga­la­ti sin ci­trus­od­ling och flyd­de till Ne­a­pel.

I ett brev till in­ri­kesmi­nis­tern för­kla­ra­de han att ba­ra i stads­de­len Udi­to­re i Pa­ler­mo, där det bod­de om­kring 800 per­so­ner, ha­de minst 23 per­so­ner mör­dats un­der 1874. Al­la des­sa mord kun­de här­le­das till kam­pen om ci­tru­shan­deln, och den lo­ka­la po­li­sen stod pas­siv in­för vålds­ut­brot­ten.

He­la den­na histo­ria finns be­skri­ven i boken Co­sa Nost­ra (2004) av John Dic­kie, som är pro­fes­sor i ita­li­ens­ka stu­di­er vid Uni­ver­si­ty col­lege i Lon­don. Bakom Ola Ols­sons tor­ra siff­ror finns up­pen­bar­li­gen många histo­ri­er av den­na ka­rak­tär.

Snabbt väx­an­de bran­scher med stor lön­sam­het drar lätt till sig kri­mi­nel­la ele­ment. Fors­kar­na i pro­jek­tet ser tre hu­vud­or­sa­ker till att just ci­tru­shan­deln drab­ba­des. För det förs­ta: de sto­ra vins­ter­na, som in­te ge­ne­re­ra­des av Si­ci­li­ens öv­ri­ga pro­duk­ter – ve­te och oliv­ol­ja. För det and­ra: de sto­ra fas­ta kost­na­der­na och den långa ti­den från plan­te­ring till skör­dad ci­tron in­ne­bar att den som ha­de gjort des­sa lång­sik­ti­ga in­ve­ste­ring­ar var sår­bar och in­te så be­nä­gen att flyt­ta på sig. För det tred­je: svå­rig­he­ten att skyd­da sig mot tju­var. Att plocka någ­ra hund­ra ci­tro­ner på nat­ten för att säl­ja var myc­ket lät­ta­re än att stjä­la ve­te el­ler till­ver­ka oliv­ol­ja. En per­son be­räk­na­des plocka upp­åt 5 000 fruk­ter un­der ett ar­bets­pass.

Ola Olsson och hans kol­le­ger ar­gu­men­te­rar allt­så för att den sva­ga rätts­sta­ten i kom­bi­na­tion med den starkt väx­an­de ef­ter-

frå­gan på ci­trus­fruk­ter var cen­tra­la för­ut­sätt­ning­ar för maf­fi­ans eta­ble­ring.

Förs­ta hal­van av 1800-ta­let präg­la­des av re­vol­ter och oro­lig­he­ter på Si­ci­li­en. Många jord­ä­ga­re hyr­de in eg­na be­väp­na­de vak­ter för att skyd­da si­na egen­do­mar. Det­ta sy­stem kan ses som en bör­jan till maf­fia­verk­sam­het. Med­lem­mar­na re­kry­te­ra­des ur al­la sam­hälls­la­ger: bön­der och dok­to­rer, po­li­ti­ker och po­li­ser. Maf­fi­a­med­lem­men be­höll sitt ar­be­te och sin ställ­ning i sam­häl­let – och ha­de maf­fia­verk­sam­he­ten som ett lön­samt ex­traknäck.

En an­nan gro­grund för maffian var en jordre­form från bör­jan av 1800-ta­let un­der den så kal­la­de Bour­bon-eran. Den med­för­de att Si­ci­li­en fick fle­ra mind­re od­la­re, vil­ka är lät­ta­re att ut­sät­ta för ut­press­ning än ett få­tal stör­re.

– Of­ta var det re­la­tivt små bön­der som od­la­de ci­tro­ner, sä­ger Ola Olsson.

Han och hans kol­le­gers ana­lys vi­sar även att i om­rå­den som om­fat­ta­des av jordre­for­men och där små­ska­lig od­ling be­drevs, var ris­ken för maf­fi­aak­ti­vi­te­ter 24 pro­cent hög­re. Så det är en an­nan lär­dom av stu­di­en: Små­ska­li­ga af­färs­män är mer ut­sat­ta.

– Ef­ter hand tog sig maffian in i and­ra bran­scher. Ci­trus­od­ling­en fick en ned­gång i slu­tet av 1800-ta­let, då man bör­ja­de od­la allt­mer ci­tro­ner i Flo­ri­da. Si­ci­li­en drab­ba­des då av en eko­no­misk kris. Det­ta sam­man­föll med att allt fler ita­li­e­na­re emi­gre­ra­de till USA runt se­kel­skif­tet 1900. Och på så sätt ham­na­de maffian i USA, sä­ger Ola Olsson. Ola Olsson och hans kol­le­ger me­nar att de­ras stu­die kas­tar nytt ljus över upp­koms­ten av en av Eu­ro­pas mest skad­li­ga eko­no­mis­ka in­sti­tu­tio­ner i mo­dern tid.

– Fe­no­me­net bru­kar kal­las na­tur­re­sur­ser­nas för­ban­nel­se, sä­ger Ola Olsson. Det är ju ett pro­blem även i dag. Det hand­lar om att län­der med ex­port av vär­de­ful­la na­tur­re­sur­ser of­ta får en säm­re eko­no­misk ut­veck­ling än and­ra län­der. Det gäl­ler sär­skilt fat­ti­ga län­der med sva­ga in­sti­tu­tio­ner. Bra ex­em­pel i dag är Kon­go-kins­ha­sa, An­go­la, Li­be­ria, Si­er­ra Le­o­ne och Colom­bia som al­la har vär­de­ful­la ex­port­va­ror.

När en stat med svag makt­ap­pa­rat har sto­ra na­tur­re­sur­ser kan det­ta desta­bi­li­se­ra he­la sam­häl­let, vil­ket drab­ba­de 1800-ta­lets Si­ci­li­en. Plöts­li­ga ri­ke­do­mar kan ut­lö­sa stri­der som går ut på att ka­pa åt sig de sto­ra ex­portin­täk­ter­na, och re­sur­ser­na läggs på det­ta sna­ra­re än på att gyn­na an­nan lång­sik­tigt pro­duk­tiv ut­veck­ling.

– Så­dant kan le­da till in­bör­des­krig och/el­ler stats­kup­per. Man kan nog se maf­fi­ans eta­ble­ring på Si­ci­li­en i ett så­dant sam­man­hang, sä­ger Ola Olsson.

– En stark stat­lig när­va­ro som kan eta­ble­ra lag och ord­ning är det bäs­ta bo­te­med­let. I Nor­ge blev ol­jan till ex­em­pel ing­en för­ban­nel­se, ef­tersom det re­dan fanns en fun­ge­ran­de stat, fort­sät­ter Ola Olsson. Han sum­me­rar se­dan maf­fi­ans histo­ria i sto­ra drag: – Från ci­tro­ner på Si­ci­li­en un­der 1800-ta­let till sprit i USA un­der för­buds­ti­den på 1920-ta­let och till knark un­der ef­ter­krigs­ti­den. Och i dag är det tyd­li­gen män­ni­sko­smugg­ling som gäl­ler. l

Sla­get vid Ni­len år 1798. En brit­tisk eska­der un­der lord Nel­son tillin­tet­gjor­de den frans­ka flot­tan, vil­ket säk­ra­de brit­ter­nas do­mi­nans över Me­del­ha­vet.

Den brit­tis­ke skeppslä­ka­ren Ja­mes Lind (1716–1794) (överst) ge­nom­för­de tro­li­gen värl­dens förs­ta kän­da ran­do­mi­se­ra­de stu­die och kun­de slå fast att ci­trus­fruk­ter bo­tar skör­bjugg. Sym­to­men vid skör­bjugg är bland an­nat blöd­ning­ar i tand­köt­tet och hu­den (ne­derst).

Eld­strid på Si­ci­li­en mel­lan ka­ra­bin­jä­rer och maf­fi­a­med­lem­mar. Il­lust­ra­tion från 1899.

Den brit­tis­ke ami­ra­len Ed­ward Ver­non (1684–1757) späd­de ut sjö­män­nens ­rom­ran­so­ner med vat­ten. Mål­ning av Tho­mas Gains­bo­rough.

Med­lem­mar i maf­fi­a­le­da­ren Sal­va­to­re Gui­li­a­nos gäng förs till rät­te­gång den 8 mars 1957 i Pa­ler­mo. En över­pro­duk­tion av ci­tro­ner från Bag­he­ria på Si­ci­li­en för­störs. Si­ci­li­ansk ga­tu­mil­jö på 1920-ta­let.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.