SÅ SKAPAS KODERNA
l Sedan 1990-talet har dna-teknik använts för att identifiera arter, släktskap och individer. I början av 2000-talet började forskarvärlden använda en standardiserad genregion, en plats på dna-strängen som skiljer olika djurarter åt. Detta kallas dna barcoding på engelska, vilket kan översättas till dnast reckkodning.
För att skapa en godkänd och giltig streckkod måste streckkods sekvensen tas fram f rånflera individer som helt säkert tillhör samma art. Varje individ ska dokumenteras och förvaras på någon publik institution, exempelvis ett museum. Sedan kan den genetiska koden läggas in i en databas som är åtkomlig för alla.
STRECKKODNING DRÖJER I SVERIGE
l I Sverige finns än så länge streckkoder för endast ett par tusen
arter. Det är svårt att få fram en exakt siffra, i brist på samordning. Det svenska nätverket för dna-streckkodning, Swebol, saknar resurser, enligt koordinatorn Malin Strand på Artdatabanken. Hon menar att frågan har hamnat mellan flera stolar.
− Det handlar inte direkt om forskning, men det är inte heller direkt tillämpning, enligt de definitioner som olika finansiärer hänvisar till. Först och främst är det ett biblioteksbygge, en infrastruktur som många skulle ha nytta av men som ingen vill ansvara för.
Även svenska forskare kan dock få stor nytta av det norska grundarbetet, för databaserna med streckkoder är öppna för alla.