Larverna förädlar våra matrester
Vapenflugans larver omvandlar matrester och gödsel till proteinfoder. Samtidigt bryts eventuella läkemedelsrester och salmonellabakterier ner.
Larvernas status som produktionsdjur innebär även att fluglarverna ska avlivas i godkända slakterier. I väntan på en definition av vad detta innebär stoppar Cecilia Lalander och hennes kolleger larverna i frysen när de har vuxit färdigt.
År 2017 godkände EU fluglarver som foder till odlad fisk. Det går också att ge levande larver till höns, och Cecilia Lalander hoppas att även torkade larver snart ska bli tillåtet som hönsmat. Men eftersom larverna bara får äta vegetariskt kan de alltså inte matas med blandat avfall från hushåll, utan bara sådant som blir över från affärer eller producenter.
− Många tror fortfarande att grisar får äta rester från skolmatsalar, men det är länge sedan det var tillåtet. Sveriges grisar och höns äter mycket soja i stället, säger Cecilia Lalander.
Det är inte hållbart i längden, menar hon. − Medan regnskogarna avverkas för att odla soja och haven töms på vild fisk för att göra foder till fiskodlingar, så fortsätter vi att slänga en fjärdedel av all mat. Den här ekvationen blir mer och mer ohållbar i takt med att världens befolkning växer och behöver protein.
Efter galna ko-sjukelarmet införde Kanada liknande restriktioner som EU. Även där får larverna bara vegetarisk kost. Men de kanadensiska myndigheterna har lättat lite på reglerna och låter numera även höns äta torkade fluglarver, larvmjöl och larvolja. Det sydafrikanska företaget Agriprotein har som mål att starta 100 nya flugfarmer i USA och Kanada till år 2024.
I Sverige är det Eskilstuna kommun som ligger längst fram när det gäller fluglarver. De har byggt en anläggning för fluglarvskompostering av matavfall från hushåll, som kan ta hand om ett ton i veckan. Slu-forskarna jobbar på att ta fram en modul som ska kunna hantera 15 ton om dagen. Men eftersom matavfallet innehåller en del kött så kan Eskilstuna inte sälja sina larver som foder. Tills vidare rötas större delen av larverna och blir till biogas. Det låter som en onödig omväg i stället för att göra biogas av avfallet direkt. Men Cecilia Lalander förklarar att larvprocessen är en bra förberedelse för rötning. Vanligt matavfall innehåller 75 procent vatten och det här vattnet körs ofta långa sträckor till rötningsanläggningar. Fluglarvernas ätande förbrukar vattnet men bevarar det mesta av den energirika biogasen. − Optimalt ur resurssynpunkt vore att först skörda fluglarverna som foder, sedan röta kompostresterna och till sist använda det som blir över till jordförbättring, säger Cecilia Lalander.
Om hon fick bestämma skulle även gödsel från höns och grisar kunna fluglarvskomposteras. Att göra foder av spillning låter kanske onaturligt, men hon påminner om att det är just vad som händer när höns pickar i sig maskar ur en gödselstack. Men finns det inte en risk för smitta, som salmonella?
Just den frågan har Cecilia Lalander specialstuderat. Under flera års tid experimenterade hon med salmonellasmittad gödsel och människoavföring som fluglarverna fick suga i sig. Vardagen i ångorna av olika fekalieblandningar var allt
annat än glamorös. Men resultatet var desto mer bländande: Salmonellabakterierna bryts ner i larvprocessen. På sju dagar försvinner de under detektionsnivån, enligt studien, som publicerades i tidskriften Science of the Total Environment. Detta skulle alltså kunna lösa ett av djurgårdarnas stora problem. Men då krävs en förändring av Eu-reglerna, så att det blir tillåtet att utfodra produktionsdjur med gödsel – eller att insekter klassas som något annat än produktionsdjur.
Även de läkemedel och bekämpningsmedel som flugforskargruppen har testat bryts ner effektivt i fluglarvsprocessen. Forskarna valde tre läkemedel som är kända för att vara svåra att bryta ner. Två av dem är ofta inte alls nedbrytningsbara i reningsverk, men i fluglarvskomposten bröts 95 procent av dem ner på 1–3 veckor. Förmodligen tack vare att den mikrobiella aktiviteten är så hög. Dock finns det annat som verkar klara resan genom larvernas tarmar ganska opåverkat, som parasiter och stabila miljögifter.
Flugor har inte direkt rykte om sig som hygieniska vett- och etikett-mästare, men det finurliga med just vapenflugorna är att de inte äter något som fullbildade insekter, bara som larver. De är alltså inte intresserade av att surra kring komockor, variga sår och mattallrikar – då vill de bara para sig.
Cecilia Lalander öppnar dörren till växthusets avelsrum. Här lever omkring 20 000 flugor i nätburar som hänger i taket. Luften är 30 grader varm och surrandet kompakt. Utan förvarning blir vi duschade av ett fuktmoln från taket. Är detta en stimulerande miljö för de små produktionsdjuren?
Ja, menar hon, de vill ha det ljust, fuktigt och varmt – para sig och sedan dö. Ett flugparadis helt enkelt. De flesta av flugorna sitter lugnt på nätväggarna. Deras milda temperament är ett av skälen till att just den amerikanska vapenflugan har blivit
fluglarvskomposteringens stjärna. Våra vanliga husflugor är visserligen snabbare på att föröka sig, men deras intresse för människor och allehanda stinkande substanser gör dem till besvärliga medarbetare.
Den amerikanska vapenflugan kommer ursprungligen från södra USA. Numera finns den spridd över världen och lever fritt söder om Alperna. En insektsforskande kollega till Cecilia Lalander hittade förrymda amerikanska vapenflugor kring växthusen vid Ultuna och reste misstanken att flugorna skulle kunna sprida sig i Sverige som en invasiv art.
Enligt Cecilia Lalander är det i stort sett omöjligt att föda upp flygande insekter utan att några rymmer, så hon förstår oron. Men själv tror hon inte att rymlingarna kan föröka sig här.
− Länderna där amerikansk vapenfluga finns naturligt har betydligt högre sommartemperaturer. Flera studier visar att våra varma perioder är för korta för att de ska hinna fullborda sin livscykel.
Larverna i växthuset skulle kunna ta hand om allt matavfall som skapas på universitetsområdet, om det inte vore så trångt med pågående experiment här. Utanför det surrande avelsrummet står travade backar där kompost-kladdkakan är alldeles grön av mögel. Doktoranden Lovisa Lindberg drar på sig plasthandskar och börjar knåda möglet till en smackig gegga. Hon ska testa om larverna klarar att äta mögelbearbetat apelsinskal, eftersom apelsinskal är något de annars ratar.
Varken fluglarver eller kretsloppsforskare får vara kräsmagade. Konceptet fluglarv är onekligen en marknadsföringsutmaning, men tiden verkar vara mogen för att se kretsloppen i vitögat, enligt Cecilia Lalander. Hon får hela tiden samtal från företag som undrar om det finns någon färdig modul för fluglarvskompostering att köpa.
Till en början tänkte sig Slu-forskarna att varje gård skulle kunna ha sin egen fluglarvskompost, som småskaliga kretslopp. Men efter några års flugavel har de insett att uppfödningen är
känslig och nog behöver skötas storskaligt. Nu ser de framför sig ett system där föräldraflugorna föds upp i stora anläggningar, och att containrar med larver körs ut till olika ställen där det finns gott om avfall.
− Det blir ett flexibelt system. Om det till exempel finns mycket äppelrester vid ett musteri om hösten, kan man åka dit med containrar under ett par månader. Men blir det inte mycket transporter? − Nej, det är en av de stora poängerna. I dag kör vi runt enorma mängder vatten hit och dit med avfallshanteringen. I lokala containrar med fluglarver skulle det mesta av vattnet försvinna innan det behöver köras någonstans.
Varje gång vi går förbi en låda med nytt förmultnande innehåll tar Cecilia Lalander upp en handfull och håller under näsan. Hon blundar ett ögonblick och andas in för att se hur processen går.
− Det är något magiskt med nedbrytningsprocesser. Det är klart att de luktar illa ibland, men jag har börjat känna lukternas nyanser, se potentialen. l