Him­len är öp­pen för al­la

Forskning & Framsteg - - Oktober/2018 - Av AN­NA DA­VOUR Fo­to JOHAN MARKLUND

Lars Her­mans­son ju­ste­rar op­ti­ken i ett av de te­leskop som står skyd­da­de från stö­ran­de natt­be­lys­ning tre mil väs­ter om Uppsa­la. Ob­ser­va­to­ri­et till­hör för­e­ning­en Uppsa­la ama­tö­rast­ro­no­mer, som lik­som många and­ra ama­tör­ast­ro­no­mer of­ta skic­kar in si­na ob­ser­va­tio­ner till stör­re stu­di­er. Inom ast­ro­no­min är ste­get kort mel­lan amatörer och pro­fes­sio­nel­la. För att va­ra med och bi­dra till forsk­ning­en kan det ibland räc­ka med en van­lig fält­ki­ka­re.

Inom ast­ro­no­min vän­der sig pro­fes­sio­nel­la fors­ka­re of­ta till amatörer för att få hjälp med ob­ser­va­tio­ner. Vi har mött någ­ra av SV ERI G E S PROF F SI G A amatörer, som all­tid har sik­tet in­ställt på nya upp­täk­ter.

Lars Her­mans­son var på väg ut till ­Uppsa­la ama­tö­rast­ro­no­mers ob­ser­va­to­ri­um i Sand­vre­ten, tre mil väs­ter om Uppsa­la, när han fick med­de­lan­det: En gam­mablixt ha­de upp­täckts. Så fort han kom fram rik­ta­de han sitt te­leskop mot de rät­ta ko­or­di­na­ter­na.

En gam­mablixt, el­ler GRB, gam­ma-ray burst, som ast­ro­no­mer­na of­ta sä­ger, är ett ex­tremt fe­no­men som släp­per lös enorm ener­gi un­der myc­ket kort tid, ibland bråk­de­lar av se­kun­der. De kan sy­nas på enor­ma av­stånd, från av­lägs­na ga­lax­er. Vis­sa gam­mablix­tar flam­mar upp och är bor­ta igen, and­ra häng­er kvar ett tag.

Den här gång­en lyc­ka­des Lars Her­mans­son till­sam­mans med ett par and­ra en­tu­si­as­ter vid ob­ser­va­to­ri­et stu­de­ra res­ter­na ef­ter gam­mablix­ten.

– Vi är tro­li­gen de en­da i Sve­ri­ge som har tit­tat på ef­terglö­den av en GRB. Vi ha­de li­te tur här i Uppsa­la, sä­ger Lars Her­mans­son glatt.

Lik­som and­ra ama­tö­rast­ro­no­mer äg­nar han många av si­na nät­ter åt att ob­ser­ve­ra oli­ka fe­no­men på him­len.

Be­grep­pet ama­tör an­vänds of­tast i kon­trast till pro­fes­sio­nell – en ama­tör är nå­gon som äg­nar sig åt en syss­la ut­an att ha det som yr­ke. Ast­ro­no­min är in­tres­sant nog ett fält där det är gans­ka kort väg mel­lan amatörer och pro­fes­sio­nel­la. Ama­tö­ rer kan bi­dra till forsk­ning­en på ett sätt som in­te är van­ligt inom så många and­ra ve­ten­skaps­om­rå­den.

Ama­tö­rast­ro­no­mer gör sam­ma sa­ker som yr­kes­ast­ro­no­mer, men i en an­nan ska­la och med and­ra me­del. Po­pu­lär­ve­ten­skap­li­ga tid­skrif­ter, som Forsk­ning & Fram­steg, rap­por­te­rar gär­na om sto­ra ge­nom­brott och spek­ta­ku­lä­ra re­sul­tat. Men för det mesta ser forsk­ning­en in­te ut på det vi­set. Myc­ket hand­lar i stäl­let om att år ef­ter år gö­ra många små ob­ser­va­tio­ner, som me­to­diskt läggs sam­man för att ska­pa en mer full­stän­dig bild av uni­ver­sum.

Uppsa­la ama­tö­rast­ro­no­mer har knappt 80 med­lem­mar. Den hand­full som är mest ak­tiv är in­rik­tad på att gö­ra ob­ser­va­tio­ner som kan va­ra till nyt­ta för att öka kun­ska­pen om uni­ver­sum. Det är själ­va kär­nan i verk­sam­he­ten. Lars Her­mans­son ger ex­em­pel på fle­ra oli­ka ob­ser­va­tions­pro­jekt.

En av de sa­ker som Uppsala­för­e­ning­en har sik­tat in sig på är att ob­ser­ve­ra as­te­ro­i­der. De är små och ljussva­ga, men tack­sam­ma mål för ama­tö­rast­ro­no­mer. Ge­nom att nog­grant mä­ta ti­den då en as­te­ro­id pas­se­rar fram­för en stjär­na kan för­e­ning­ens med­lem­mar bi­dra till att räk­na ut as­te­ro­i­dens stor­lek och form. Mät­ning­ar­na rap­por­te­ras till in­ter­na­tio­nel­la da­ta­ba­ser över sol­sy­ste­mets små him­la­krop­par.

As­te­ro­i­der­na är in­tres­san­ta för att för­stå sol­sy­ste­mets till­komst och ut­veck­ling. Det är ock­så vik­tigt att hål­la re­da på as­te­ro­i­der som kan kom­ma nä­ra jor­den, för­kla­rar Lars Her­mans­son. Han be­rät­tar att det finns för­teck­ning­ar över när­be­läg­na as­te­ro­i­der som ny­li­gen upp­täckts och där det krävs fle­ra ob­ser­va­tio­

ner för kun­na be­stäm­ma ba­nan. Här kan ama­tö­rast­ro­no­mer­na gö­ra en in­sats.

Uppsa­la ama­tö­rast­ro­no­mer har ock­så för­sökt gö­ra li­te svå­ra­re ob­ser­va­tio­ner, som att föl­ja hur ljus­styr­kan va­ri­e­rar hos en knö­lig li­ten as­te­ro­id när den ro­te­rar kring sin ax­el. Så­da­na ob­ser­va­tio­ner ger in­for­ma­tion om ro­ta­tions­has­tig­he­ten.

– Då be­hövs det ob­ser­va­tio­ner un­der lång tid, sä­ger Lars Her­mans­son.

Lång tid be­ty­der långa nät­ter, och många nät­ter. Ama­tö­rast­ro­no­mi är en spe­ci­ell hob­by, som krä­ver mör­ker och stjärn­klar him­mel. Men det är in­te hel­ler all­tid som de stjärn­kla­ra nätterna går att ut­nytt­ja fullt ut.

– Of­ta ska man upp och job­ba da­gen ef­ter, och man mås­te ju hin­na so­va ock­så. Men vi kör på ef­ter de om­stän­dig­he­ter som rå­der, sä­ger Lars Her­mans­son.

Det finns all­tid nya ob­ser­va­tio­ner att ge sig i kast med när till­fäl­le ges. Utö­ver rap­por­te­ring­en till oli­ka da­ta­ba­ser finns det mer di­rek­ta sam­ar­be­ten mel­lan yr­kes­ast­ro­no­mer och amatörer. Det är van­li­ga­re än man skul­le kun­na tro att ama­tö­rast­ro­no­mer blir kon­tak­ta­de av fors­ka­re som ber om hjälp med en spe­ci­fik stu­die.

Uppsa­la ama­tö­rast­ro­no­mer har fle­ra så­da­na sam­ar­be­ten, bland an­nat med ast­ro­no­men Ernst Paun­zen vid Ma­sa­ryku­ni­ver­si­te­tet i Tjec­ki­en. Han kon­tak­ta­de för­e­ning­en för att få hjälp med att sö­ka ef­ter en säll­synt typ av stjär­nor som har en ovan­lig ke­misk sam­man­sätt­ning och som va­ri­e­rar väl­digt snabbt i

ljus­styr­ka. För­e­ning­en fick lis­tor på kan­di­dat­s­tjär­nor som de ob­ser­ve­ra­de för att se om någ­ra av dem va­ri­e­ra­de på det sök­ta sät­tet. De fick dock inga träf­far. Men re­sul­ta­tet pre­sen­te­ra­des än­då i en ve­ten­skap­lig ar­ti­kel, där bland an­nat Lars Her­mans­son nämn­des som med­för­fat­ta­re. Inom forsk­ning­en är även ne­ga­ti­va re­sul­tat vik­ti­ga.

Just stjär­nor som va­ri­e­rar i ljus­styr­ka, så kal­la­de va­ri­ab­la stjär­nor, är ett stort och po­pu­lärt fält bland ama­tö­rast­ro­no­mer. Det finns en svensk da­ta­bas dit ob­ser­va­tio­ner­na kan rap­por­te­ras.

Da­ta­ba­sens grun­da­re he­ter Tho­mas Karls­son och bor i Var­berg. Han be­rät­tar att han all­tid har va­rit all­mänt in­tres­se­rad av astronomi. Men det var 2008, när han bör­ja­de hänga på ett nu­me­ra ned­lagt nät­fo­rum som het­te Ast­ro­no­mi­gui­den, som han blev in­spi­re­rad att själv bör­ja stu­de­ra him­len. Till en bör­jan tit­ta­de han på så­dant som ny­bör­ja­re bru­kar sö­ka upp och krys­sa av, som de ga­lax­er och stjärn­ho­par som kal­las mes­si­e­r­ob­jekt, ef­ter den frans­ke 1700-tal­sast­ro­no­men Char­les Mes­si­er som först gjor­de en ka­ta­log över dem. Men ef­ter ett tag bör­ja­de han tyc­ka att det in­te gav så myc­ket. – När man tit­tar en gång till så är det sam­ma sak igen. Med va­ri­ab­la stjär­nor är det i stäl­let nå­got som hän­der, nå­got dy­na­miskt. Och så bi­drar man dess­utom till forsk­ning­en, sä­ger Tho­mas Karls­son.

Han blev in­spi­re­rad av en an­nan med­lem på fo­ru­met, som be­rät­ta­de för ho­nom hur ob­ser­va­tio­ner­na går till. Det gäl­ler att ha rätt bak­grundskun­skap – själ­va ut­rust­ning­en är mind­re vik­tig. Tho­mas Karls­son an­vän­der en van­lig fält­ki­ka­re, fast en li­te stör­re sort.

Prin­ci­pen är att hit­ta en va­ri­a­bel stjär­na på him­len, ut­i­från en stjärnkar­ta. Man behöver ock­så en kar­ta där det står hur ljus­star­ka de om­gi­van­de stjärnorna är. Där­ef­ter jäm­för man helt en­kelt ske­net, för att be­dö­ma den va­ri­ab­la stjär­nans ljus­styr­ka vid den här tid­punk­ten.

– Jag har ett an­tal stjär­nor som jag åter­kom­mer till. Då har jag i hu­vu­det hur star­ka jäm­för­stjär­nor­na är, sä­ger Tho­mas Karls­son.

Ett an­nat sätt är att fo­to­gra­fe­ra ett om­rå­de på him­len

som in­ne­hål­ler bå­de den va­ri­ab­la stjär­nan och and­ra stjär­nor att jäm­fö­ra med. Då kan man an­vän­da ett da­tor­pro­gram för att få ut ett vär­de på den ak­tu­el­la ljus­styr­kan. Da­tum, tid­punkt, stjär­na och ljus­styr­ka rap­por­te­ras se­dan in till da­ta­ba­sen.

De vär­den som sam­las in i Sve­ri­ge rap­por­te­ras vi­da­re till en in­ter­na­tio­nell da­ta­bas. Det finns sto­ra in­ter­na­tio­nel­la nät­verk inom ama­tö­rast­ro­no­min, där med­lem­mar­na de­lar med sig av si­na ob­ser­va­tio­ner och stöt­tar varand­ra. In­for­ma­tio­nen blir där även till­gäng­lig för yr­kes­ast­ro­no­mer, som an­vän­der den för att öka för­stå­el­sen av astro­fy­sik och uni­ver­sum.

Det som länge har va­rit ama­tö­rast­ro­no­mer­nas styr­ka är att de är många, och att de till­sam­mans har gott om tid. De sto­ra te­lesko­pen som pro­fes­sio­nel­la ast­ro­no­mer an­vän­der är of­ta full­bo­ka­de och det är kon­kur­rens om ob­ser­va­tions­ti­den. Sto­ra te­leskop har ock­så ett myc­ket be­grän­sat syn­fält; de kan ba­ra över­blic­ka en li­ten del av him­len åt gång­en. Där har ama­tö­rer­na en stor för­del. Till­sam­mans kan de hål­la koll på vad som hän­der på him­len i stort, och be­va­ka många oli­ka ob­jekt. Men kanske hål­ler det här på att för­änd­ras, me­nar Tho­mas Karls­son.

– Nu­me­ra finns sto­ra te­leskop som skan­nar av he­la him­len var­je vec­ka. I fram­ti­den blir ama­tö­rer­nas roll mind­re vik­tig.

Men han tilläg­ger att det tro­li­gen all­tid kom­mer att fin­nas ut­rym­me för sam­ar­be­te mel­lan yr­kes­ast­ro­no­mer och kun­ni­ga amatörer som har bra ut­rust­ning. Och kanske kan det ibland va­ra en för­del att in­te an­vän­da de sto­ra te­lesko­pen.

– I fram­ti­den kan de ljus­star­ka­re va­ri­ab­ler­na va­ra det in­ tres­san­ta. De blän­dar proffs­te­lesko­pen, som är gjor­da för att se rik­tigt av­lägs­na och ljussva­ga ob­jekt, sä­ger Tho­mas Karls­son.

In­tres­se­ra­de en­tu­si­as­ter kom­mer hur som helst ald­rig att slu­ta be­trak­ta him­len, oav­sett hur ef­ter­frå­ga­de de­ras ob­ser­va­tio­ner är i for­skar­värl­den.

– Man tit­tar ju ock­så för sin egen skull. Det är en na­turupp­le­vel­se, sä­ger Tho­mas Karls­son.

I Uppsa­la för­be­re­der sig Lars Her­mans­son för att åka till Sand­vre­tens ob­ser­va­to­ri­um igen, för en ny natt av ob­ser­va­tio­ner. Han var med och star­ta­de för­e­ning­en Uppsa­la ama­tö­rast­ro­no­mer re­dan 1980, en­ga­ge­ra­de sig i ob­ser­va­to­rie­byg­get från förs­ta bör­jan och har fort­satt att äg­na sin fri­tid åt det­ta. För ho­nom är det vik­tigt att för­e­ning­en bi­drar till ast­ro­no­misk forsk­ning, men det är in­te det en­da de syss­lar med. – Vi gör en mas­sa an­nat trev­ligt och kul ock­så, sä­ger han. De har till ex­em­pel med­lemsmö­ten, an­ord­nar re­sor och ut­flyk­ter och ar­ran­ge­rar vis­ning­ar för all­män­he­ten i Uppsa­la uni­ver­si­tets gam­la ob­ser­va­to­ri­um.

Amatörer läg­ger peng­ar och tid på kom­pli­ce­ra­de pro­jekt, ba­ra för att de äls­kar vad de gör – or­det har sitt ur­sprung i la­ti­nets ama­re, att äls­ka.

Lö­nen för mö­dan kan va­ra att ibland lyc­kas se nå­got ovan­ligt el­ler svårob­ser­ve­rat, som den gång­en då Lars Her­mans­son fick se ef­terglö­den av en gam­mablixt. För många hand­lar det om att få en käns­la för rym­den och vår plats i uni­ver­sum. Åter and­ra drivs av att kun­na bi­dra till att ut­ö­ka mänsk­lig­he­tens kun­skap, en li­ten bit i ta­get. l

Det gäl­ler att kom­ma bort från sta­dens ljus­för­ore­ning­ar för att kun­na ­stu­de­ra stjärnhimlen. ­Uppsa­la ama­tö­rast­ro­no­mer har sitt ob­ser­va­to­ri­um i Sand­vre­ten, tre mil väs­ter om Uppsa­la.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.