Onö­di­ga va­nor ger ål­derskräm­por

Så länge rund­mas­kar kan fort­plan­ta sig lö­nar det sig för dem att bry­ta ned de­lar av tar­men för att få nä­ring till äg­gen. Men ef­ter fer­ti­li­te­ten le­der det till sjuk­do­mar. Upp­täck­ten ger ny kun­skap om åld­ran­dets gå­ta.

Forskning & Framsteg - - Innehåll 8/ 2018 -

Den mil­li­me­ter­sto­ra rund­mas­ken C. ele­gans har den märk­li­ga va­nan att äta upp si­na eg­na tar­mar och an­vän­da pro­te­i­net för att läg­ga ägg. Den­na jord- och la­bo­ra­to­ri­e­le­van­de art be­står till störs­ta de­len av her­ma­fro­di­ter, så näs­tan al­la in­di­vi­der läg­ger ägg. Tar­men bryts ba­ra ned del­vis och be­hål­ler sin funk­tion, så be­te­en­det är prak­tiskt så länge ne­ma­to­den är i fer­til ål­der. Men när masken upp­hör att re­pro­du­ce­ra sig blir tarm­kon­sum­tio­nen en ovana som or­sa­kar fet­ma och bi­drar till åld­ran­det, en­ligt en ny stu­die som har pub­li­ce­rats i Cur­rent Bi­o­lo­gy.

Var­för slu­tar då in­te mas­kar­na att bry­ta ner si­na tar­mar när de in­te läng­re be­ hö­ver fri­gö­ra pro­te­in för att kun­na läg­ga ägg? Jo, helt en­kelt för att evo­lu­tio­nen styrs av vem som får max­i­mal av­kom­ma. När dju­ren har slu­tat att re­pro­du­ce­ra sig ham­nar de så att sä­ga un­der evo­lu­tio­nens ra­dar och det finns in­te läng­re nå­got som dri­ver för­änd­ring­ar, även om det skul­le ge ett läng­re liv.

− Den här stu­di­en är in­tres­sant och pro­vo­ka­tiv, ef­tersom den pe­kar på att åld­ran­det finns pro­gram­me­rat i vå­ra ge­ner, sä­ger Mar­tin Ott, som fors­kar om åld­ran­de vid Stock­holms uni­ver­si­tet. Det­ta ifrå­ga­sät­ter den te­o­ri som har va­rit rå­dan­de un­der de se­nas­te 70 årens åld­ran­de­forsk­ning, att vi åld­ras ef­tersom ”skräp” ac­ku­mu­le­ras över tid i vå­ra krop­par. Skrä­pet be­står till ex­em­pel av mu­ta­tio­ner och pro­te­inklum­par, och när mäng­den skräp blir för stor så fun­ge­rar vi in­te läng­re.

För­mod­li­gen har åld­ran­dets gå­ta fle­ra svar. Men om en vik­tig fak­tor är att ge­ne­tis­ka pro­gram fort­sät­ter i onö­dan, som i ne­ma­to­der­nas fall, så öpp­nar det för möj­lig­he­ter att stop­pa åld­ran­det ge­nom kor­ri­ge­ring­ar i ge­ner­na, på­pe­kar Mar­tin Ott. Det­ta har re­dan gjorts i mo­dell­or­ga­nis­mer som jäst­svam­par. Av An­na Fros­ter

Rund­mas­ken C. ele­gans drab­bas av ål­derskräm­por när ge­ne­tiskt pro­gram­me­ra­de be­te­en­den fort­sät­ter i onö­dan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.