Förintelsens detaljer
Två nyutkomna böcker fördjupar bilden av förintelsen. Forskning & Framstegs redaktör Henrik Höjer har läst dem.
I Auschwitz mördades minst 1,2 miljoner människor, och datumet då lägret öppnades av Röda armén är numera förintelsens minnesdag.
Det kommer hela tiden nya rön om förintelsen. Den tyske historieprofessorn Peter Longerich ger en god bild av forskningsläget kring förintelsens planering och upptakt i sin nya bok Hur förintelsen planerades. Wannseekonferensen 1942. Han analyserar i detalj vad som skedde under denna konferens, där 15 tjänstemän planerade den ”slutgiltiga lösningen”.
En av många lärdomar är hur språket gradvis hade radikaliserats och korrumperats. Innebörden av byråkratiska termer och begrepp som ”lösningar”, ”aktioner” och ”deportationer” framstår som underförstådda av de inblandade. Ursprungliga planer på att utvisa judarna fick revideras på grund av krigsutvecklingen, och bland annat en växande känsla av undantagstillstånd och brådska resulterade i förintelsen.
Ett halvår innan Wann- seekonferensen, som hölls i Berlin den 20 januari 1942, hade förintelsen inletts längs med östfronten. Detta skede brukar kallas Holocaust by bullets och karaktäriserades av masskjutningar av judar av SS och deras ofta lokalt rekryterade hjälptrupper i Ukraina, Baltikum och dagens Vitryssland.
Delar av detta behandlas i en annan ny bok: Vårt folk. En resa genom den litauiska förintelsen av den litauiske journalisten Ruta Vanagaite och den israeliske historikern Efraim Zuroff, som även är föreståndare för Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem.
Förintelsen i Litauen utmärkte sig genom att hela 96 procent av judarna mördades. Och så många som 20 000 litauer medverkade i någon form till detta. Landet har fortfarande inte riktigt gjort upp med sin historia.
Ett av många led i att förstå förintelsens begynnelse på östfronten sommaren 1941 är den sovjetiska säkerhetstjänstens agerande. Detta har tidigare belysts av den amerikanske historikern Timothy Snyder. Nazitysklands blixtkrig mot Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941, var initialt extremt framgångsrikt. Över fyra miljoner tyska soldater angrep längs en 3 000 kilometer lång front. Redan det första dygnet hade man på sina ställen trängt över 60 kilometer in i Sovjetunionen. Den sovjetiska armén och administrationen flydde österut inför de snabbt avancerande tyskarna. De sovjetiska fängelserna var dock fulla av politiska fångar som man inte hann ta med sig. Många av fångarna avrättades innan den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD flydde österut. Det handlar sannolikt om minst tiotusentals politiska fångar – till stor del ukrainska och baltiska nationalister – som mördades på några veckor.
När tyskarna anlände öppnades fängelserna och anhöriga fick identifiera sina ofta torterade och mördade släktningar. I Litauen hävdades att några av de skyldiga Nkvd-männen var sovjetis- ka judar. I den nazistiska propagandan kopplades ständigt kommunismen ihop med judendomen. I Litauen fick därmed judar i allmänhet skulden för fångmassakrerna, och i den radikaliserade situationen krävdes hämnd för oförrätterna. I boken Vårt folk dokumenteras litauiska förövares och åskådares vittnesmål och – som Nobelpristagaren Svetlana Aleksievitj skriver i förordet – alla vill vara offer, ingen vill vara bödel. I Litauen odlades en berättelse som gick ut på att litauerna var offer för judar som hade välkomnat den sovjetiska ockupationen 1940 och att judar gynnades av sovjetmakten. Dessutom påstods det att judar dominerade NKVD som hade mördat fängslade litauiska patrioter innan de flydde de annalkande tyskarna. Denna antisemitiska berättelse underblåstes av de nazistiska erövrarna, som hela tiden hävdade att Sovjetunionen dominerades av judiska intressen.
Resultatet blev att över 200 000 judar sköts ihjäl på över 200 platser i enbart Litauen.