Brutaliteten övergår i introspektion
Nobelpriset i litteratur 2019 tilldelas Peter Handke, vars författarskap startade ursinnigt och brutalt med pjäsen Publikskändning, 1966. Men som på 1990-talet förvandlades till ett verk som förmänskligar naturen och avmänskligar människan.
Med motiveringen ”För ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet” tilldelas den österrikiska författaren Peter Handke 2019 års Nobelpris i litteratur.
– En sådan säregen litterär operation. Så beskriver Daniel Pedersen, doktor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet, Peter Handkes bok Mitt år i Ingenmansbukten, från 1998, ett slags introspektiv naturvandring. Det är en bok som Pedersen återvänder till gång på gång, eftersom den har en sådan ny blick på naturen.
Enligt Daniel Pedersen hade det varit svårt att fortsätta dela ut Nobelpris utan att ge det till Peter Handke.
– Priset behövde honom, snarare än att han behövde priset. Annars hade han blivit ett namn på listan med Proust och Tolstoj som aldrig fick priset.
Daniel Pederson lyfter fram Peter Handke som en betydande naturskildrare. Men enligt Pedersen finns det inte mycket svensk forskning om Peter Handkes författarskap, och hans verk har glömts bort eftersom han inte har översatts på 13 år. I Pedersens kommande forskning ska han avhandla naturvandring och den kommer att inkludera Handke, eftersom den är inspirerad av hans bok Mitt år i Ingenmansbukten. Boken bygger delvis på Handkes eget liv, om en skrivande person som är ute och plockar svamp.
En av de få i Sverige som har forskat på Handkes litteratur är Ulf Olsson, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. I sin bok Silence and subject in modern literature, som gavs ut 2013, behandlar han både det talade språket och så kallade talhandlingar, samt deras koppling till våld. Ett kapitel är ägnat Peter Handkes pjäs Kaspar från 1967, som hade stor betydelse för dramatiken under 1960-talet. Den baseras på den verkliga personen Kaspar Hauser, en upphittad tonåring och som levde i Bayern under 1800-talet. Han kunde när han hittades, 16 år gammal, bara säga en mening, men lärde sig sedan att tala, läsa och skriva. En röd tråd i pjäsen är hur framtvingat tal kan vara en våldsakt. Kaspar är en pjäs som enligt Handke handlar om språktortyr.
Enligt Ulf Olsson var Peter Handkes pjäs en självklar del av den egna boken.
– Handke tog upp det jag tänkte, och det som källorna bekräftade. Om hur tvånget att tala leder till ett underkastat medborgarskap, om hur språk och tal fungerar, om hur språk styr oss och definierar oss. Handke är en otroligt spännande författare, säger Ulf Olsson.
För Ulf Olsson är det den tidiga Peter Handkes författarskap som är favoriten, med pjäser som Kaspar och Timmen när vi inte visste något om varandra.
– Men Berättelse om ett liv, den ska man börja med. Den är brutal i sin direkthet, men tillgänglig.
Förutom litteratur har Peter Handke även skrivit ett antal manus till filmer. Den mest kända är Himmel över Berlin, från 1987, som regisserades av Wim Wenders.