Hoppet står till vetenskapen
Per Snaprud på redaktionen ringer upp från sitt hemmakontor och vi pratar om utmaningarna med att arbeta hemma. Vi pratar om sjuka släktingar som vi inte kan besöka och om gymnasister som från en dag till en annan ska klara av att slutföra sina studier under helt nya förutsättningar. ”Kanske har det aldrig varit så viktigt att vi har en ny generation som vill prestera bra i skolan och sedan studera vidare”, säger Per, vars dotter är en av alla dem som nu deltar i detta digitala jätteexperiment med distansundervisning. Vi enas om att varken böner eller reliker kan hjälpa oss mot sars-cov-2. Utan vetenskap, studier och forskning står vi oss slätt. När spanska sjukan drog fram över världen för drygt hundra år sedan visste man inte ens att virus finns. Först med uppfinningen av elektronmikroskopet
1931 kunde man få syn på virus – dessa de minsta biologiska enheterna, som varken är levande eller döda och vars förökning är helt beroende av levande organismer. De första vaccinerna kom under slutet av andra världskriget. I dag arbetar forskare med vaccin som bygger på många av de senaste 50 årens framsteg inom dnateknik, och virusets hela arvsmassa var känd redan i januari, bara ett par månader efter de första bekräftade och erkända fallen i Kina.
Denna vår, skulle jag vilja hävda, har vi alla fått en unik chans att få en inblick i forskarnas värld. På laboratorier över hela världen pågår försök att ta fram vaccin, skapa antikroppstester, undersöka arvsmassa, simulera smittspridning och beräkna antalet döda och effekterna på ekonomin. För min inre syn ser jag hur det liksom ryker ur huvudet på alla som just nu använder sina kunskaper och sin kreativitet.
Aldrig har forskning varit i sådant fokus. Tyvärr är tonen i debatten ofta vass, elak och kategorisk. Det behöver inte finnas en motsättning i att lita på och följa myndigheters rekommendationer och samtidigt föra fram kritik och andra sätt att tolka världen och vetenskapen på. Hela idén med ett öppet kunskapssamhälle är att vi ska pröva oss fram till den bästa lösningen. Och ja, jag vet att det finns många knäppa idéer och rent av farliga förslag på lösningar – men i ett demokratiskt samhälle ska vi kunna hantera även dem, gärna i en ton som leder samtalet vidare.
Hur det går för alla studenter denna vår vet vi inte än. Jag misstänker att någon forskare kommer att ta sig an att undersöka detta när vi lämnar vårterminen och går mot sommar. Ansökningarna till högskolan har slagit rekord. Drygt 407 000 personer har anmält sig till höstens utbildningar, en ökning med 13 procent jämfört med 2019. Många vill arbeta i vården. Ansökningarna till sjuksköterskeutbildningen ökade med 34 procent. Fler har också sökt utbildningar till läkare, biomedicinsk analytiker och lärare.
Inte förvånande är det i åldersgruppen 19 år som ökningen är störst. Vårens studenter får ett mycket annorlunda slut på sina studier, med distansundervisning, inställda fester och en mycket osäker arbetsmarknad som väntar. På ett personligt plan är det förstås en stor utmaning. Men rätt förvaltat kan vårt samhälle på sikt ha glädje av att fler nu väljer att studera vidare. Antalet antagna till grundläggande forskarutbildning sjönk något under 2019, kanske kommer det att se annorlunda ut när vi summerar 2020.