Dna-analys av utdöda grotthyenor - så går det till
gefär 20 000 år senare dör de ut. Det är troligt att vår art, Homo sapiens hade ett finger med i spelet.
– Det finns naturligtvis inga bevis för det. Men grotthyenans utdöende sammanfaller ganska väl i tiden med neandertalarens. Och man har ju kopplat neandertalarens utdöende till Homo sapiens framfart på flera olika sätt, så det kan ju finnas en liknande koppling till grotthyenan, säger Lars Werdelin.
Stora hjärnor har varit ett utmärkande drag hos människosläktet under flera miljoner år. Att stora hjärnor och hög intelligens har bidragit till att vi blev så framgångsrika och fick en sådan spridning över jordklotet är de flesta forskare överens om. Däremot råder det delade meningar om hur det gick till. Stora hjärnor är naturligtvis användbara, men de är dyra i drift. En människas hjärna utgör några få procent av kroppsvikten men står för 20 procent av det dagliga kaloribehovet. En teori om hur våra hjärnor kunde bli så stora måste alltså kunna förklara hur fördelarna uppvägde kostnaderna.
Enligt den brittiske antropologen Robin Dunbar var det kravet på ett allt mer avancerat gruppliv som drev utvecklingen mot allt större hjärnor. Människan har alltid varit en social varelse och att kunna samarbeta i grupper ger många fördelar. Genom att jaga i grupp går det att fälla stora villebråd och gruppen kan försvara bytet mot rovdjur och fientliga människor.
Den här teorin, som brukar kallas ”den sociala hjärnanhypotesen”, har stort stöd inom forskarvärlden men den är av naturliga skäl ganska svår att testa. Det går dock att finna ledtrådar hos en del grupplevande djur och det är här som hyenorna kommer in i bilden.
Hos däggdjur är det den främre delen av hjärnans pannlob, den så kallade prefrontala barken, som har det övergripande ansvaret för det sociala samspelet. Man kan alltså förvänta sig att den här delen av hjärnan är stor hos djur som klarar att samarbeta i stora grupper. Den fläckiga hyenan är visserligen den enda nu levande arten inom släktet Crocuta, men det finns ytterligare tre arter inom andra släkten. Deras levnadssätt är väldigt olika. Jordvargen är inget flockdjur, den lever ensam. Den strimmiga hyenan är vanligtvis ensamlevande men det förekommer att några få individer slår följe och honor som är släkt kan hjälpas åt med att ta hand om ungarna. Den bruna hyenan bildar grupper som kallas klaner. De består av ett tiotal individer. Hannar och honor har var sitt rangsystem men är jämställda mot varandra.
Den fläckiga hyenan sticker ut i det här sammanhanget. Den är inte bara grupplevande, den är ett socialt geni. Den bildar klaner som kan bestå av mer än 100 individer, där alla känner igen varandra och hjälps åt med att försvara territoriet och har gemensam ungvårdnad. Det är honorna som bestämmer och det finns tydliga rangordningar inom klanen. Rangordningen fastställs genom antagonistiska interaktioner, det vill säga, den som vinner ett bråk kan stiga i rang. Och precis som hos vissa apor är det varken råstyrka eller storlek som avgör utgången av bråken, utan snarare listighet och social kompetens. Det gäller att kunna ”nätverka” och skaffa kumpaner inom flocken.
Den fläckiga hyenan brukar betraktas som asätare, men faktum är att den är en formidabel gruppjägare som klarar att fälla stora villebråd som zebror och gnuer. En ganska vanlig scen i naturfilmer är ett lejon som äter av ett kadaver medan hyenorna tittar på. Det finns dock studier som visar att det är mer sannolikt att det är hyenorna som har slagit bytet än lejonet.
Ett amerikanskt forskarteam har skannat skallar från de fyra arterna av hyenor och jämfört storleken på deras ”sociala centrum”,
– Det verkar därför troligt att dessa hyenor inte var lika skickliga storviltsjägare som den nu levande fläckiga hyenan, säger Lars Werdelin.
Love Dalén, som är professor och forskningsledare på Centrum för paleogenetik, en gemensam enhet för Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet, påpekar dock att det finns dna-studier som indikerar att de fläckiga hyenorna var grupplevande.
– Hyenor har en intressant egenskap. Deras bajs bildar fossil. Det beror på att hyenor klarar att bryta ned ben, och eftersom ben innehåller fosfor och kalcium kan bajset mineraliseras och bli mycket hårt och därför bevara dna från bytena. Dna-analyser av fossilerat bajs från grotthyenor visar att de åt mycket kronhjort, säger han, och menar att det skulle kunna tolkas som att grotthyenorna klarade av att jaga i flock och fälla stora byten.
– Man kan också tolka det som att de kunde försvara kadaver efter hjortar mot de andra stora rovdjuren som fanns på den tiden, exempelvis grottlejon. Det krävde säkerligen också samarbete.
Den sociala hjärnan-hypotesen ställs ofta mot en annan teori om hur hög intelligens uppstår. Den konkurrerande teorin betonar ekologiska utmaningar i miljön i stället för sociala utmaningar inom flocken; hög intelligens ger en beteenderepertoar som skyddar eller ”buffrar” mot överraskningar i miljön. Teorin kallas därför för ”den kognitiva buffert-hypotesen”.
Lars Werdelin menar att den nu levande fläckiga hyenan kan ha fått sin smarthet och sociala kompetens på det sättet. Dess miljö förändrades antagligen dramatiskt under artens utveckling – vår art Homo sapiens dök upp.
– Det är den enda stora förändringen under den tiden då de fläckiga hyenorna blev sociala. Det tvingade dem att bli mer aktiva jägare, eftersom de döda djuren som tidigare varit deras stapelföda togs hand om någon annan. Jag är övertygad om att både Homo erectus och Homo sapiens var skickliga på att både spåra upp och utnyttja döda djur.
Kanske var det så att de fläckiga hyenorna i Afrika lyckades med det som grotthyenorna i Europa misslyckades med. De klarade av att anpassa sig till människans framfart och vi bidrog alltså till att forma denna formidabla jägare, vars livsstil påminner starkt om den tidiga människans – en storviltsjägare med stor social kompetens.
Enligt den kognitiva buffert-hypotesen
den amerikanska svartbjörnen och järven, som båda var duktiga på att öppna burar.
Dessa experiment ger alltså inget direkt stöd för den sociala hjärnan-hypotesen. Snarare är resultaten i linje med den kognitiva buffert-hypotesen, ”man behöver vara smart för att skaffa mat”.
Antropologer som vill lära sig mer om människosläktets utveckling använder ofta de stora människoaporna som studieobjekt. De försöker förstå hur människan kunde bli så framgångsrik genom att studera exempelvis schimpansernas sociala samspel. Men även om vi delar en stor del av vårt dna med dessa arter, så gick vi skilda vägar för ganska länge sedan. Vi och schimpanserna befinner oss längst ut på var sin gren på livets träd. De två grenarna möts i en klyka som uppstod för ungefär sju miljoner år sedan. Där någonstans fanns det alltså en gemensam anfader till oss och de andra aporna. Vårt släkte Homo har vissa egenskaper gemensamt med aporna, men också en hel del gemensamt med de stora rovdäggdjuren som exempelvis storviltsjakt.
– Vår jaktskicklighet är en egenskap som verkligen utmärker vårt släkte. Vill man undersöka hur den uppstod gör man klokt i att studera de flocklevande rovdjuren, framför allt den fläckiga hyenan. En annan sak som fläckiga hyenor och människor har gemensamt är väldigt flexibla sociala strukturer. De fläckiga hyenorna kan leva i mycket stora grupper men kan också dela upp dem vid behov, exempelvis vid jakt. Och i andra områden kan de leva i små grupper och till och med solitärt. Här finns det alltså paralleller med människan som man kan utforska, säger Lars Werdelin.
Han menar att vårt släktskap med aporna kan påverka vår objektivitet.
– Förr fanns det ju en tendens hos både forskarna och allmänheten att försöka distansera sig från aporna – vi står över dem och deras beteenden. Nu finns det snarare den motsatta tendensen, man har en tendens att antropomorfisera aporna, speciellt människoaporna, och göra dem mer mänskliga. Det problemet slipper man med hyenorna.