GENETISKA ANALYSER GER SVAR OM HYENOR

De nya rönen om hyenor är till stor del baserade på genetiska analyser.

– Tidigare har man bara analyserat korta dna-sekvenser från mitokondrier. I den här studien har vi analyserat hela dna-sekvenser från mitokondrier samt hela arvsmassan från flera hyenor, säger Love Dalén, som är professor och forskningsledare på Centrum för paleogenetik, en gemensam enhet för Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.

Forskarna har analyserat dna från vilda hyenor i Afrika och från en djurpark i Tyskland. De har också analyserat dna från utdöda grotthyenor. Dna:t kommer från insamlade tänder och ben, närmare bestämt en del av tinningbenet som kallas klippben, eller petrosum.

– Det är populärt att utvinna dna ur petrosum eftersom det har ovanligt hög densitet, vilket medför att det inte är så kontaminerat med främmande dna, jämfört med andra ben, säger Love Dalén, som är expert på att utvinna och analysera uråldrigt dna.

Främmande dna kommer bland annat från bakterier och andra nedbrytande organismer. Det är också lätt hänt att forskarnas eget dna hamnar i proverna. Ett dnalabb måste därför vara extremt rent och personen som ska utvinna det ur ben- och tandproverna bär heltäckande skyddskläder. Processen börjar med att man slipar rent ytorna på proverna med en liten borrmaskin. Sedan borrar man sig in i den rena ytan och utvinner pulver från provets innanmäte (du kan följa hela processen i grafiken på sidan 32).

den prefrontala hjärnbarken. Det visade sig, inte oväntat, att den fläckiga hyenan har större hjärnvolym än de tre andra arterna. Dessutom utgör den prefrontala hjärnbarken en större del av hjärnan hos den fläckiga hyenan än hos de andra arterna. Jordvargen som lever ensam har den minsta prefrontala hjärnbarken av de fyra hyenaarterna. Resultaten ger alltså ett visst stöd för den sociala hjärnan-hypotesen.

Den fläckiga hyenan betraktas som det mest framgångrika däggrovdjuret i Afrika i dag. Artens utbredningsområde sträcker sig över stora delar av kontinenten söder om Saharaöknen och den lever i många olika miljöer. Det är lätt att föreställa sig att det var hög intelligens och ett avancerat socialt samspel som gjorde släktet Crocuta så framgångsrikt när det lämnade Afrika och spred sig till Eurasien för två miljoner år sedan. Men det är inte säkert.

– Det finns inga starka belägg för att grotthyenan eller några av de andra arterna inom släktet var flocklevande eller särskilt smarta, säger Lars Werdelin.

Han berättar att de utdöda arterna av fläckiga hyenor sannolikt var mer utpräglade asätare än den nu levande arten. Dess tänder är mer lämpade för att skära i kött än de utdöda arternas tänder, som var bättre på att krossa ben.

bör den fläckiga hyenan vara ovanligt duktig på att klara nya utmaningar som den stöter på i sin naturliga miljö. Amerikanska forskare har undersökt om det stämmer.

Forskarna placerade ut nätburar med kött i fläckiga hyenors revir i en nationalpark i Kenya. För att komma åt köttet i burarna var hyenorna tvungna att lista ut hur en skjutregel fungerade och öppna den med tänderna eller tassen. Ett 60-tal hyenor antog utmaningen och försökte öppna burarna. Endast ett tiotal av dem lyckades. De hyenor som var mest ihärdiga och som provade flest olika metoder, exempelvis att försöka gräva sig in i buren, välta och bita i den, hade mest framgång. Det lönade sig alltså att vara kreativ och tänka ”utanför lådan”, eller snarare tänka sig in i lådan i detta fall. Forskarna var dock ganska missnöjda med hyenorna – de borde ha varit bättre på uppgiften rent generellt. Kanske berodde det på att hyenorna blev skrämda av utrustningen. Forskarna upprepade försöket med en klan fläckiga hyenor som levde i ett inhägnat område i Berkeley Hills i Kalifornien, på marker som tillhör University of California. Drygt 70 procent av dessa hyenor lyckades öppna burarna. Därefter blev forskarna en smula besatta av sina ”köttburar”. De utförde experiment i nio olika djurparker i USA och lät 39 arter av rovdäggdjur delta i försöken, allt från små illrar till isbjörnar.

Det var tydligt att arter som har störst hjärnor i förhållande till kroppsvikt var mest framgångsrika i försöken. Att vara flocklevande förbättrade inte resultaten. Den afrikanska sebramangusten, som lever i stora grupper och har en mycket avancerad social struktur, var sämst av de testade djuren. Faktum är att de arter som var ”bäst i test” var alla ensamlevande, exempelvis