INGBRITT ÅTERVÄNDE TILL JOBBET
Hon är 84 år och har precis kommit hem från jobbet som sjuksköterska på äldreboendet Söderströmsgården i Stenhamra på Ekerö.
Visst tillhör hon riskgrupperna, och visst var det 62 år sedan hon tog sin examen, men när det fattas personal och de ringer så kommer Ingbritt Bäcklund. Covid-19? Borde du inte isolera dig hemma?
– Nej, jag är inte rädd. Jag tänker så här. Jag tycker om människor och så har jag många års erfarenhet. Kan jag bidra på något sätt så vill jag göra det, säger hon.
I hela sitt liv har hon vårdat, tröstat och följt andra in i döden. Blir det inte tröttsamt att bara ge?
– Ibland, men oftast inte. Det finns ingenting som är så meningsfullt. Och så får jag höra så många livsberättelser, säger hon.
Att ge hjälper också mot sorg har hon märkt efter att maken gick bort för några år sedan. Det handlar inte om flykt, det är hon säker på. Vi mår helt enkelt bra av att tänka på andra.
Men hur fyller du på med ny kraft?
– Jag har min tro, naturen och musiken. De fyller på och sedan är jag redo igen.
frukter till en bedjande främling. Inte bara när de själva är mätta, utan också när de är hungriga. Givmildhet ger oss också positiva känslor – vi blir helt enkelt lyckligare av att ge – och nyss kom rapporter från University of British Columbia som visade att barn, precis som vuxna, blir gladare av att vara generösa.
Men frågan om när, var och varför vi är altruistiska är komplex. Bland annat har Daniel Västfjäll och hans kollegor visat att medkänsla tar sig olika uttryck i olika kulturer.
– De som är uppvuxna i ett individualistiskt samhälle känner lättare medkänsla med en annan individ, säger Daniel Västfjäll.
– Medan de som vuxit upp i en kultur som betonar kollektivet lättare är generösa mot en grupp. Det tyder på att altruistiska beteenden också är inlärda.
Att medkänslan här i Sverige lätt väcks av en enda persons öde blev tydligt för några år sedan, då den treåriga syriska flyktingpojken Alan Kurdis kropp sköljdes upp på en strand i Turkiet och bilderna kablades ut över världen.
– Plötsligt blev kriget i Syrien så påtagligt och det strömmade in pengar till Röda korset, berättar Daniel Västfjäll. På en dag ökade viljan att ge från 30 000 kronor till 4 miljoner. Sex veckor senare var den tillbaka på det normala.
Och det är ännu en intressant aspekt av altruismen. Ett nödläge, terrorattacken på Drottninggatan, coronapandemin, drar igång den del av vår hjärna som väcker känslor, det som brukar kallas för System 1. Det är snabbt, intuitivt och reaktivt och är kopplat till vår vilja att hjälpa andra och till den del av hjärnan som ger ett positivt känslopåslag. Problemet är att den här första reaktionen inte varar så länge. Precis som med fallet Alan Kurdi så klingar den av. System 1 blir helt enkelt uttråkat, och vi går in i fas två, där den del av hjärnan som är mer intellektuell, som tänker i termer av statistik och flockimmunitet, dominerar, det som kallas System 2. I teorin borde det ge oss kraft att vara medkännande på sikt, men så är det sällan.
– Orsaken, säger Daniel Västfjäll, är att vi har svårt att kombinera siffror med känslor. Vi får helt enkelt ingen kick av statistik och då är det inte lika lätt att leva i karantän eller fortsätta hjälpa andra.
En annan aspekt av altruismen är det som kallas moral li