Mycket hänger på saltet
Jag tycker mycket om att laga mat, särskilt på sjön. Häromdagen skulle jag laga något för mig helt nytt, kanarisk saltkokt potatis. Det blev inte gott. På tok för salt. Som så ofta beror misstag på slarv. Den här gången visade det sig att det måste varit fel i receptet, och hade jag vetat ursprunget till den kanariska potatisen hade jag redan från början ifrågasatt att 2 dl vatten skulle saltas med 1,5 dl salt. Vällagad kanarisk potatis blir häftigt skrynklig och får ett vitt puder av salt på sig när de tas ur kastrullen. Ursprunget till receptet, har jag nu lärt mig, är att sjömän brukat koka potatis i Atlantvatten. Salthalten i Atlanten är lite drygt 35 promille. Jag skulle alltså ha tagit knappt 1 tsk salt för att få ungefär rätt salthalt i kanariepotatisens kokvatten.
Rätt salthalt är viktigt. Det gäller inte bara i matlagning. För livet i haven kan det vara livsavgörande. Ett exempel är torsken. För mellan 6 000 och 8 000 år sedan vandrade den till Östersjön från Nordsjön. Med tiden har den utvecklat en stor förmåga att hantera det mycket mindre salta vattnet i Östersjön. Bland annat har torskens ägg förändrats. För att Atlanttorskens ägg ska kunna hålla sig flytande krävs en salthalt på ungefär 30 promille, Östersjötorskens ägg flyter i salthalter mellan 12 och 18 promille.
På sidan 52 har vi ett reportage om Europas största saltvattenlagun Mar Menor, ett unikt ekosystem som just nu är på väg att försvinna. Där spelar salthalten också en huvudroll. Det finns flera likheter mellan Mar Menor och Östersjön. Övergödningen är ett stort problem. Och egentligen finns kunskapen om vad som behöver göras, men det kräver stora förändringar av hur vi lever och brukar naturen. Förändringen går för långsamt och viljan är för liten, menar forskarna.
När människor för mer än 1 200 år sedan färdades på samma vatten som jag gör i dag, då såg landskapet annorlunda ut, bland annat på grund av landhöjningen. På sidan 36 kan ni läsa teorin om att svenskarnas (vikinga)färder i österled kan ha inletts genom att man slog sig ihop med finnar, som redan hade goda handelsförbindelser där. Säkert var en av handelsvarorna salt, något som ofta har varit en bristvara i Norden och framför allt för människor kring Östersjön. En metod att utvinna salt – som har använts genom historien – är att torka gröna och bruna alger och mala dem till pulver. På den alltid lika spännande tangbloggen.com finns tips på hur man försiktigt kan plocka alger och prova. Hinner jag ska det bli algsalt i sommar.
I år går vår segling på Ostkusten söderut för att runda Sverige och sedan fortsätta norrut på den mycket saltare Västkusten. Listan över allt vi vill se är mycket längre än vad som är rimligt att hinna med. Kosterhavets nationalpark står högt upp. Och ett besök på Ven ska det bli, bland annat för att besöka resterna av Uraniaborg och Stjärneborg – astronomen Tycho Brahes slott och observatorium. På sidan 30 har vi ett reportage om röda superjättar – det är stjärnor som slutar sina liv som supernovor. Tycho Brahe är en av de relativt få personer som haft chansen att se en supernova. Under 1 000 år har dessa explosioner bara skett en handfull gånger så att de har varit synliga från jorden utan hjälpmedel. Tycho Brahes supernova kunde ses under cirka 1,5 år, även dagtid. Hans observationer ledde till att han började ifrågasätta den tidens idé om att himlen var statisk och perfekt. Och det är från hans beskrivningar av supernovaexplosionen som ordet nova stammar.
Har du tankar och idéer om detta nummer av tidningen? MEJLA MIG! viveka.ljungstrom@fof.se