Flip i lagunen får fiskarna att fly upp på land
TRE TON FISK OCH SKALDJUR DOG
På Playa Villananitos dog tre ton fisk och skaldjur i oktober 2019 när de flydde syrebrist och giftigt svavelväte i det av industrijordbruket övergödda Mar Menor i sydvästra Spanien.
Plötsligt fylls stranden av tusentals fiskar, krabbor och räkor. De krälar ovanpå varandra och kippar efter andan. De som bor vid stranden undrar vad som händer. Forskarnas svar är obehagliga. Utan kraftfulla åtgärder finns ingen räddning för lagunen.
Varje dag går de där i strandkanten och krattar alger, Juan, Antonio och Pedro, anställda av kommunen för att hålla stränderna rena. Det är ett mödosamt arbete. Några dagar efter att den gröna massan plockats bort, har nya sjok av alger flutit upp. – Es lo que es, säger Juan, det är som det är, vad ska man göra? En äldre kvinna kommer fram till den lilla gruppen och frågar vad de gör. Har de sett till några sjöhästar? Nej, det har de inte.
– Men ibland ser vi småfisk, så det finns liv, säger Pablo innan han vadar ut i vattnet för att dra in mer alger till stranden.
Det är alldeles vindstilla, och nu, i slutet av februari är det inte många själar här, varken på stranden eller i den lilla staden Lo Pagán som ligger i regionen Murcia i sydvästra Spanien. På somrarna och soliga helger är här fullt av människor. Spanjorer från hela landet har sina semesterboenden här, och på senare år har även allt fler nordeuropéer hittat hit.
Lo Pagán ligger vid Mar Menor, som med sina 135 kvadratkilometer är Europas största saltvattenlagun. Den avskiljs från Medelhavet bara genom en smal landremsa. Lagunen är också känd för sina sjöhästar som brukade finnas i stora mängder.
Fiskenäringen som historiskt varit viktig utgör numera bara ungefär 1 procent av regionens BNP. Ändå är det en viktig del av livet kring Mar Menor. Fisk och skaldjur från lagunen är kända som delikatesser.
Fastighetsmäklarnas annonser berättar om livet kring lagunen som en idyll, med kristallklart vatten, pittoreska fiskebyar, rikt fågelliv och välskötta golfbanor.
Men algansamlingarna på stranden står i skarp kontrast till mäklarnas målande beskrivningar. Och vattnet är numera långt ifrån kristallklart, utan grönsliskigt och påminner mest om en övergödd insjövik. Siktdjupet är noll. Hägrarna som brukade spankulera i vattenbrynet håller sig borta. Pratar man med människor som har badat i lagunen sedan de var barn, berättar alla hur det brukade vara fullt av sjöhästar i vattnet. Nu syns inte en enda. Efterfrågan på fisk har dalat markant.
Några mil längre bort sipprar en stilla bäck ner mot lagunen. I det strömmande vattnet vajar sjögräs i olika gröna nyanser. Det är vilsamt och vackert att betrakta, men också ett tydligt tecken på övergödning. I några vikar har algerna börjat jäsa i värmen och bildat illaluktande svavelväte.
Förändringarna i lagunen är så stora och omfattande att forskare i dag varnar för att hela ekosystemet är hotat. Man säger att det har flippat. Och kanske går det inte att rädda, se faktaruta sid 57.
Innan Mar Menors ekosystem flippade rådde ett tillstånd med näringsfattigt vatten och hög salthalt. Nu råder ett tillstånd med lägre salthalt och näringsrikt vatten. De djur och växter som fanns här tidigare håller på att försvinna.
Den 12 oktober 2019 skedde något som kom att bli en nyhet över hela Spanien. Under en dag simmade plötsligt tre ton fisk och skaldjur upp på land och dog på Playa Villananitos.
– Fiskarna inte bara simmade, de hoppade också rakt upp ur vattnet, som om de bränt sig, säger Miguel Vivas när vi står på taket till Oceanografiska institutet, som ligger invid fiskehamnen i Lo Pagán. Miguel Vivas är marinbiolog och fors
kare på Spaniens oceanografiska institut i Murcia och har sin arbetsplats i Lo Pagán. Han studerar det marina livet i lagunen och förklarar vad som har hänt med den unika miljön, som nu riskerar att vara förstörd för evigt.
Flera faktorer har bidragit till att Mar Menor nu befinner sig i en ekologisk nödsituation. En av dem är jordbruket som breder ut sig väster om lagunen. På 1950-talet bestod hela området, Campo de Cartagena, av obevattnade terrassodlingar med bland annat spannmål, samt enstaka bevattnade områden där man odlade bomull och kronärtskocka.
– Numera är åkrarna stora, ibland med en svag lutning ner mot lagunen. Mycket av våtmarken är också utdikad och används som jordbruksmark. Man tar upp till sex skördar per år, avkastningen är stor och mycket går på export inom EU, säger Miguel Vivas och får medhåll av Emilio Cortez, chef på Murcia universitets akvarium, och en av dem som arbetar för att rädda hotade arter i Mar Menor.
– Ungefär 80 procent av övergödningen och nedsmutsningen kommer från industrijordbruket, resten från städernas avloppssystem och läckage från nedlagda gruvor, säger han.
Miguel Vivas berättar att den intensiva bevattningen tog sin början redan på 1980-talet. Sedan dess har bevattningen stadigt ökat i omfattning. Mellan 1988 och 2009 ökade den odlade ytan, enligt en rapport från universitetet i Murcia, från 25 150 hektar till 55 000 hektar.
Näringsöverskottet från jordbruket gör att de planktoniska, fritt levande algerna i lagunen växer till sig och skymmer ljuset så att fotosyntesen på botten upphör och vegetationen dör.
– Övergödningen från jordbruket och bottendöden som följer med den gör att det inte finns något syre på lagunens botten. Redan 2016 kunde vi se att 80 procent av botten hade dött på grund av övergödning och ansamlingar av alger, berättar Miguel Vivas.
En extra kraftfull algblomning 2016 kom att benämnas La sopa verde, den gröna soppan, och blev för många ett uppvaknande. Plötsligt syntes det tydligt att något var allvarligt fel.
På grund av den känsliga naturen är bevattningen hårt reglerad, men många av industrijordbrukarna vattnar, oavsett om de har tillstånd eller inte. Den illegala bevattningen sker genom hemliga brunnar där man pumpar upp grundvatten. En uppskattning, gjord av institutionen för ekologi vid universitet i Murcia, visar att de illegala brunnarna är två till tre gånger fler än de tillåtna.
– De är omöjliga att se från luften eftersom de döljs under stora lagerbyggnader. Men om man kollar anläggningarnas elkonsumtion ser man att de använder mer el än de jordbruk som bevisligen inte har bevattningsanläggningar, berättar Miguel Vivas.
Allt bevattningsvatten som tas upp måste dessutom renas eftersom föroreningar från industrijordbruket, och till viss del även den gamla gruvindustrin, finns i grundvattnet. Förr leddes den nedsmutsade delen av vattnet ut i naturen och vidare ut i lagunen. Men i de olagliga reningsanläggningarna pumpas föroreningarna tillbaka ner i grundvattnet för att förhindra upptäckt. Det i sin tur leder till att grundvattendepåerna blir överfulla och börjar läcka okontrollerat. Ibland syns dessa läckage tydligt, som i den övergödda bäcken på bilden på sidan 58, där grundvattnet har sipprat upp till ytan.
– Det finns alltså redan ett överskott av kväve i grundvattnet. Och på grund av de dolda reningsverken hamnar ännu större mängder kväve, ammoniak och fosfor där, depåerna fylls och börjar läcka ut på ett sätt som är omöjligt att kontrollera, säger Miguel Vivas.
– Och allt hamnar förr eller senare i lagunen.
Även turismen har påverkat saltvattenlagunen. På 1970-talet tog turismen fart i Spanien. En av de platser som exploaterades var området La Manga som ligger mellan Medelhavet och Mar Menor. Områdets unika miljö med sanddyner och fågeldeltan lockade både inhemsk och utländsk turism. Även de små städerna längs lagunen började bebyggas med semesterboenden och fritidsbåtshamnar. Man byggde också en kanal, Estacio, för att göra det möjligt för fritidsbåtar att ta sig mellan Mar Menor och Medelhavet. Resultatet av kanalen blev att lagunens kristallklara näringsfattiga vatten började blanda sig med Medelhavets mindre salta vatten och dess flora och fauna.
– Genom skillnaderna i salthalter mellan de två vattnen började så småningom Mar Menors vatten att skiktas, förklarar Miguel Vivas.
Han berättar att både floran och faunan förändrats. Ett par exempel är maneter och den invasiva blåkrabban (Callinectes sapidus) som har kommit in i lagunen från Medelhavet och slår ut andra fiskar och skaldjur.
Ytterligare en orsak till övergödningen är att dåligt renade avlopp från hotellkomplex och semesterboenden började påverka vattnet i lagunen under slutet av 1970-talet och början på
1980-talet. I början av 2000-talet fanns stora planer på fler golfbanor, hotell och semesterboenden. Men finanskrisen 2008 satte stopp för planerna och i dag kan man se skelett av huskroppar längs vägarna. I stället för boenden och golfbanor blev den uppköpta marken omvandlad till intensivt odlad jordbruksmark.
Men varför hoppade fiskarna upp på land den där dagen i oktoner 2019?
– Sedan 2016 har vi fått allt oftare återkommande oväder med stora mängder nederbörd, säger Miguel Vivas och fortsätter:
– Enbart denna vinter har vi haft fem översvämningar. Regnvattnet drar med sig framför allt kväve men också fosfor och ammoniak som rinner rakt ut i lagunen. Förutom syrebrist bildas svavelväte, som är akut giftigt.
I september 2019 hade ett ovanligt kraftigt oväder svept över Murcia. Under någon timme regnade det drygt 190 millimeter, en mängd som motsvarar en årsnederbörd i regionen. Det söta regnvattnet forsade ner i lagunen och la sig som ett tjockt lager ovanpå det salta lagunvattnet. Och där låg det kvar. Under veckorna som följde var det ovanligt vindstilla, men så började det blåsa och vinden rörde upp bottnen, där kväve och fosfor Torsken hamnade i toppen av näringskedjan. Torskbestånden växte kraftigt eftersom trycket från sälbestånden minskade. Samtidigt medförde den begynnande övergödningen att torsken fick mer mat. Det blev mer växtplankton, som äts av djurplankton, som äts av småfiskar och deras yngel, som är torskens främsta födokälla.
Nästa flipp inträffade när torskbestånden kollapsade under ett alltför hårt fisketryck. Det medförde att torskens främsta byte, skarpsillarna, började öka. Det finns nu enorma mängder skarpsill i Östersjön, men de är småvuxna, magra och förökar sig dåligt. Deras föda, djurplanktonen, räcker inte till.
Övergödningen har också orsakat en flipp, menar vissa forskare. Ekosystemet har flippat från att vara näringsfattigt till näringsrikt, eller snarare övergött.
Man kan fråga sig om det går att vända utvecklingen. Kan Östersjön flippa tillbaka? Det är svårt att svara på. Det finns forskare som menar att torsken inte klarar av att ta kontrollen över skarpsillsbestånden på egen hand (se F&F 10/2013). Torsken äter framför allt yngel av skarpsill. Eftersom skarpsillarna numera får så få yngel så är det ont om mat för torsken. En lösning kan vara att man fiskar upp en stor del av skarpsillsbeståndet. Då får de kvarvarande skarpsillarna mera mat. Skarpsillarna blir färre men fetare – och kommer att producera flera yngel, vilket skulle gynna torsken och hjälpa den att återta kontrollen över sina bytesdjur, skarpsillarna. På sikt skulle torskbestånden växa och då skulle det också finnas utrymme för sälar som äter torsk. Övergödningen behöver också minska – den skapar syrebrist som dödar torskens ägg.
från jordbrukets utsläpp hade samlats. När botten började röra på sig frigjordes stora mängder giftigt svavelväte, en gas som bland annat påverkar ögon och lungor.
– Det var för att undkomma svavelvätet som fiskarna hoppade upp ur vattnet, ibland till synes som elektriska, säger Miguel Vivas.
– Vi kunde också konstatera att även sådana fiskar som kan klara sig länge i syrefattiga miljöer, som ål, också simmat upp på land, säger han.
Under de senaste 10 åren har det skett så många och synliga förändringar i Mar Menor att människor både i området och i Spanien har börjat reagera. Och även om det numera diskuteras en del tekniska lösningar menar Miguel Vivas, Emilio Cortez och många andra med dem att det bara finns en väg att gå: stoppa industrijordbruket.
– Vi kommer aldrig att komma till rätta med det som sker i Mar Menor om inte våra politiker och tjänstemän tar situationen på allvar och börjar agera, säger Miguel Vivas.
Det har gjorts vissa försök av beslutsfattare i regionen – ny lagstiftning tillkommer – men efterlevnaden är fortfarande låg. Den regionala åklagaren har nyligen identifierat ett tiotal aktörer som han vill ska betala för att återställa Mar Menor. Om det inte sker kan de komma att åtalas, men vilken kraft det ligger bakom orden, det vet ingen.
– Agerar man inte nu, så kan det vara för sent för alltid. Och det jordbruk vi talar om är inte vilket som helst. Det är multinationella företag. Jorden de odlar i är död, de pumpar den full med konstgödsel för att få ut så många skördar som möjligt per år. När jorden inte går att bruka mer flyttar de vidare till en ny plats, säger Miguel Vivas.
Emilio Cortez på akvariet i Murcia är än mer pessimistisk. Han menar att även översvämningarna måste upphöra för att lagunen ska ha en chans och det skulle kräva att ovädren upphör.
I dag har stora delar av turistnäringen krokat arm med forskare och miljökämpar. Noelia Guaita- García, forskare vid Alcaláuniveritetet i Madrid, har genomfört en studie i medborgarengagemanget för Mar Menor. Den visar att en majoritet av de som är verksamma kring Mar Menor vill att regionen och kommunen satsar på hållbar turism, hellre än att ge intensivjordbruket fri lejd. Vidare vill man att kommuner och byggherrar ska satsa på ombyggnation och renoveringar av befintliga anläggningar snarare än att bygga nytt.
Arbetet med att rädda faunan i lagunen pågår också via frivillga krafter, bland annat genom att icke-statliga organisationer engagerar sig. En av dem är Hippocampus och dess medborgarforskare som arbetar tätt tillsammans med de vetenskapliga institutio
nerna, som till exempel akvariet på universitetet i Murcia. Där har man börjat samla sjöhästar och andra hotade arter, som ål, den stora musslan la Nacra Pinna nobilis och den spanska tandkarpen Aphanius iberus. Den senare finns bara i lagunen.
– Nu öppnar vi ett särskilt Mar Menor-akvarium med lagunens unika fauna. Förutom att visa det för allmänheten ska vi föda upp utrotningshotade arter här, så att vi, om lagunen repar sig, kan plantera tillbaka till exempel sjöhästar och den stora musslan la Nacra, säger Emilio Cortez.
Situationen i Mar Menor är ett exempel på livet i antropocen, människans tidevarv. En tid då vår civilisation förändrar naturen, ibland så mycket att det inte finns någon väg tillbaka. Samtidigt har naturen en förmåga att hitta nya vägar. Med hjälp kan saltvattenlagunen Mar Menor åter bli ett välfungerande ekosystem, men förmodligen med en annan flora och fauna än den ursprungliga.
– Enda vägen framåt är att politikerna börjar lyssna på de som lever kring lagunen och tar del av deras kunskaper och erfarenheter för att skapa en fungerande politik, säger Noelia Guaita- García.
På stranden i Lo Pagán fortsätter Juan, Antonio och Pedro att kratta. Under våren har de samlat in 87 000 kilo alger. Ännu ett oväder drar in och gatorna fylls åter av vatten, vatten som rinner ut i lagunen. Ovädren kommer allt oftare och varje gång ett har dragit förbi börjar kommunerna längs lagunen reparera stränderna. De brukar vara färdiga lagom tills nästa oväder kommer. •