När järnvägen byggdes anlades stora planteringar vid stationerna. Grönskan skulle bland annat göra människor mindre rädda för de frustande ångloken.

Planteringar var viktiga när den första järnvägen byggdes i Sverige på 1850-talet. Ny forskning visar hur växter användes till prydnad, nytta och skydd.

När järnvägen var ny bäddades tekniken och infrastrukturen in i grön växtlighet av flera skäl.

– Växtligheten hade symboliska funktioner. Den skulle locka människor till att åka tåg, trots att vissa var rädda för den nya tekniken. Det handlade om stora frustande ånglok så man kan tänka sig att detta behövde ”paketeras in” lite, förklarar Anna Lindgren, institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet, och forskningssamordnare för Järnvägsmuseet, som ingår i Statens maritima och transporthistoriska museer, SMTM.

Planteringarna skulle skydda både tågbanor och människor. Nyttoaspekterna fanns också med – växter skulle kunna tjäna som föda för de anställda. Något som förvånar Anna Lindgren är hur pass tydligt växtlighetens positiva effekter på hälsan beskrevs redan vid 1800-talets mitt.

– Ganska mycket hälsoaspekter förs fram, att det är nyttigt med planteringar och att vistas i gröna miljöer. Planteringarna ingår också i ett sammanhang av samhällsbygge och folkbildande tankar, att de ska ingå i det moderna livet.

Från början anlitades lokala trädgårdsmästare men från mitten av 1860-talet började SJ ha egna trädgårdsmästare, trädskolor och växtdepåer. Varje distrikt försåg både stationsmiljön och de kringliggande bostäderna med växter som de anställda skötte om.

– Planteringarna var med i själva stationsplaneringen och inget man la till senare, som man kanske kunnat tro.

Vilka växter var vanliga i planteringarna?

– Syrenbuskar förekommer i alla fyra planteringar jag har tittat närmare på. Krusbär var ganska vanligt och då i större mängder, inte bara några solitärbuskar.

Hagtorn förekom också i häckplantering. Bland större träd fanns gran, tall och lönn. En mängd olika buskar, blommor och gräsfrön finns också med i växtlistorna från anläggningarna.

Hittills har 1800-talets planteringar längs järnvägsspåren i stort sett varit okända. Anna Lindgren ska nu fördjupa sin analys och även undersöka varför planteringsverksamheten avvecklades i mitten av 1900-talet för att helt läggas ner år 1973.

– Min förhoppning är att detta ska vara ett kunskapsunderlag när Trafikverket planerar underhåll eller nya stationer, men också för andra offentliga platser.

Hallsbergs station år 1863 med nyanlagda planteringar. I mitten av fotot syns boställshuset där personalen bodde, och bakom det ett fönster på stationshusets gavel. På andra sidan spåren ligger en vagnbod. Rundeln framför stationshuset är omgiven av svängda, planterade ytor. På andra sidan stationsplanen, mittemot boställshuset, ligger restaurang- och hotellbyggnaden.