Vikingar – med brokigt ursprung
Nordbor som for i viking spred sina gener i alla väderstreck – men de tog också in gener. Och inte nog med det – analyser av 442 individer visar att några av de som deltog i vikingafärder också kom från fjärran.
– Det rimmar väl med de diskussioner som länge funnits bland arkeologer och stärker vad vi tänkt oss, men inte kunnat bevisa. Komplexiteten, att identiteten viking inte är genetisk, utan kulturell, säger arkeologen Charlotte Hedenstierna Jonson vid Uppsala universitet, verksam i projektet Vikingafenomenet. Hon är en av flertalet svenskar som medverkat i den stora dna-studien som letts av den danske forskaren Eske Willerslev.
Bland de genetiska markörer som analyserats finns hårfärg och längd, men bara analysen av pigment gav tydligt resultat – även på vikingatiden var många i Norden mörkhåriga och hade bruna ögon.
Mixen med utomnordiska gener har skett i ett antal vågor redan långt tidigare. Studien visar att det genetiska utbytet med områden söderut och österut ökade under senare delen av järnåldern för att kulminera under vikingatiden.
Studien kompletterar den bild av vikingen som härjare och plundrare som trätt fram ur historiska källor, men nyanserats av ett växande arkeologiskt material. Det visar att bara en liten andel av befolkningen gick i viking, resten var vanliga bönder.
Studien ger även inblickar i enskilda individers öden. Nya analyser har gjorts av kvarlevorna efter nordbor som år 750 stupade i strid på ön Ösel i Estland och begravdes i sina skepp. Fyra av dem var bröder, begravda sida vid sida i ett av skeppen. Tidigare analyser har visat att de kom från Mälardalen och var högättade, utifrån fina gravgåvor.
– Det ger oss nästan en personlig relation till dem. Vi ser vilka det var som rörde på sig, att det inte var alla, utan vissa familjer och bygder, säger Charlotte Hedenstierna Jonson.
Studien bekräftar den gängse bilden av att danskar främst rörde sig åt syd-sydväst till bland annat England och Frankrike, norrmän västerut till Skottland, Irland och Island, medan svearna for österut till Finland, Baltikum och Ryssland. Men det var inte ristat i sten – studien visar att även danskar for österut och svear västerut.
Störst genetisk variation fanns i Danmark och på Gotland och Öland, som hade mest handelskontakter. Södra och sydvästra Sverige var mer genetiskt likt det danska området än Mälardalen.
Vikingarna var inte bara långa blonda nordbor, utan en mix av människor från hela det vidsträckta område där de handlade och härjade, visar en stor dna-studie.
Christian Mühlenbock, chef för Lödöse museum, resonerar om att den medeltida kyrkan i Edsleskog i Dalslands skogsbygd var en del av ett storpolitiskt spel.
Läs mer på fof.se/edsleskog
”Någon gjorde de här jätteinvesteringarna, tog in tegeltekniken och satsade enorma resurser på ett område som var ganska instabilt. Någon måste ha haft väldigt goda skäl till att bygga just här.”