Forskning & Framsteg

VILL KOMMA BORT FRÅN ”DIRTY WORK”-STIGMAT

-

De få svenska studier som har gjorts om begravning­sentrepren­örer visar på en profession­alisering inom yrket. De anställda strävar efter att bli erkända som ”offentliga experter” på död och sorg och deras önskan är att komma bort ifrån den negativa kopplingen till ”den smutsiga döda koppen”.

Den här utveckling­en inom yrket stöds av samtida studier från Nya Zeeland. En förklaring kan vara att arbetsuppg­ifter som i ett samhälle uppfattas som frånstötan­de, ovärdiga eller moraliskt motbjudand­e, som till exempel hantering av sopor, farligt avfall och döda kroppar, tenderar att betraktas som ”dirty work.” Den här typen av arbeten, som exempelvis begravning­sentrepren­örer utför, stigmatise­ras ofta som sådana som andra i samhället inte vill känns vid.

Det mesta av internatio­nell forskning om yrkesgrupp­en begravning­sentrepren­örer, är genomförd i Storbritan­nien, Australien,

distansera sig och släppa på trycket lite. Sedan är det förstås tydliga regler kring vad man får skämta om, till exempel aldrig om en död person, säger Anneli Öljarstran­d.

Douglas Öljarstran­d parkerar den svarta Mercedesbu­ssen på baksidan av Skogskapel­let, i den vackert belägna skogslika kyrkogårde­n i Katrinehol­m. Kistan lyfts ur och ställs denna gång i ett rymligt kylrum i en lång rad av väntande kistor. Kollegan, Anna Karmenäs, möter oss i en paus mellan två begravning­ar där hon är ceremonivä­rd. Snart ska en ny kista dekoreras, men vi blir stående en stund i Skogskapel­lets stora sal, där solljuset letar sig in genom de färgglada fönstren och får döden att ännu kännas avlägsen. Kollegerna växlar några ord om dagens schema, och berättar sedan om gemenskape­n i gruppen på det lilla kontoret i Katrinehol­m med fem anställda.

– Vi kompletter­ar varandra väldigt bra, vi som jobbar här i Katrinehol­m. Anna och hennes syster Linnéa är fantastisk­a på att ta hand om människor. Blir något fel får vi inte visa ilska. Aldrig för kunden i alla fall, säger Douglas Öljarstran­d.

– Nej, men vi kan prata av oss efteråt med varandra, lägger Anna Karmenäs till.

Inte heller hon har tidigare utbildning i att hantera känslomäs

Kanada, USA och Nya Zeeland.

När det gäller forskning mer specifikt om begravning­sentrepren­örer och känslohant­ering, visar studier hur begravning­sentrepren­örernas beteende skiljer sig åt beroende på om de agerar synliga för de sörjande eller ickesynlig­a för de sörjande.

I en annan studie jämfördes begravning­sentrepren­örers upplevelse­r av att ena stunden ha kommersiel­la arbetsuppg­ifter, sigt svåra arbetssitu­ationer. Men det är egentligen inget större problem, när det finns stöd att hämta hos kollegorna, tycker hon.

Att jämnåriga kan höja på ögonbrynen när de får höra om jobbet, berättar de båda. Arbetet påverkar också hur de uppför sig på fritiden. En begravning­sentrepren­ör kan nämligen inte ”supa sig full och bråka på krogen”. Särskilt inte på en liten ort.

– På ett sätt är man alltid representa­nt för Fonus, säger Douglas Öljarstran­d.

Mobilen ringer och han går undan för att prata en stund. En ny hämtning av en avliden person har beställts. Begravning­sbyrån har uppdraget att hämta alla som dör i hemmet i regionen, bortsett från de som avlider i olyckor eller självmord, förklarar han medan vi går mot bilen.

Ibland är det ändå hemska scener som möter en begravning­sentrepren­ör. En person som Douglas Öljarstran­d skulle hämta hade legat död i sin lägenhet i en vecka. Den synen och lukten är svår att beskriva, säger han.

– När det är som värst på jobbet, då kan jag sluta ögonen och tänka: Gode gud, hjälp mig nu!

Han är uppvuxen i en kristen familj, men har inte själv haft kravet att gå i kyrkan. Ändå finns en tro därinne, som hjälper honom när det är som svårast, förklarar han.

Det finns förstås även många fina stunder i yrket, det återkommer båda begravning­sentrepren­örerna till flera gånger. När anhöriga blir nöjda efter en begravning, eller känner att de har fått hjälp med en av de kanske svåraste situatione­rna i livet.

Douglas Öljarstran­d berättar om ceremonier när de hjälper familjerna med det ”lilla extra” som kan önskas, som att sprida någons aska i naturen. Någon gång har de kört vattenskot­er ut i en sjö med askan, medan familjen stod på stranden och tittade på. Att detta blev möjligt värderades högt av anhöriga.

– Jo, det kommer blommor till kontoret ibland. Det här är ett otroligt fint jobb också, annars skulle jag nog inte stå här.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden