Fyra experiment som visar att djuren räknar
minstone 50 procent. Forskarnas undersökningar visar att schimpanserna i Uganda bedömer oddsen innan de ger sig ut i strid, men att de ofta vill ha ett större övertag än vad som förutspås av Lanchesters krigslagar.
Även den fläckiga hyenan utför den här sortens beräkningar vid revirstrider. Amerikanska forskare har visat att den reagerar på lockrop från främmande hyenor och ju fler främmande individer den hör, desto mer vaksam blir den. Forskarna undersökte detta genom att spela upp lockrop från en, två eller tre olika främmande individer. Hyenornas villighet att röra sig i riktning mot lockropen, för att försvara reviret, berodde på den egna flockens storlek. Den fläckiga hyenan kan alltså uppskatta fiendernas antal, vännernas antal samt uppskatta mellanskillnaden.
Afrikanska vildhundar lever i flockar som styrs av dominanta par. Trots att flocken har en tydlig hierarki så verkar det krävas en omröstning och ett majoritetsbeslut för att förmå flocken att sluta lata sig och komma i rörelse, för att exempelvis gå på jakt. De afrikanska vildhundarna kan naturligtvis inte räcka upp tassen eller skälla ”ja” eller ”nej” vid omröstningen, men de kan nysa.
En vildhund som vill få fart på sina flockmedlemmar nyser högljutt. Förhoppningen är att få gensvar i form av nysningar från så många flockmedlemmar som möjligt. Om tillräckligt många stämmer in i nysandet så har ett majoritetsbeslut ägt rum – flocken kommer i rörelse. Sannolikheten för att detta sker ökar om det är en ranghög individ som drar igång nysandet – då räcker det med några få bekräftande nysningar från flocken. Men en individ med låg rang som vill ”nysa igång flocken” måste få minst tio nysningar som svar, i annat fall fortsätter vilan. Det visar en studie av afrikanska vildhundar i Botswana som utfördes av ett internationellt forskarteam och som har publicerats i Proceedings of the royal society B.
Gorillor verkar också låta majoriteten avgöra huruvida det är dags att bryta upp från vilolägret eller inte. Men deras omröstningar baseras på grymtningar i stället för nysningar.
För ett litet bi som letar efter nektar kan en blomsterrabatt vara jackpot. Biet ”tankar upp” med nektar och flyger hem till samhället med sin last. Sedan flyger det tillbaka till samma blomsterrabatt för att hämta mer. Men hur memorerar bin flygvägen? Jo, de ”räknar” landmärken utefter flygrutten. Det har forskare från Australien och Sverige visat med hjälp av en serie listiga experiment.
Forskarna byggde tunnlar som hade fem landmärken i form av gula markeringar på väggarna. De placerade en matbelöning vid ett av landmärkena och tränade bin till att associera ett specifikt landmärke med belöningen. Det fanns alltså bin som räknade med att hitta mat vid landmärke nummer ett medan andra bin förväntade sig att maten fanns vid landmärke nummer två och så vidare. Avstånden mellan landmärkena ändrades var femte minut under träningen, vilket skulle garantera att de verkligen tvingades räkna landmärkena.
– Bin är jätteduktiga på att lära sig avstånd. Så om maten finns en meter in i tunneln så lär de sig det och bryr sig inte om att räkna några landmärken på vägen, berättar Marie Dacke, som
är professor i sinnesbiologi vid Lunds universitet och en av forskarna bakom studien, som har publicerats i Animal cognition.
När bina var färdigtränade togs matbelöningarna bort och sedan släpptes bina in i tunnlarna igen. Forskarna kunde se att bin som hade tränats till att hitta mat vid exempelvis landmärke tre ofta letade efter sin belöning vid just det landmärket, vilket kan tolkas som att de räknade landmärkena för att hitta rätt plats. Bina som hade tränats till att hitta mat vid landmärke fyra och fem hade dock sämre resultat än de övriga.
– Gränsen för binas räkneförmåga verkar alltså gå vid tre till fem, säger Marie Dacke.
Även hon menar att de låga talen är viktigare att förstå än de högre.
– Det finns ju väldigt mycket information i de lägre siffrorna. Skillnaden mellan ett och noll är skillnaden mellan att finnas och inte finnas. Och två är ju dubbelt så mycket som ett. Men när du kommer upp i högre siffror blir ju den relativa skillnaden allt mindre.
Det finns alltså exempel på antalsinsikt hos en rad olika sorters djur, såväl stora som små, smarta som lite mindre smarta. Den magiska gränsen för räkneförmågan verkar ligga runt fem i de flesta fall. Men hur står det till med vår egen antalsinsikt? Det är en klurig fråga. Ur ett perspektiv är den obegränsad – vi har ju namn för hur stora tal som helst. Men det är inlärd kunskap som är en del av vår kultur. Hur stora tal kan vi förstå utan att träna först?
Ett sätt att angripa den frågan är att studera antalsinsikt hos jägar- och samlarkulturer. I en sådan studie från 2012 presenteras data om ord för siffror i 193 språk som talas av jägar- och samlarkulturer i Australien, Afrika samt Nord- och Sydamerika. Sammanställningen visar att i många av dessa språk saknas ord för siffror som är högre än fem. En antropologisk slutsats av det skulle kunna vara att en gång i tiden, långt innan vi fick för oss att uppfinna pengar, amorteringar, integralkalkyler och rymdraketer, så var vår antalsinsikt också medelmåttig. Då räckte det gott och väl med att kunna räkna på ena handens fingrar. Två björnar lufsade in i grottan där borta. En gick ut igen – är det säkert för mig att gå in där nu?
Den här texten är inspirerad av review-artikeln: The adaptive value of numerical competence av Andreas Nieder i Trends in Ecology and Evolution 2020.