En av tio svenskar dricker för mycket alkohol, men få söker hjälp – trots att det i dag finns bra, korta behandlingar utan nykterhetstvång. Förklaringen är ett antal missuppfattningar om alkoholproblematik, menar experter.
– Det hände ofta att jag vaknade på helgen och inte riktigt kom ihåg vad som hänt, om jag och min särbo tittat färdigt på filmen, exempelvis. De kvällarna då min särbo inte var här ringde vi alltid varandra klockan 22 på Facetime, och ibland kom jag inte ihåg om vi pratat med varandra.
Hon tar en lång paus och suckar.
– Usch, vad hemskt! Men det är sant. Konsumtionen Anne Westerlund beskriver är allt annat än ovanlig. Omkring var tionde svensk dricker tillräckligt mycket alkohol för att anses vara en ”riskbrukare”, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN. En vanlig definition av riskbruk är vad som kallas för ”högkonsumtion”, vilket är 14 standardglas i veckan för män och 9 för kvinnor. Med ett standardglas menas ungefär ett halvt glas vin. Brytpunkten är grov och tar inte hänsyn till individuella förutsättningar, men utgör den genomsnittliga gräns då risken för fysiska, psykiska, och sociala problem anses bli påtaglig.
Inte minst ökar risken för att utveckla ett beroende. Bland beroendekriterierna ingår att dricka mer än man tänkt sig, att man har misslyckats med att skära ned eller sluta, eller att alkoholen gått ut över familj, vänner, eller jobb. I dag har strax över 300 000 svenskar ett alkoholberoende, enligt CAN. Även inom denna grupp finns nyanser, då alla med ett beroende inte har exakt lika svåra problem. Begreppen alkoholist eller alkoholmissbrukare används inte alls längre.
Trots att riskbruk och beroende kan samspela är begreppen viktiga att hålla isär, säger Anders Hammarberg, psykoterapeut och docent i klinisk beroendeforskning vid Karolinska institutet.
– Vissa patienter kan dricka en flaska vin om dagen utan att glasklart uppfylla beroendekriterierna, medan personer som dricker betydligt mindre kan lida mycket mer av sin problematik.
För Anne Westerlund når drickandet sin kulmen sommaren 2018 och hon känner att hon är på väg att tappa kontrollen. Den 9 oktober anförtror hon sig till en vän på jobbet och får numret till en alkoholmottagning. Under en håltimme står hon i skolans tomma musiksal med numret lysande på telefonen i handen. Hon ringer, trots att alkoholen varken kostat henne bostad, jobb, vänner, eller familj.
– Det här minnet står som eldskrift. Jag storgrät, och kände mig samtidigt väldigt lättad.
Hon får tid en vecka senare. På mottagningen får hon veta svart på vitt att hennes konsumtion ligger över gränsen för ett riskbruk och att hon har ett måttligt beroende.
Även om Anne Westerlund må ha varit långt ifrån ensam med sin problematik gäller i princip det motsatta när det kommer till beslutet att söka hjälp. Att vara alkoholberoende tillhör de psykiatriska besvär med störst glapp mellan antal drabbade och antalet som söker vård. Exakt hur många det rör sig om i Sverige är svårt att säga. Siffrorna som finns bygger på registerdata utspridda hos flera huvudmän, och fångar främst upp dem med svårast problem. En av de få uppskattningar som gjorts kom år 2011 fram till att omkring 50 000 personer sökt hjälp under det gångna året. Gedigna enkät- eller intervjustudier kan ge en bättre bild men saknas i Sverige. En stor amerikansk intervjustudie från 2015 kom fram till att knappt en av tio med alkoholbrukssyndrom sökt vård under det senaste året. Att inte söka hjälp kopplades främst till en felaktig bild av alkoholbehandlingar som ineffektiva, och en oro över att bli stigmatiserad.
Oavsett exakt hur många personer det rör sig om är forskare överens om en sak: En klar minoritet av alla som skulle ha nytta av hjälp, söker hjälp.